Han hade tillbringat större delen av dagen nere under jord, försökt undslippa den värsta hettan och gassande ljuset. Så mycket för att tillbringa mer tid ovan jord och uppleva saker när han ändå mest grävde tunnlar i vanlig ordning. Men äsch, det var välbehövligt. De hade allt för lite tunnlar i det här området, och den relativt mjuka jorden utgjorde en bra utmaning för att kunna hålla det stabilt.
Han var på väg tillbaka till den lya han hållit till i den senaste tiden då någonting fick honom att stanna upp i tunneln inte långt ifrån. Han hade stängt igen tunnelöppningen i vanlig ordning när han gett sig av, men ekot som studsade tillbaka till honom nu kändes betydligt stummare än det borde. Hade lyan rasat in? Nej, det kunde den väl inte, han hade gjort ett fenomenalt jobb i att stabilisera väggarna, så det var något annat. En inkräktare?
Han grävde upp en liten öppning och möttes av ett hav av päls som kittlade hans morrhår. Han grymtade irriterat och sniffade på den sovande vargen. 
''Ursäkta?'' harklade han ur sig. Inget svar. Han tryckte sig fram upp över den andra vargen, klättrade upp på dess rygg och stannade till där, hukandes. ''URSÄKTA?!''. Han höjde rösten och hade placerat nosen närmare sjusovarens öron den här gången. 
''Vem sa att du kunde sova i min lya?''. Ytbor hade inget hyfs. Bara tog lyor från hårt arbetande grottvargar. Helt otroligt.

(Öppet)

    Det var på en liten utforskningstur som Odd av slump hittat hålet. Med ålder och tid hade han lärt sig läsa av jorden, både med sinnena och sin kraft. Det var användbart när han letade efter bra jord att gräva i, eller för att avgöra vart han redan grävt en gång men nu var igentäckt. Största delen av lägrets mark var just såna platser, så Odd hade långsamt fått söka sig längre och längre bort för att utforska. Det var då han hittat det här hålet.
      Det var fantastiskt. Väggarna nästan släta, jord så perfekt packad att man knappt kunde se spår av att någon grävt. Det var inte jättestort, men även om han slog i taket så var han inte rädd att det skulle rasa på honom. Det var ett konstverk, och Odd var alldeles hänförd när han lade sig till rätta i lyan. En gud måste gjort det här hålet - det var han övertygad om.
      Odd hade somnat, dåsig av lycka över sitt fynd, när plötsligt något skrek honom i örat. Han slog upp huvudet och ögonen i samma sekund. Inte förrän något rörde sig på honom insåg han att personen i fråga klättrat upp på honom.
     Odds blick flackade, han försökte blinka sömnen ur ögonen.
     “V-va? Va?” ekade han med ett oförstående uttryck. Han skruvade på sig, försökte få en blick av vem han talade med. Sedan sjönk orden in.
     “Är det DIN lya?” Plötsligt klarvaken. “Wow! Vilket mäst-terverk! Det är helt o-otroligt!” Alldeles uppjagad av erkännande försökte han sno om, röra sig för att se på konstnären.
     “F-förlåt! Jag menade inte att t-ta din lya, jag bara… Trodde inte det var fysiskt m-möjligt för någon att skapa något så… gudomligt.”

Han fick balansera en del för att kunna hålla sig kvar när hanen började röra på sig under honom, och i sitt yrvakna tillstånd ifrågasatte vad han just hade sagt. Hörselskadad och ohyfsad alltså. Fast, vänta nu. Hanens nästkommande ord fick ett något fundersamt uttryck att lägga sig över honom. Han var imponerad, av Ottos lya? En ytbo, imponerad av grävande? Den plötsliga insikten fick honom att tappa orden för en stund, vilket inte var normalt för grottvargen.
''Ja, den är min'' konstaterade han och kröp sedan ner från hanen till den andra sidan av lyan, som nu tedde sig något trång. Den hade inte skapats för två, speciellt inte för en med ett sådant hav av päls som tog upp halva rummet. ''Mästerverk? Pfft, det är bara en standardiserad boning grävd enligt de grundläggande bestämmelserna för lyor i svartjord, inget märkvärdigt'' svarade han med en något avfärdande stämma och vände sig om mot lyans vägg. Den var helt klart för trång nu. Han lät kraften ta tag om en större yta av lyans vägg och tryckte den utåt en dryg halvmeter. Sådär, det blev bättre. Nu var dock kanterna något ojämna, och formen inte lika perfekt.
''Vet du hur en gräver, pojk?'' frågade han utan att se på främlingen innan han återgick till sina klickande ljud för att bilda sig en bild av utrymmets nya parametrar. Han tyckte att hanen inte hade luktat riktigt lika luftig som andra ytbor, kanske pojken hade lite vett bakom pannbenet.
Utan att vänta på ett svar så började han att jämna ut kanterna med sina framtassar, med sina varierande klickanden som fyllde ut tystnaden.

