Sedan hon förlorat sin månkraft så hade hon antagit en normalare dygnsrytm, men den spirande vänskapen med Achak hade fått henne att åter bli nattaktiv. Achak hade faktiskt fått hennes förälskelse med månen att åter flamma upp och hon var otroligt tacksam för det. Efter allt som hänt i flocken hade de två kommit varandra mycket nära och det fanns ingen hon hellre varit på uppdrag borta från familjen med.
De hade lämnat Snöstrand natten till igår och höll en god takt med ambitionen att nå Tassemark innan morgondagens soluppgång. Jägarna hade varnat dem att inte spendera onödigt många nätter på stenslätten och Lune var mer än villig att lyssna. Även om Achaks mjukt strålande måntecken alltid fyllde henne med ett lugn så var djupa skuggor fyllda med odöda tillräckligt för att hålla henne på helspänn. Helst hade hon inte spenderat en enda natt i området men avstånden var för stora för att avverkas på en dagsmarsch.

I nattens mörker fångade det varma skenet från en eld genast hennes uppmärksamhet.
"Achak, titta."
Kallade hon samtidigt som hon buffade honom svagt i sidan. En bit in bland stenblocken flammade eld upp gång på gång i något som liknande en ljusshow, eller synen av en strid på avstånd. Lune saktade av på stegen för att kunna se bättre vid nästa explosion av ljus, denna gång tätt följd av skrik. Ropen fick henne att stelna till, och hon bytte snabbt en blick med flockbrodern innan de i tyst samförstånd skyndade sig bort från vandringsleden mot vem det än var som kunde behöva deras hjälp.


[Privat med Achak och Fiir]

Förbannat, förbannat, förbannat!
Fiir skrek när en plötslig tyngd slog i henne ovanifrån. Hon föll till marken med en hård duns, men hade inte tid att reflektera över vad för odjur som fallit ner från klippan hon just rundat och landat på henne. I panik flammade elden upp runt henne igen, brände stinkande ben och päls och tänder medan hon sprattlade sig fri. Varelsen skrek inte när lågorna fick dess hud att bubbla och fräsa. Istället gav den samma gurglande strupljud som de andra gjort, en parodi av en röst eller en morning, när den högg efter hennes sparkande tassar. Fiir stapplade upp i ett språng och satte av igen samtidigt som resten av varelserna som tagit upp hennes spår kom ikapp. Förbannat! Fördömt förbannat blodigt skit!
     Det var Kaiwood som hade drivit henne ut hit. Kaiwood och den gnagande rädslan över att råka springa in i Adena igen efter att hon äntligen tagit sig därifrån. Hon hade bannat sig själv oändligt över att ha återvänt till skogen. Dumt! Korkat! Hon borde aldrig ha satt tassen där igen. Så hon hade flytt. Flytt från minnena och rädslan och sin egen ilska. Flytt västerut, och undvikit alla vargar hon mött längs vägen. Undvikit vältrampade stigar och lägereldar. Undvikit allt som kunnat lämna ett spår, hennes beskrivning sedd som kunde leda Adena till henne. Dagar och nätter i rörelse tills hennes unga kropp sagt ifrån. Tills ännu något för stora tassar värkt så mycket att hon tvingats stanna, och hungern gjort sig smärtsamt påmind.
    Det var hungern som sedan dragit henne till doften av ett kadaver. Stanken, snarare. Ett halvätet djur som övergivits av vem som än fällt det. Fiir var för ung för att fundera över varför inga asätare hade rensat det ännu. För ung för att ens märka att något var fel. För henne var kadavret den första glimten av tur hon sett på länge. Åtminstone tills hon kommit nära, och djuret plötsligt hade rest sig upp.
    Och nu var hon här. Fiir snubblade mer än hon sprang bort från odjuren. Hur många var de nu? Tre? Fyra? Fem? Hon visste inte, hade inte haft möjlighet att se dem alla på en gång i sin flykt runt stenar och klippkanter. Hennes tassar och ben blödde, av sten och skrapsår eller tänder var hon inte säker på. Hon hade blod i ansiktet som hon inte visste om det var hennes egna. Hennes nos fylldes bara av den överväldigande söta stanken av ruttet kött, av den svidande skarpa doften av bränd päls och hud. Av blod och galla och saker som fick hennes mage att vrida sig i kväljningar.
    Fiir rundade en samling pelarformade stenar och taggiga torra snår, och sprang rakt in i en till av varelserna. Om den var ny eller samma som en av de andra visste hon inte. Med ett överraskat, panikslaget tjut flammade elden upp på nytt, och Fiir backade in under de vassa, brinnande snåren i desperat jakt på säkerhet.

