Ilsket marscherade Oscuro mot Achilles. Han hade just fått veta att Nepania hade lämnat dem, utan att ens säga ett ord åt honom, och han kände sig sviken, så otroligt sviken. Och när han sen fått höra att hon sist setts med Achilles, han som dessutom levererat nyheten om detta åt flocken, var det ingen större överraskning att de upprörda känslorna hos stäppvargen hade riktats ditåt.
"Achilles!" 
De röda ögonen nästan glödde när Oscuro fångade den andres blick. Det här var skandalöst. Han krävde svar.
"Hur kunde du låta henne gå?!" 
Kanske han antog mer än han borde, kanske han skulle fråga lite mer om omständigheterna, men Oscuro tänkte inte på det. Det kändes som att Neph hade övergett honom, och han kunde inte hejda känslorna.
"Varför sa du ingenting åt mig?!"
Upproriskt ställde han sig framför den andre som var betydligt större än han själv. Men det struntade han fullständigt i. 
Hur kunde han ha låtit detta ske?
Någonstans i bakhuvudet försökte ängeln tala till honom, men Oscuro hade ingen lust att lyssna. I sitt medvetande röt han ifrån, vägrade ta till sig de lugnande orden.
"Hur kunde hon överge mig på detta vis? Vars är hon?" Käkarna pressades samman mellan meningarna. "Treontha skulle aldrig ha behandlat en av sina medlemmar på detta vis... Med svek och lögner. Hur kan du rättfärdiga ditt beteende?"

Det var som ett kallt regn sköljde över Achilles när han insåg att han inte hade tänkt på hur Oscuro, Nephanias bror skulle reagera. Hade hon inte ens pratat med honom menade hon? Jisses, Nephania hade verkligen lämnat allt jobb till honom.

Istället för att gå in i försvar eller konfrontation så stod Achilles bara som en tyst sammanbiten vägg och lät Oscuro häva ur sig allt på honom istället för på nåt annat.

Achilles tog ett djupt andetag och behöll lugnet även fast en yngre och mer upprorisk sida i honom hade lust att ställa sig och skrika tillbaka, för Achilles var innerst inne också besviken på att Nephania hade lämnat, men han visste att det inte var lönt att göra det. Han om någon kunde nog förstå att det här inte var personligt mot honom egentligen.

"Nephania var fri att gå som ni alla i Qu är. Det kanske var skillnad i Treontha, men i Qu är ingen fånge. Man får komma och gå som man vill. Antingen väljer man sin plats här, att vara en del av den här familjen där vi gör allt för varandra. Eller så väljer man bort det." Minnen av ansikten som hade valt bort Qu, och till viss del valt bort Achilles genom åren drog förbi inom honom. "Nephania valde att gå. Hon behövde hitta något annat hon inte kunde finna här." Han funderade. "Jag antar att hon saknade Treontha för mycket. Hon sökte nåt mer vi inte kunde erbjuda henne. Men det betyder inte att hon inte älskade oss, för det gjorde hon. Det var därför hon talade bara med mig och inte med alla. För det skulle varit för svårt för henne att säga farväl till alla.. Och hon hade inte klarat av att säga farväl till dig. " Varför Nephania sen hade tyckt det varit lättare att prata med Achilles visste han inte riktigt, men de hade blivit goda vänner helt enkelt. Och Achilles om någon ville inte vara den som tvingade någon att vara kvar mot deras vilja. Det var inte vad Qu var för honom.

Han kände Oscuros smärta när han såg på honom. De hade varit flockbröder länge nu, och även om de kanske inte hade kommit jättenära varandra ännu, så hoppades han att de kunde bli det. Speciellt nu. Achilles ville vara det stödet alla i Qu skulle kunna vända sig till med alla deras känslor.

"Jag är ledsen Oscuro och jag menar det verkligen. Jag vet inte vad jag kan säga för att trösta dig, men det jag vet är att så länge du vill vara en Qu och väljer att vara en del av den här familjen, så kommer jag att välja dig. Du är en av oss, så länge du vill vara det."

