Några spända dagar hade passerat sedan Levs raseriutbrott. Vassya hade börjat vara vaken allt mer och verkade svara bra på Timos helande och hennes och Ayiras örtkurer och energibad. Nu var det kväll och en stillhet hade sänkt sig över fästningen. Lune klev in i sin ledares rum med en stor kanna med antiinflammatoriskt te buret i ett flätat band i munnen. Skålarna stod redan framdukade, kvällsteet hade blivit en ny rutin, en del i Vassyas vård och något skonsamt att öva strupens funktion på igen. Men ikväll låg det mer bakom Lunes besök än bara Vasilisas hälsa. Hon visste att Ayiras teer kunde göra mirakel för att få folk att slappna av och öppna upp även på ett emotionellt plan och hennes avsikt var att använda det som ett vapen. Dessutom skulle ingen störa deras samtal då de visste att tiden var avsatt till behandling.
Hon slog sig ner och hällde varsamt upp en varsin skål med ångande het vätska. Sedan såg hon sin ledare djupt i ögonen.
"Vassya, vad var det som hände?"
Frågade hon på vinterspråket. Ansåg inte att det fanns någon anledning att valsa runt ämnet. Ikväll behövde hon få svar, de hade varit försiktiga och avvaktat i flera dagar med hänsyn till hennes tillstånd, det fick räcka nu.
"Varför triggades hans kraft."
Förtydligade hon fast hon visste att systern förstod.

[Vasilisa]

En del av Vasilisa ville inte ta den medicin och hjälp som hennes familj dagligen gav henne efter utbrottet hennes son fått. Hon förtjänade inte det, och om de bara visste skulle de inte heller anse det. Det var försent att vara ärlig nu.
    En skugga i hennes ögonvrå fick henne att långsamt vända upp blicken för att möta kvällens besökare. Lune. Hon svalde hårt, samtidigt som hon åter blickade ner i marken. Kanske kände hon på sig att det inte var ett vanligt besök, inte idag när hon kände sig piggare än på flera dagar.
    “Vassya, vad var det som hände? Varför triggades hans kraft?”
    För att jag ljög. Hon undrade vad som skulle hända om hon berättade sanningen; att hon bar på Midirs valpar. Att hon var på väg att ge sig av, och göra sig av med de små liven som växte inom henne. Det var en skam.
    “Jag sa fel saker.” Vasilisa mötte sin flocksysters blick. Bakom hennes trötta och utmattade bärnstensfärgade ögon glimmade någonting till, kanske fortfarande styrkan att fortsätta ljuga, och kanske något som försökte visa att hon inte ville bli pushad. “Vi visste att dagen skulle komma förr eller senare, det har vi vetat under alla dessa år.” Vasilisa svalde. “Det var bara fel tillfälle.”
    Lune var inte dum, det visste Vasilisa med all säkerhet. Men det hon sade nu var inte lögner, bara… inte hela sanningen.

Lune vinklade bak öronen i en missnöjd min. Det var inte orden hon hoppats på att höra. Vassya slöt sig som en mussla rakt framför henne.
"Vasilisa.."
Uppmanade hon men kunde se en envishet i systerns bärnstensfärgade blick som hon visste att simpelt tjatande inte skulle rå sig på.
"Du är min ledare."
Konstaterade hon med en nick som var menad som en respektfull gest.
"Och jag är din rådgivare... korrekt?"
Hon inväntade Vassyas jakande innan hon fortsatte.

”Förlåt, Lune.” Hennes ord var knappt hörbara. Missnöjet hos systern gick inte att gå miste på, det klädde hela henens anlete. Skammen fick Vasilisa att vinkla bort ansiktet och istället se ner på sina egna tassar.
    ”Jag är din ledare, ja. Och du är min rådgivare.” Hon svalde hårt, käken sammanbiten. Kanske var det hormonerna som fick henne att reagera, eller bara en tröttnad. Vasilisa orkade inte bli utfrågad nu. Kunde inte förklara vad som hänt, kunde aldrig berätta om liven som växte i hennes mage. De skulle döma henne. 
    ”Jag behöver ge mig av. Behöver lite tid.” Försiktigt lät hon blicken möta Lunes. ”Tenns försvinnande tog mer hos mig än jag någonsin kunde räkna med.” Det var en lögn. Att hon ens skyllde det på Tenn fick henne att må ännu värre. Avskyn gentemot sig själv växte starkare var dag som gick. ”Men jag kommer tillbaka. Måste bara… ge mig tid.” Hon svalde. ”Det var därför Lev reagerade.”

Lune synade sin syster med en någon skeptisk blick. Där fanns något i hennes sätt, skammen i den annars så självsäkra blicken, som fick henne att tvivla på ledarens ord. På hennes ärlighet. Men familj skulle inte ljuga för varandra, det kändes så främmande att sitta här och misstro hennes egna nordstjärna.
Ledarinnan fortsatte med att meddela att hon skulle ge sig av, och Lune kunde känna en sjunkande känsla i bröstet. Allt var fel. Familj skulle inte vara isär. Att deras ledare lämnade dem i en tid av tumult som denna, det var inte rätt. Hon skakade omedvetet på huvudet.
"Vas, om jag nu är din rådgivare, snälla умоляю тебя*, rådslå med mig."
Hon såg djupt in i Vassyas försiktiga blick, härjad av skam och oro.
"Prata med mig innan du tar beslut."
Det hela var verkligen en bedjan. Hon kunde inte se något positivt komma ur att Vassya gav sig av. Det var inte vad flocken behövde, det var inte vad Lev behövde och det var inte vad Vas skadade kropp behövde. Lune kunde inte undslippa känslan av att hennes syster dolde något, flydde från något.

