En lång tid hade gått sedan måntemplets fall. Kokhanok hade gått från liten valp till att stå på gränsen till vuxenlivet. Hon hade också lämnat Civitas bakom sig. Staden hade aldrig känts som hennes hem och hennes och systrarnas resa till norrskensfesten hade väckt hennes vandringslustan. Dessutom var det som hållit henne kvar i staden varit hennes släkt som alla flytt dit och sedan blivit kvar, men nu hade de börjat röra på sig med. Kokhanok höll inte med allas motiv till förflyttningarna, hon visste att kusinerna Airi, Sara och Yina sökte hämnd på olika vis. Men istället för ett konfrontera dem om det eller bittert stanna kvar i protest hade Kokhanok givit sig iväg på egna äventyr i ambitionen att finna egna syften. Nunam och Kasaan hade stanna men Alaska hade följt med henne. De hade vandrat långt, det första stoppet var Svartstrand och sedan hade de följt vandringsleden längs Raukakekedjan till Byoomi, vikit av ner i Kawazatriiskogen och sedan ut över Lavaöknen där de försiktigt rundat Pheros revir innan de korsat den förtrollande helt osannolika svampskogen Fungoria till Acheratii och Savannen och nu var de här. På stranden.
Då Kokhanok i början av deras resa först sett spegelsjön hade hon inte kunnat tro sina ögon, aldrig i sitt liv hade hon sett så mycket vatten på en o samma plats. Det hade knappt gått att förstå att vattnet bara fortsatt och fortsatt enda till de svagt skymtande klipporna längs horisonten. En gammal havsvarg vid namn Cardinal hade roat skrockat 'vänta bara tills du får se havet' men Nok hade avfärdat det som en överdriven skröna från en gamling, något annat var ofattbart. Så då hon först la ögonen på havets rullande vågor tappade hon hakan. Alaska med. De hade stått och bara stirrat i evigheter men sedan vilt kastat sig i och nu lekte de för fullt längs stranden. Skvätte vatten på varandra och brottades så skum och sand yrde. Vattnet var salt men härligt kallt i den varma sommarsolen och Nok kände sig genuint lycklig.

[Nyke <3]

Nyke hade irrat sig hela vägen till Södra stranden. Ibland finner han sig i de här delarna av Numoori. Som om en osynlig kraft drar honom hit. Nostalgi kanske? Kanske är det längtan efter att inte vara ensam längre. Han är van vid ensamheten men det vore ännu bättre att ha någon att samtala med då och då. Den vita hanen vandrar över sanden i lugnt mak. Det är en härlig dag och han drar in den friska havsluften i lungorna. Det luktar sjögräs. Nyke stannar till och ser ut över havet. Han hade nästan glömt hur rofullt det är i den här sidan av landet. Havet har alltid varit fascinerande. Han hade bara nästan glömt. Minnet känns fortfarande färskt från när han var här förra gången.
Plötsligt når ljudet av glada skratt hans öra. Nyke vrider på huvudet och kroppen följer snabbt efter när han sätter kroppen i rörelse igen. Nyke är en väldigt nyfiken individ och när hans nyfikenhet har kittlats måste han ta reda på varför han är så nyfiken. Snart får han syn på två individet som skuttar omkring och leker i vattnet och i sanden. Det ser roligt ut. Och visst känns individerna igen?
Nyke stannar en bit upp på stranden och den violetta blicken hålls fäst på de två tikarna som ser ut att ha riktigt roligt. Nyke sveper glatt på svansen.
”God dag mina damer. Vackert väder för ett dopp i det vida blå”. Hälsar han och ler vänligt.

En röst fick henne att se upp och där på strandkanten stod en bekant vit hane. Ett brett leende sprack upp över hennes läppar och svansen började vifta okontrollerat bakom henne.
"Hej!"
Ropade hon och avbröt genast leken och började gå Nyke till mötes. Uppspelt såg hon från hanen till sin syster och tillbaka.
"Det här är min vän Nyke, och det här är min syster Alaska, jag minns inte om ni också har träffats förut?"
Hon lutade huvudet på sned i en undrande gest.
"Vad kul att ses igen, vad för dig hit?"

Kokos glada reaktion får Nyke att le brett. Det känns verkligen bra när någon är glad att se honom. Det är kanske därför han vandrar. För att när han kommer tillbaka till nära och kära så är de alltid så glada att se honom.
Nyke nickar vänligt åt systern Alaska. ”Väl mött”. Alaska nickar en vänlig hälsning tillbaka. Nyke kan inte minnas att han har mött henne tidigare men det är alltid trevligt med nya bekantskaper.
”Jag har försökt att finna en trevlig plats att stanna på ett tag. Det har hänt en del i mitt liv och för stunden behöver jag en fast plats att utgå från”. Han fäster den violetta blicken på Koko. ”Säg mig, ni vet möjligtvis inte en bra plats härikring att slå sig ner på ett tag?”

Kokhanok såg från Alaska till omgivningen och gav sedan sin vän en ursäktande blick.
"Tyvärr, vi anlände precis."
Öronen gled ut åt sidorna.
"Vi har bara följt lederna hittills, så vet inte mycket om områdena häromkring."
Hon log svagt, insåg att detta antagligen lät som ganska mesigt upptäckande för en erfaren vandrare likt Nyke. Tanken fick henne att inse något.
"Det är olikt dig att stanna på ett ställe.."
Konstaterade hon.
"Jag hoppas det är av en glad orsak?"
Huvudet tippades på sned med frågan.