Med en sammanbiten min som tydligt visade Oscuros missnöje lyssnade han till det Achilles hade att säga. Och någonstans visste han att det var rätt, och att han själv inte hade något att argumentera med. Självklart kunde Nephania göra vad hon ville, och hans reaktion var egentligen orimlig. 
Ändå ville han inte acceptera det.
"Du borde ha sagt något åt mig."
Hans tidigare ilska hade lagt sig en aning, och det enda som låg kvar i rösten var ett kyligt lugn. 
Känslan av att vara kvarlämnad och bortglömd låg och brände under skinnet på honom. Sveket han kände inom sig var så otroligt stort att han inte kunde skjuta det åt sidan. Han kunde inte bli av med det, som om det höll på att äta honom inifrån. 
"Och här är vi nu, medan du predikar vackra ord om hur du värnar om din flock, om hur viktiga vi är - hur viktig jag är. Jag kan inte kritisera dig för att du inte fängslar dina flockmedlemmar, men jag kan inte förstå är varför du inte kan ge dem ärlighet?"
Fortfarande brann den upproriska flamman i hans ögon.
"Hon är min syster, och du kunde inte ens berätta det för mig. Jag fick stå i skaran, höra det med alla andra." Han drog ett djupt andetag. "Ifall jag väljer att stanna önskar jag lite mer respekt i framtiden. Du må vara min ledare, men likväl ska vi föreställa bröder, enade i en familj av flocken, och så vitt jag vet behandlar bröder varandra som jämlikar." 
Huruvida Oscuro ens kunde ställa några krav hade han ingen aning om. Men hans stolthet var kränkt, och orden som lämnade hans mun var snarare impulsiva än genomtänkta i nuläget. 
"Nephania var den som fick mig att gå med i Qu, och den som höll mig kvar här. Nu är hon borta. Ifall jag ska stanna förväntas det mer från dig."
Han mötte Achilles blick.

Oscuro började göra det tydligt att han var Nephanias bror. De påminde väldigt mycket om varandra, och ändå inte. Achilles kände hur han började brusa upp på insidan, men samtidigt var det tydligt att Oscuro inte ordentligt tänkte igenom för mycket vad han sa längre. Men han kunde inte riktigt hålla tillbaka längre när Oscuro började trycka på alla hans knappar. Hans stress började gå igång och och det var en tydlig höjning i rösten när han talade.

"Du vill ha ärlighet? Okej du ska få ärlighet. Om du är så besviken över att hon lämnade dig så kan du gå och leta reda på henne. Men det kan va så att hon lämnade utan att säga något till dig för att hon känner dig och visste att du inte skulle låta henne gå. Men om du inte är nöjd med ditt liv här, så kan du fortsätta att följa efter henne. Jag tänker inte hindra dig." Achilles tog ett andetag och spände blicken i Oscuro. "Eller så är det dags att börja hitta din egna väg istället för att bara svansa efter din syster genom hela livet. Alla här har förlorat någon Oscuro. Alla. Visst jag hade kunnat gå till dig först, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men Nephania lämnade inte bara dig, hon lämnade Alla. Och vi har alla förlorat så många. Vi har förlorat Turbo, vi har förlorat Teck. Sleazoids dotter försvann spårlöst. Jag har begravt och bränt så många Quare att jag knappt minns alla deras namn längre. Min egna bror försvann när jag bara var på klena valpben och inte ens hade chansen att leta reda på honom även om jag inte ville göra något annat. Minnet av allas försvunna eller döda ansikten jagar mig fortfarande varje natt. Varje natt. Inget stressar mig mer än allas säkerhet i den här flocken, och det är min högsta prioritering, och jag behöver starka vargar med mig för att kunna garantera allas säkerhet och framtid. Att Nephania väljer att gå frivilligt, till skillnad från så många andra, känns som en befrielse mer än något annat. Nephania lever och hon fick välja själv. Hon vet vad hon vill göra och behöver göra. Det är värt allt för mig."