[*Jag ber dig]

Vasilisa suckade. Lune skulle inte ge sig utan några konkreta svar, vilket hon egentligen inte hade.
    “Jag ska leta upp någon.” Hon svalde och såg djupt in i Lunes ögon. “De kanske vet något om Tenn.” Lögn. “Men jag behöver göra detta själv.” När hade hon sjunkit så lågt? Hon hade inte bara gett upp hoppet om Tenn, utan varit med en annan man, och nu bar hon på hans valpar. Och på toppen av allt, använde hon Tenn som en ursäkt att fly. Om han såg henne nu… Vasilias ville inte ens tänka på det. När valparna var borta tänkte hon aldrig mer göra ett misstag likt detta.
    “Fay har sitt antagningsprov kvar, hon kan följa med mig. Om det lugnar er något.” Fay var fortfarande ung, men hon visste om vad som hände, och kanske kunde det lugna Lune och resten av Cirkeln.

Lune kunde inte skaka av sig känslan av att Vasilisa undenhöll något från henne. Hon visste inte om det bara var samma gamla ångest som spökade eller om där fanns något mer. Vassya tycktes iallafall helt klart härjad av ångesten, såväl som sina skador. Hon gav systern ett matt leende vid hennes sista ord.
"Jag litar på dig."
Konstaterade hon.
"Jag önskar bara att du kunde lita på mig med, jag ser att något tynger dig sestra."
Hon såg djupt in i den andres trötta bärnstensblick.
"Men det låter bra, ett miljöbyte kan vara bra för Fay efter allt som hänt. När hon fått läka lite. Du med."
Något allvarsamt hade smugit sig in i rösten.
"Du har fortfarande inte svarat på vad som hände, vad var det du sa som blev så fel?"
Insikten kom till henne samtidigt som hon uttalade den, en rynka hade smugit sig fram mellan hennes ögonbryn. Hon behövde veta, och hon hoppades att Vassya förstod varför. Hur skulle de kunna skydda flockens valpar och Lev själv från hans kraft om de inte kunde kartlägga vad som triggade den. Hon förstod att modern kände en skuld för att ha pushat sin son för långt, men Lune beskyllde henne inte. Hon behövde bara veta varför, det var inte en fråga om skuld eller tillit utan om säkerhet.

Jag litar på dig. Vasilisa ville knipa ihop käkarna av hennes kommentar, men behöll ett neutralt ansiktsuttryck.
    “Jag sa att vi kanske aldrig kommer hitta Tenn.” Vasilisa mötte sin flocksysters blick, hennes egen blick tom. Hon hade kommit till insikt med det nu, att hon aldrig mer skulle få omfamnas av honom igen. De hade inte funnit ett spår av honom, han var som bortblåst från landets yta. 
    “Jag berättade att jag hade en sista ledtråd, men om det inte leder någon vart…” Vasilisa skakade på huvudet utan att avsluta meningen. Det var en lögn, men det lät som en rimlig anledning. Lev hade alltid värnat om att få hem alla, att ta hand om alla. Han hade aldrig gett upp hoppet på Maksim eller Tenn, när andra hade börjat gå vidare. 
    “Om du ursäktar mig, jag känner att jag måste försöka vila.” Vasilisas andning hade blivit mer andfådd, hennes röst värkte och kroppen hade börjat dunka igen. Trots att hon var i läkningsprocessen, var hon inte sig själv.

Lune gav sin syster en sorgsen blick och nickade kort. Hon var så lik sin bror i denna stund, och Kolzaks matta ord ekade i hennes huvud. Hon såg tröttheten, hörde hur känslorna inte längre orkade nå fram i rösten. Det var fortfarande något som skavde i henne men hon valde att tro på Vassya. Det lät ändå rimligt att Lev skulle bli arg över det. Han hade aldrig kunnat acceptera Kolzaks ord, och att hans mor som likt honom så länge hållit hoppet uppe tillslut också erkände det omöjliga. Det blev som ett svek. Hon såg tårögt ner i marken. Saknade Tenn så mycket. Hade saknat honom mer än på länge just i den situation de hamnat i nu. Hans styrka och trygga lugn hade verkligen gjort nytta både i den akuta krisen och i efterskalven. Kolzaks likaså. Men de var borta.
Den sista ledtråden Vass nämnde fick henne att vilja fråga mer, men även hon insåg att det inte var tid. Hon nickade kort åt sin vän.
"Självklart."
Suckade hon.
"Försök dricka upp teet, viktigt att fortsätta öva halsen."
Schamanen i hennes kom fram igen då det allvarliga samtalet var över. Mjukt sköt hon skålen lite närmre sin ledare och bäddade om henne med en djurfäll. Slog sig försiktigt ner intill henne och började tyst humma en av sina många läkande melodier. Skänkte Vassya lite extra energi med sin kraft. Efter att en stund passerat, och ledaren druckit några klunkar till, reste hon sig igen. Visste att även om systern kunde uppskatta hennes sång behövde hon också ensamhetens lugn. Med en mjuk buff på hennes panna rörde hon ut ur rummet.
"Vila nu."
Läk.


[Avslutat]