"Så, som eventansvarig kan man aldrig riktigt ta ledigt - det är en del av charmen i arbetet men det betyder ju att man verkligen måste brinna för det om det hela ska vara uthärdligt.."
Hon gav systern en menande blick följt av ett varmt leende.
"Man måste alltid hålla ögonen öppna för talanger runtom sig, ser man en lovande musikant eller gladiator så är det genast dags att gå över till att vara representant för Tenebris och Skuggfall, inte bara förbli en imponerad förbipasserande. Några frågor?"
Malva pausade sin monolog och inväntade ett svar från den ivriga lillasystern. Idag var hennes första praktikdag på plats i skuggfall och hittills hade hon gjort Malva stolt med sitt deltagande. De hade redan samtalat med Junos underordnade på arenan och nästa punkt var att gå och se till gladiatorerna, få en rapport från Durian eller Haru - vem en som jobbade idag - och såklart boka in lite tid till ev trånande över diverse tränande muskelknuttar.


[Privat med min lilla Prao Fli <3]

“Ja!” hapslade Flippa ur sig direkt utan att ge Malva så gott som ett andetags mellanrum. Frågor fanns det gott om, om än hon hunnit glömma nästan allihopa innan Malva avslutat sin monolog.
     “Vad gör man om de INTE vill vara med då?” Något nästan utmanande glimmade till i hennes blick. Trots att Flippa snart skulle anses som ung vuxen i några aspekter, så hade hon barnsligheten kvar. Den fodrade många delar av hennes personlighet. Hennes godtrogna sätt, viljan att alltid tro det bästa om alla, liksom nyfikenheten till det förbjudna och det lite farliga om än hon själv var alldeles för foglig för att någonsin agera på den nyfikheten.
     “Kan du tvinga dem då?” Flippa kvävde ett fniss och gjorde ett misslyckat försök att dölja ivern. “Du är ju Malva Stjärnsten! Något måste du ju kunna få dem att göra,” funderade hon högt med något illmarigt dolt i blicken.

Malva log åt Flis ivriga frågor. Ibland dolde det sig något lite marigt bakom lillasysterns oskyldiga fasad, och hon kunde inte låta bli att bli stolt över hur Fli synade alla möjliga utkomster.
"De flesta tycker det är en ära att få erbjudandet, vissa kan vara nervösa men de brukar gå att peppas och coachas rätt."
Inledde hon.
"Skuggfall är menat att vara vårt goda ansikte utåt, och bakom mina ansvarsposter är jag ju också diplomat. Tvång är inte speciellt diplomatiskt, men en viss mjuk övertygelse kan ibland behövas..."
Om Flippa var seriös med att bli ett av Tenebris ansikten utåt var det viktigt att hon förstod den delikata politiken bakom allt. Det var inte bara rosor och skådespel, lika mycket slit och rena lögner.
"Och sen finns det vissa som oavsett vad man tar till är helt orubbliga, vår kära Heredis Prospero sållar sig till dessa..."
Malva rullade irriterat med ögonen när hon uttalade den jämnårige svartvargens namn.
"Trotts all sin talang vägrar han ställas på scen, men med honom behöver jag tack och lov inte hålla samma professionella diplomatiska relationer - han är ju en av oss - så jag överväger att bara anmäla honom som huvudakt en dag och tvinga ut honom i det rampljus han förtjänar."
Hon gav systern ett illmarigt leende, men det var högst oklart om vad hon sa var på skämt eller inte.

Svaret var såklart inte så rakt och enkelt som Flippa önskat. Kanske hade hon hoppats på att Malva skulle avslöja ett hemligt rum fullt med ormar dit man kunde ta folk som vägrade, eller kanske vad den där fruktdrycken alla äldre drack faktiskt innehöll som till synes gjorde alla så ivriga att vara till lags. Men svaret var inte tråkigt. Det fick henne att istället tänka på annat. Man kunde komma långt på att vara snäll.
     “Men, han är ju så duktig,” flikade Flippa oförstående in. Prospero var kanske av de bästa dansare Flippa sett. Inte för att hon sett speciellt mycket, och hon var nog lite partisk när det gällde flockbrodern. Men ändå.
      “Har du inte funderat på varför han inte vill?” föreslog hon försiktigt. Tanken på att lura honom ut på scen kändes inte helt rätt för Fli. Hon kunde föreställa sig hur jobbigt det skulle vara. “Han kanske är rädd.”

Systerns ord fick henne faktiskt att stanna upp för ett ögonblick med en förvånad min. Men det hela utbyttes snart mot ett mjukt leende.
"Åh, mitt lilla smultron."
Suckade hon.
"Du har ett sånt stort hjärta, det är en av dina bästa kvaliteter - din empati."
Hon nickade med i sina egna ord och kärleken och stoltheten kunde höras i rösten. Moderligt rättade hon till en lock som låg snett längs systerns kind.
"Men se så, nu måste vi skynda på och ta oss till gladiatorerna om vi ska hinna med att kolla lite på träningarna efter rapporten med."
Hon blinkade menande med ena ögat åt den yngre och satte av ner mot arenagolvet.

Flippa log ett leende som pendlade mellan ömsinthet och rådvillhet. Malvas ord smickrade henne, men ändå kändes det lite som att det låg något outsagt där under. Flis leende blev nästan lite blygsamt när Malva rättade till en lock åt henne.
    Med ett instämmande hummande följde Flippa den äldre systern. Flippa älskade alltid att få vara med systern när hon arbetade. Hur mycket eller lite hon än fick delta. Det gjorde alltid att hon kände sig så vuxen och mogen. Som om hon var en del av något, och inte bara en efterhängsam valp som var i vägen. Men just denna gång nådde den känslan inte riktigt fram. Istället fylldes hon med en tankfullhet, något nästan lite sörjande, över hur mycket hon inte förstod eller visste, men också över hur mycket det ibland kändes som att de äldre inte förstod om att vara barn. Som om de hade glömt. Var hennes oskyldiga sätt bara något hon var tvungen att lämna bakom sig för att bli vuxen? Ibland kändes det som att de vuxna, och hennes syskon, bara tog hennes oskuldsfullhet för att vara barnslig, och inte för att hon helt enkelt var godhjärtad.

[Avslutat]