Nätterna var mycket skönare när han kunde spendera dem med en vän, och han hade funnit en nära sådan i Lune. Efter allt kaos i flocken så hade de kommit varandra mycket nära, och nätterna han spenderade med henne var de mest rogivande. Det var som om ämnena att samtala om aldrig tog slut, och även saker de redan konverserat om var lika givande när de tog upp det vid senare skeden, men de kunde också bara spendera tid i rofylld tystnad. På mornarna när de lade sig för att vila så älskade han höra henne nynna eller sjunga på sina låtar, ibland nynnade han själv på gamla visor som hans fäder sjungit för honom som valp. Det var en fridfull existens som han aldrig riktigt vetat av innan, även med familjen. Han trivdes verkligen i flocken, och de hade blivit en ny familj för honom.

 Den gula blicken sökte över landskapet då Lune anropade hans uppmärksamhet, och väckte honom ur hans tankar. Ett varm sken som bara kunde komma ifrån eld. De hade redan börjat styra stegen mot spektaklet, men när skrik ljudade ifrån samma riktning behövde de bara kort se på varandra innan de båda satte av så snabbt de bara kunde. Ju närmre de kom ju mer gurglande läten nådde dem, röster som för länge sedan borde tystnat. Lukten av ruttet bränt kött stack hårt i nosen, och stack i ögonen. Blicken sökte över de vandrande liken, det som förut varit vargar och bytesdjur var nu monster, landade på en brinnande buske som flera av de vettlösa varelserna stapplade emot. Kunde skymta en kurande gestalt där under, men slösade inget tid på att ställa frågor. De tidigare vagt glödande tecknen ökade i styrka och lös upp området runt honom innan ett klot flög emot en grupp av varelserna. Luften böjdes och knastrade i dess framför, och smällde ljudligt när de nådde sitt mål. Osynliga händer sträckte sig efter liken närmast busken, ämnat att slita dem längre bort ifrån deras tilltänkta byte.

"Kom till oss!" uppmanade han med ett bestämt rop, det skulle vara lättare att skydda denna främling om de var samlade.

[Prutt svar men det får duga  ]

Scenen var för grotesk för att fullt ta in, såg mer ut som en den värsta mardröm än något verkligt. Oändligt med odöda av alla arter som tycktes kräla ut ur själva marken de stod på, stundvis upplysta av flammande blixtar av eld. En djurisk skräck som bäst gick att beskrivas som dödsångest greppade tag om henne, pressade ihop bröstkorgen så det var svårt att få lust.
Så sken Achaks måntecken upp platsen och det var som att ett lugn strålade ut ur honom. Han var snabb att attackera och Lune följde direkt efter. Sände iväg ett klot av energi som fullkomligt sprängde huvudet på en av de odöda. Hon lät sina stumma måntecken lysa upp med en onaturlig orange glöd för att främlingen bättre skulle se dem.
"Här borta!"
Ropade hon. Men den kurande främlingen tycktes förfrusen på sin plats.
"Täck mig."
Beordrade hon sin flockbror innan hon kastade sig framåt. Hennes kraft var inte lika användbar som Achaks, om så bara för att hon inte var lika skicklig med den. Så Vad hon kunde göra var att springa fram och hjälpa på plats. Med hjärtat hamrande innanför bröstkorgen sprang hon rakt in i zombieinfernot.
"Hallå, hör du mig, skynda dig, kom hit bort. Vi hjälper dig!"

