Kvällen var på intågande. Mörkret hade börjat leta sig in mellan träden i skogen och temperaturen svalnade av. För vissa i flocken var det början på deras dag, men för små valpar så var det läggdags. Himalaya var i fullt sjå med att samla ihop sina fem alldeles för livliga och busiga valpar. Det hade tagit ett tag men nu hade hon till sist kommit fram till den sista valpen. Esseles. Möjligen den mest livliga och påhittiga av dem alla. Åtminstone för tillfället. Dottern hade satt sig den på att allt annat var roligare än att sova för tillfället, och Laya började tappa tålamodet.
''Esseles! Kom nu, det är dags att sova'' vädjade hon med en stämma som tydligt tydde på att hon var trött och smått irriterad över hela situationen. Vad var det med valpar i den här åldern och deras oförmåga att lyssna på henne när hon ville att de skulle göra något specifikt? Trots och mera trots.

| Esseles |

Varje kväll var det en utmaning att se hur länge hon kunde undvika läggdags. Det spelade ingen roll hur ögonlocken hann bli. Hon höll alltid ut i det sista. Det gick även att bekräfta i hennes mammas ton. Ändå fanns det ingen tanke på att hon skulle ge upp.
     “Vill inte!” protesterade hon, och flyttade sig demonstrativt längre bort. De rostfärgade ögonen såg mot sin mor motstridigt och utmanande. Något i henne fann nöje i att säga emot, att göra uppror.
     “Jag är inte ens trött ju! Om du är trött kan du väl gå och lägga dig utan mig. Varför måste vi sova samtidigt?” Esseles visste att den inte var en diskussion hon skulle vinna. Det hade hon åtminstone aldrig gjort tidigare. Men det betydde inte att hon skulle sluta argumentera.

En djup frustrerad suck lämnade henne då dotterns trots fortsatte, och hon började få god lust att bara plocka upp henne och ta henne till lyan under skrikande protest, men hon tog istället ett par djupa andetag och samlade sig. Det hade bara gjort saken värre, och valparna började bli ganska stora och svåra att bära vid det här laget, speciellt om de sparkade och försökte kränga sig ur hennes grepp. Det hade säkert bara eggat igång hennes syskon också och gjort problemet femfaldigt större. Nej, hon behövde en ny plan. Vad var det som lockade dottern mest, var det verkligen att sitta uppe bara för sakens skull?. Nej, hon ville nog snarare vara tvärsöver och inte göra det mamma ville. Så vad hände som hon vände på alltihop? Det var värt ett försök.
''Okej...'' sade hon efter en kort stunds betänketid. ''Okej, jag går och lägger mig med dina syskon så får du helt enkelt hjälpa Greta med vakten''. Hon visste att valparna verkligen inte gillade Gretas sällskap. Hon måste nog vara den perfekta avskräckande vargen i flocken för dem. Hon gick närmare dottern och sänkte huvudet till hennes höjd. 
''Men vet du, jag har hört att det spökar där bortom träningsplatsen, så det är bäst att du gör ett riktigt bra jobb så de inte kommer och tar oss''. Rösten var lägre och hon såg sig om för att försäkra sig om att ingen hörde dem. ''Det fixar du väl?''. Hon buffade till dottern på sidan av halsen innan hon vände sig om för att gå tillbaka till lyan.

Esseles självbelåtenhet förvandlades snabbt av förvirring när Himalaya plötsligt vände i sina argument. Tanken på att spendera tid med Greta var värre än tanken att sova.
     “Usch, nej, fy, inte Greta!” fräste Esseles bestört. “Hennes hjärna är ju rutten! Och full av mask! Och alldeles mosig så nu bara lever maskarna där inne! Greta är egentligen bara massa maskar i en vargkropp.” Ess hade egentligen inte Greta som så mycket som hon gärna gjorde sken av. Hon gillade henne inte, men det var mest bara för att hon var så sträng och sur, och verkade alltid gnälla extra mycket på henne i jämförelse med hennes syskon.
      Redan på väg förbi sin mor mot deras lya fortsatte hon:
     “Hon skulle inte ens känna igen ett spöke om det stod mitt framför henne. Jag kommer aldrig förstå hur ni litar på henne att hålla koll, faktiskt. Hon har lika bra koll som min sporre.” Esseles höjde demonstrativt sin tass och flaxade med den så sporren fladdrade lite. “Kolla! Helt värdelös. Det är väl tur att hennes röst är så gräslig så inte ens ett levande väsen frivilligt skulle närma sig. Annars hade vi varit döda för länge sen, det kan jag lova.” Ess kände sig lustigt belåten över att håna Greta. Det var roligt.