    Konstnären var en liten varg med stora öron. När ögonen justerat sig lite mer till ljuset såg han att han knappt hade någon päls, och ögonen var bleka och mötte inte direkt hans egen blick.
Det var många svåra ord som Odd inte förstod innebörden av men blev ändå imponerad av det han sa. Den yviga svansen viftade entusiastiskt, utan att minska något i fart.
      “Kan, kan jord ha namn?” frågade han hänfört. De mörka ögonen stora och tindrande av förundran.
Utan att någon till synes vidare ansträngning från den lilla vargen expanderande väggarna runt om dem. Jorden rörde sig och mullrade motvilligt men lyssnade till den lilles vilja. Odd skruvade sig runt på platsen, blicken flög frenetiskt omkring och studerade väggarna på nytt. Det var otroligt. Sådan kunskap och teknik.
     “V-va?” frågade han innan frågan hunnit registreras riktigt. “N-nä, eller jo. Men, men inte såhär. Jag, jag bara… älskar att gräva,” erkände han lite tafatt. Vissa hemma beundrade hans passion, andra retade honom för den, så han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
     “Jag skulle vilja lära mig!” fyllde han ivrigt i, blicken fäst på vargen som nu vänt honom rygg och polerade väggarna. “Hur, hur kan du allt?” frågade han lite osäkert. Kanske fanns det någon hemlig skola för grävande, eller något sånt.

Han stannade upp för en kort sekund då den unga hanen frågade om jorden kunde ha specifika namn, nästan lite ställd av frågan.
''Såklart'' svarade han som om det var det naturligaste i världen. Hur kunde en inte veta det? Vad lärde sig ens ytbor om? Han vände huvudet i riktning mot hanen. ''Har dina äldre inte lärt dig alla olika jordtyper och jordskikt?'' frågade han med en något förbluffad stämma och vickade huvudet lite på sned innan han skakade på det. ''Morän, sediment, svartjord, brunjord, podsol...'' började han rada upp i en lägre stämma samtidigt som han återgick till att jämna ut lyans kanter. ''Otroligt. Vad lär de ens er där uppe''. Det var inte så mycket en fråga som ett konstaterat påstående.
Då den yngre hasplade ur sig någonting om att han älskade att gräva så vinklade han ett öra i hans riktning, men släppte inte helt uppmärksamheten från sitt arbete.
''Älskar att gräva, hm?''. Vad betydde ens grävande för en ytbo? Menlösa gropar som hotade stabiliteten av tunnlar som en hårt arbetande grottvarg upprättat? ''Är du den som gräver gropar överallt?'' frågade han och vände sig om för att tränga sig förbi hanen in i tunnelöppningen halvt bakom honom.
''Jag är en grottvarg, att gräva hör liksom till vår livsstil'' svarade han och fortsatte in i tunneln utan att stanna upp för att invänta ynglingen. ''Kommer du eller?''. Om han nu menade allvar i att han ville lära sig gräva ordentligt så fick han allt hänga med i hans tempo.

    Jordtyper och jordskikt? Odd hade ingen aning om vad de betydde. Det var ingen som någonsin pratat om jord på det sättet som hannen gjorde. Det var som att en helt ny värld öppnades för honom. Odd upprepade alla ord för sig själv i huvudet, besluten att minnas alla.
     “J-ja, det är jag…” Det var konstigt, Odd skämdes nästan lite över erkännandet. Inte för att han egentligen skämdes över sitt grävande, men här stod en mästare av konsten. Det var svårt att inte känna sig en aning självkritisk.
    Grottvargen fortsatte längre in i tunneln och Odd blev frågande kvar för ett ögonblick.
    “Kommer!” utbrast han lika delar förväntansfullt och nervöst. Odd kom ikapp honom med några långa steg. Lydigt följde han honom hack i häl.
    “Vart ska vi? O-och, vad heter du?”

Självklart var grävaren av hålen en obildad yngling som inte fått lära sig någonting om ordentligt grävande. Helt otroligt att de vuxna i ynglingens närvaro inte haft mer vett och lärt honom de grundläggande reglerna och arbetssätten. Inte ens en enslig liten jordtyp hade kommit på tal? Det var en skymf, en skandal rent utav. Så kunde det inte fortgå, ynglingen behövde lära sig, av någon som visste vad han pratade om.
''Otto'' svarade han som ett kort avbrott mellan sina klickande ljud och sniffningar där han på kvicka, vana tassar tog sig fram genom sina tunnlar. Takten han höll var snabb, snabbare än vad en kanske skulle kunna förvänta sig av någon utan syn, men han hade aldrig vetat om någonting annat och tvivlade på att han saknade någonting. Han kunde ju känna av sin omgivning under jord helt perfekt, vad mer behövde han?
''Har du ett namn, jordpojk?'' frågade han när han för en kort sekund stannat upp vid ett vägskäl, innan han lika kvickt försvann iväg åt höger.