Bort. Bort. BORT.
Hon sprang. Bort ifrån flocken. Bort ifrån känslorna som blivit alldeles för överväldigande. Med andan och gråten i halsen och pulsen som slog bedövande hårt i hennes öron. Känslor av irritation och ilska, oro och ångest svepte runt och tog över allt som var hon. Lade sig som en tyngd i hennes bröstkorg som hon inte lyckades lätta på. Så hon sprang. Så fort och långt hon kunde förmå, tills lungorna inte längre kunde förse henne med tillräckligt med luft och hon föll ihop i en hög, gråtandes.
Varför hade hon gått för att se på den där sparrningen egentligen? Varför hade hon inte förstått att alla skulle bli uppretade? Varför tänkte ingen någonsin på att hon kunde känna allt?. Det var orättvist. Varför behövde hon känna allt? Hon ville inte. Inte nu. Hon hade så gärna velat se på när de vuxna anordnat en liten turnering sinsemellan, fått heja på sina favoriter likt alla andra. Men det hade inte dröjt länge innan åskådarna tappat kontrollen och börjat heja på de stridande, börjat egga på varandra. Dev hade ryggat undan på en gång, skrämd av alla flödande känslor. Stressen, som snart bytts ut mot ångest, hade blivit för mycket för valpen så hon hade sprungit iväg från platsen.
Nu låg hon där, i närheten av sjön, i en patetisk liten hög. Hulkande och darrande. Försökte samla ihop sig själv då de andras känslor nu var utom hennes räckvidd. Hon ville inte känna allt, hon ville bort.

| Iridonia |

Alla känslor som härjade runt turneringen, det var så överväldigande. Donja hade försökt så gått hon kunde med att trycka bort alla känslor för vill ju också heja och stoja som alla andra, men det var för mycket. Hon kunde inte heller berätta det för någon, hon var ensam. Nej, det var inte sant. Hennes syster Devaron var lika känslig som hon själv och när hon såg sin syster springa iväg i gråt så sprang Donja efter. Inte bara för att trösta sin syster men för att komma bort från alla känslor. Donja förstod var sin syster gick i genom, att vara så känslig som dom var inte lätt. Dom vill ju också kunna vara som vilka andra valpar som helst men det kunde väldigt snabbt bli för mycket. 
Donja hittade sedan sin syster gråtandes och hulkandes vid sjön och ju närmre Donja kom desto starkare kände hon sin systers känslor. Hon vill helst bara springa där ifrån och krypa ner i ett hål men hon ville också trösta son syster och visa att hon förstår. Hon tog djupa andetag och fokuserade så mycket hon kunde för att vara lugn och sansad och gick till sin syster och satte sig bredvid henne. Hon tittade på henne och lutade sig mot hennes kropp ihop att hennes fejkade lugn och värme skulle lugna henne. Donja visste att det fanns en chans att hon gjorde det värre, så om Dev sa åt henne att gå så gjorde hon det.

Hon kände att någon närmade sig, en annan upprörd individ. Hon hade inte ens märkt av att hon följt efter henne innan hon nu stod en bit ifrån, hade varit allt för uppslukad i sin egna känslostorm. Hon anade att det var systern redan innan hon sneglade bak mot henne. Hon visste inte tillräckligt om kraften för att kunna urskilja alla flockmedlemmars olika känslomönster, men Iridonia var annorlunda. Iridonia var precis som Devaron. Hon stack ut i mängden, starkare och mer skiftande i känslorna än resten.
Den värsta gråten hade hunnit stilla sig, kvar var endast snyftningar då systern kom fram till henne. En del av henne ville vara ensam, men den andra fann en tröst i att veta att de båda hade det jobbigt, att de båda påverkades på liknande sätt. Så hon lutade sitt huvud mot systerns ben då hon satt sig intill henne. Försökte fokusera på omtänksamheten och värmen dem emellan. Och det hjälpte, helt klart. Efter en stund så kände hon sig stabil nog att kunna sätta sig upp och gav systern en frågande blick och nickade i hennes riktning. Hur klarade hon av att kontrollera allting så bra? Var hon egentligen så okej som hon verkade?
Dev hade på sistone försökt att lätta på användandet av sin röst i systerns närhet, när det var möjligt, för hon var ganska fascinerad av hur Donja klarade av att kommunicera utan ord. Hon hoppades att ord en dag skulle vara överflödiga dem emellan, speciellt med tanke på deras gemensamma kraft, men den dagen var nog inte riktigt där ännu.

När Donja kände att hennes syster hade lugnat sig så kunde hon slappna av lite mer, det var lättare att kommunicera med sin syster då hon kunde läsa av Dev och tvärtom. Hon titta på sin syster med ett leende och sedan ut över vattnet, Donja hade inte riktigt lärt sig simma än men kanske bygga sandslott under solen kunde vara en skön och lugn aktivitet för henne och Dev. Hon reste sig upp och gick närmre vattnet där sanden var lite blötare och börja gräva, hon tittade på sin syster och manade henne att hjälpa henne bygga sandslottet. Hon börja sedan börja platta till en hög så gott hon kunde med sina tassar och använde en klo med så mycket precision hon kunde, lite av hennes tunga stack ut när hon koncentrerade sig på att göra små mönster.

Hon kände sig fortfarande ganska så känslomässigt skör och instabil, men det lättade tacksamt eftersom, speciellt då hon kunde börja fokusera på något annat. Som systerns inbjudan till att bygga sandslott, det verkade kul och sådär lagom monotont. Precis vad hon, kanske dem bägge, behövde just nu. Hon följde efter Iridonia ner till vattenbrynet och stannade för en stund upp och studerade vattenfallet längre bort innan även hon började gräva i sanden under dem. Hur byggde man ens ett sandslott på bästa sätt? Hon visste inte riktigt, så det fick bli en hel del improvisering. Kanske var det halva nöjet egentligen, att se vad resultatet blev i slutändan utan att ha någon direkt plan till att börja med?

De höll på att gräva och skulptera en bra stund tillsammans, och när konstruktionen till slut var färdig så tog Dev ett steg tillbaka för att kunna begrunda deras verk. Det var lite snett och vint på sina ställen, men det höll ihop åtminstone. Med ett stort leende på läpparna så vände hon blicken till systern. De båda verkade känna sig lugnare efter byggandet. Kanske lite för lugna. Hon tog ett skutt ner i vattnet och svepte till med tassen för att skvätta upp vatten på Donja, bjöd in henne till lite vattenlek.

Donja hade kände sig mycket lugnare efter hon och Dev hade byggt sitt lite snedda sandslott men hon var ändå stolt över deras verk, och det verkade Dev också vara. Systern hade sedan skuttat ner i vattnet och börjat skvätta mot Donja och hon kunde inte låta bli att le så hon skutta ner också och börja hoppa och skvätta vatten på sin syster. Det var skönt att kunna stoja omkring som alla andra utan att det blev för mycket runt omkring, Donja sprang i vattnet vilket gjorde att det skvätte ordentligt runt sin syster. 

Efter systrarna hade lekt i vattnet ett tag så hade dom satt sig på stranden och börjat torka och tvätta sig. Donja utstrålade glädje och tacksamhet över sin syster i hopp att hon skulle känna av det eftersom hon inte kunde säga det med ord. Hon reste sedan på sig och pekade med tassen för säga att det kanske var dags att gå tillbaka. Men Donja ville inte gå tillbaka till ståhejet, utan hon ville lägga sig och ville en stund. Efter all lek och stormen av känslor som virvlat runt så var hon slut, hon log mot sin syster och började gå tillbaka med trötta tassar men med ett lugnare sinne.