Fiir hörde rop, men var för panikslagen för att inse att det var faktiska ord och inte bara mer av monstrens gutturala halv-röster.  Hon var rädd. Allt gjorde ont. Det kändes som att monstren kom från alla håll, tänder och tungor och brutna lemmar som försökte bita och slita och nå henne genom snårets taggar. Fiir försökte bränna dem, men hennes kraft började mer och mer halka ur hennes grepp. Hon ville inte dö. Hon ville inte-!
     Ett plötsligt sprakande ljussken följdes av en smäll. Fiir hann inte se vad som orsakat smällen, utan ryckte bara till i sin panik efter att av reflex ha knipit ihop ögonen mot ljuset. Lika snabbt spärrade hon upp ögonen igen, när ett monster vars tänder nästan nått ner till henne genom snåret plötsligt slets bakåt. Hon kunde inte se av vad genom grenar, eld och sotiga tårar. Hon pressade sig desperat mot marken, försökte göra sig så liten som möjligt så inget skulle nå henne.
     Så kom fler rop, den här gången närmre, och Fiir hörde äntligen vad det var. Det var någon som ropade till henne, inte ett till av odjuren. När Fiir såg den orangea färgen var hennes första tanke mamma. Ett nytt sprakande ljus lös tillfälligt upp platsen, följt av en smäll, och Fiir kurade. Mamma. Hon skulle ta vilket straff som helst. Hjälp.
     "Kom hit! Skynda!" Det var en stor, gänglig, grå varg som ropade, med hängande ansikte och öron som fladdrade. Delar av hennes päls tycktes brinna. Det var inte Adena.
     Ordlöst hulkande började Fiir kravla sig ut från snåret igen. Hennes ben darrade okontrollerat, och hon snubblade över sina framtassar när hon försökte resa sig. Det var som att de inte längre bar henne nu när hon slutat springa. Hon gav ett högt skrik när ett monster kastade sig mot henne, och chocken fick Fiir på benen igen. Hon flydde på ren instinkt, och såg inte när monstret stoppades mitt i sitt anfall och slog ansiktet i marken bakom henne innan den slängdes bakåt av en osynlig kraft.
     I sin panik insåg Fiir inte att hennes stapplande språng tog henne i sidled istället för att möta den grå främlingen precis när denna skulle nått fram till henne. Istället möttes hon av ett nytt ordjur som kastat sig fram från skuggorna bakom ett av platsens många stenblock. Tänder och klor som kunde ha tillhört en lokatt slet utan svårighet den unga inferon till marken. Fiirs panikslagna tjut ekade mellan stenarna. Hon försökte nå sin kraft igen, men det ljus som fyllde hennes synfällt och tvingade bort monstret var inte hennes eget.
     Hon skrek högre när tänder tog henne i nacken, men elden inom henne rann ur hennes grepp utan att forma mer än små sprakande glöd. Hon försökte vrida sig loss, sparkas, bitas, men greppet som höll henne var stadigt när det lyfte henne från marken. Insikten att hon blev buren, att tänderna som höll henne försökte rädda, inte skada, lyckades inte helt tränga genom hennes panik.

Det lite för stora knytet i hennes käftar sprattlade och fräste men Lune lyckades behålla sitt grepp. Unghonan var relativt liten, verkade inte färdigvuxen och var ofattbart mager, men likväl släpade hennes rumpa stundvis i den ojämna marken medan Lune sprang.
Achak lyckades hålla de odöda på avstånd med sina krafter, men Lune visste att det inte var en långsiktig lösning. Hon själv var redan ganska slut. Så fort hon nått fram till sin vän släppte hon greppet om den yngre och hukade sig intill henne, försökte göra sig så liten och ofarlig som möjligt.
"Sssh ssh ssh."
Vyssjade hon.
"Det är okej, du är trygg nu, du är säker."
Så fort hon gjort klart för sig att honan var för utmattad för att resa och blint fly åt första bästa riktning höjde hon nosen till skyn och ylade. Hoppades att en jägarpatrull kanske var i närheten, kanske till och med redan var på väg om de också hört skriken eller sett eldskenet.

Gudarna hade varit på deras sida. Med sina kombinerade krafter hade hon och Achak lyckats hålla de odöda stången tills zombiejägarna dök upp. De tog rutinerat hand om horden. Så fort den omedelbara faran var över kastade hon sig i Achaks famn, otroligt lättat över att allt gått bra.
En ljus hane erbjöd sig att eskortera dem i säkerhet och de tackade genast ja. Men planerna fick snabbt förändras då den lilla darrande unghonan bestämt och högljutt protesterade emot deras val av färdväg. Hon tänkte inte gå tillbaka till tassemark sa hon, hon kunde klara sig själv och skulle åt sitt eget håll. Helst hade Lune bara accepterat det hela och traskat raka vägen ut i Silverpile eller var än hon önskade men jägarna gjorde det tydligt att det inte var ett alternativ. De såg mycket skeptiskt på den lillas skadade kropp och tänkte uppenbart inte låta henne lämna området utan översikt. Så de fick kompromissa och återvända till Snöstrand.
Väl framme såg en helare över inferons sår och konstaterade att de inte såg infekterade ut vid första ögonkastet. Men hon gav dem olika tecken att hålla utkik efter ifall honan ändå var smittad, något som tydligen kunde vara svårt att avgöra direkt. Efter två dygns vila fick de godkännandet att röra sig vidare. Unghonan som tydligen hette Fiir verkade ha behövt vilan - och maten - även om hon mest höll sig för sig själv i utkanten av lägret. Och trotts att hon inte tycktes ha lätt att lita på andra verkade hon gå med på att (iallafall till en början) vandra vidare tillsammans med henne och Achak.
De två vuxna tog tyst beslutet att det var dags att återvända hem.

[Avslutat?]