De ord som dottern slängde ur sig fick henne att tvärt stanna upp och vända sig om för att spänna blicken i henne.
''Esseles! Språket!'' utbrast hon med en skarp ton. ''Sådär pratar man inte om andra, speciellt inte om flockmedlemmar''. Hennes tålamod hade verkligen tagit slut nu, och vid första antydan till att dottern skulle ge svar på tal på ett eller annat sätt så greppade hon tag om hennes nackskinn och lyfte upp henne. Det här tänkte hon inte acceptera. Nu fick hon definitivt spendera resten av kvällen med Greta.
Och bara därför så ska vi besöka Greta. fortsatte hon med telepatin medans hon höll ett stadigt grepp om dottern.
Den äldre lawaren befann sig inte långt borta, hon stod tillsammans med en del av nattväktarna och diskuterade nattens patruller. Laya påkallade hennes uppmärksamhet med hjälp av kraften och lawaren ursäktade sig för att komma dem till mötes. Väl framme så släppte Laya ner Ess framför sig, redo att ta fast henne om hon försökte med att springa iväg.
''Esseles hade några väl valda förolämpningar om dig som hon tyckte var passande att dela med sig av''. Det var tydligt att hon tog det hela på allvar. Hon delade med sig ett snabbt urval av vad dottern sagt via tankarna innan hon vände sig till Esseles. ''Be om ursäkt, Esseles''. Det var tydligt att Greta var irriterad, och något sårad över orden. 
Nu Ess, annars får du tillbringa morgondagen med att rengöra alla lyor.

Himalayas ilska förvånade henne. Varför tog hon så illa upp? Istället för skam så kände hon sig defensiv, irriterad över sin mammas reaktion. Ess menade ju inget illa. Det fanns inga onda avsikter i hennes ord. Hon menade det ju inte. Av alla borde väl Himalaya se det tydligast. Ess kände sig sviken när hon blev upplockad av sin mamma.
     Under den korta promenaden fram växte bara mer frustration. Varför var alla så känsliga? Vad spelade det för roll om någon sa att man hade mask i huvudet? Varför var det aldrig någon som förstod henne?
      Även om tanken att fly var lockande visste hon att den inte skulle löna sig. Så hon satt kvar, noga med att inte se upp på sin mamma. Det fanns inget ångerfullt eller skamset i henne när Greta mötte upp dem. Istället blängde hon bara bittert ut i kvällsdunklet. En missbelåten suck lämnade henne när Himalaya förklarade situationen. När hon sedan krävde att hon skulle be om ursäkt sköt hon sin moder en djärv, nästan lite utmanande blick. Sedan såg hon på Greta med en uppenbart uttryckslös min.
      “Förlåt, Greta. Det var dumt sagt.” Himalaya kunde tvinga henne säga förlåt, men inte tvinga henne att mena det. Ess hoppades nästan att hon skulle läsa hennes tankar. Himalaya kunde tvinga henne stanna här hela natten, städa alla lyor; det skulle inte förändra något.

Hon var ärligt talat rätt bekymrad över dottern ibland, över hennes sätt att agera och handskas med situationer på ett nästan fientligt sätt. Det kändes som att hon inte kunde nå fram till henne oavsett vad hon gjorde. Hon hade försökt vara snäll och tillmötesgående, strikt, mer lättsam och allt möjligt, men ingen metod verkade bemötas på ett bra sätt. Ibland undrade hon om de någonsin skulle dra jämt med varandra. Laya var inte felfri, hon undvek så gott det gick att gräva i valparnas huvuden, ville att de skulle få ha den tryggheten, men när de gick henne på nerverna så var hon bra sugen på det. Negativa, dock flyktiga, tankar flög även de igenom hennes huvud de dagar som valparna bara vägrade samarbeta. Idag var en sådan dag. En när frustrationen var på topp och hon fick påminna sig själv att andas. Varför skulle allt vara en kamp?
''Bra'' sade hon med en något bestämd stämma. Ärligt talat så brydde hon sig inte i nuläget om att bråka om Esseles faktiskt menade orden eller inte, det var alldeles för sent och hon ville åtminstone komma till kojs någon gång. ''Om du nu prompt ska vara vaken så se till att göra lite nytta med väktarna åtminstone''. Hon gav upp, och vände sig om för att gå tillbaka till lyan.

Esseles höll sin mors blick med samma ihärdiga trotsighet. Även fast det var Himalaya som vände sig bort först, kände sig Ess inte någon större vinnare. Hon fnös tyst, som för att avfärda känslorna av skuld som börjat lägga sina långa, kalla fingrar om henne. Istället vände hon blicken mot Greta, som bara gav henne en sträng blick till svars.
     “Kom an,” muttrade den äldre bara och började röra sig bortåt mot området som skulle patrulleras. Ess tvekade en stund, suckade och gav sig av efter henne. Tröttheten föll över henne som tungt regn. Det här skulle bli en jobbig natt.

[Avslutat]