Hans röst höjdes ytterligare något, och det vart som att Oscuro nu istället fick ut för Achilles känslor som började rinna över.
"Du får mer gärna ha alla de högsta kraven på mig, men jag kommer också ha krav på dig. Om jag ska va ärlig så är det dags att du slutar tycka synd om dig själv och börjar välja vart du har din egna plats istället. Kan jag räkna med dig eller tänker du också dra? För om jag ska va ärlig så vore det skönt att slippa ansvaret för ditt försvinnande, så om du väljer att gå, som Nephania gjorde, kan du lika gärna gå nu på en gång så slipper jag oroa mig för att du ska svika oss när vi behöver dig som mest. Och då vet jag att jag inte behöver leta efter dig om du väljer att gå nu."

Achilles andades tungt och försökte lugna sig igen, men han var tydligt upprörd, mer än vad han brukade bli. Oscuros ord hade slagit hårt mot hans egna osäkra sidor som gav honom tvivel på om han verkligen var rätt varg att leda Qu. Hans ständiga oro om att när som helst kan något hända gav honom mer stress än vad han själv ville erkänna.
"Det är dags att växa upp nu Oscuro. Stanna eller gå, vad blir det?"

Oscuro drog efter andan, vägrade vika undan med blicken trots Achilles bestämda stämma. Det var nästan så han fick bita sig själv i tungan för att inte slänga ifrån sig ett giftigt svar om hur lite han brydde sig om Achilles känslor. Det var inte sant, men i stundens hetta brydde han sig inte vidare mycket om något annat än just sig själv. 
Men stäppvargen hade vett nog att tänka innan han talade, och istället för att elda på diskussionen ännu mer höll han tyst, lät ledarens hetsiga ord hagla över honom. Hur orättvist det än kändes så började han inse att det inte var någon större idé att säga emot. Det var inte Achilles fel, inte heller flockens, och djupt inne visste han det. Och trots allt var sanningen den som Achilles kastade fram - Han hade fått en plats hos dem när han inte hade haft någon annanstans att ta vägen. Och han borde vara tacksam över det. 
Achilles tystnade, och en stund stod Oscuro bara och såg på honom. Han brottades med känslorna inom sig, även om han redan visste vad som skulle vinna. 
Lojalitet.
"Jag stannar."
Rösten var neutral. Oavsett vad han tyckte så hade han tagit emot det Qu erbjöd, och han tänkte återgälda deras gästfrihet, såsom det var meningen att man skulle göra.
"Och du behöver inte oroa dig. Om jag en dag väljer att gå kommer du inte att behöva ta ansvar för mina val. Det gör jag själv."
Bitterheten inom honom högg till. Mor hade uppfostrat dem bättre än såhär, Nephanias beteende kunde inte beskrivas som annat än oansvarigt. 
"Tvivla inte." Huruvida Qu verkligen behövde honom var en fråga han inte riktigt hade något svar på. Men faktumet kvarstod - Han tänkte inte bara försvinna, inte bara lämna dem, aldrig. Kanske en dag, kanske när hans skuld var återbetald, när han inte längre var skyldiga dem något. Men den dagen var inte idag. 
Ärligheten som lös i de röda ögonen gick inte att ta miste på innan stäppvargen släppte sin ledare med blicken och mjukt böjde huvudet nedåt i en svag bugning. När allt stod på sin spets var det lojaliteten inom honom som vann alla strider.

Achilles skämdes alltid lite efteråt när han brusat upp. Hade han alltid varit så här hetsig? Han tänkte tillbaka till alla gånger han och Yargol hade skrikit på varandra och insåg att ja det hade han nog varit. Och i fall som detta visste han inte riktigt om han borde be om ursäkt. Han blev tyst istället. Han var tacksam över att Oscuro svarade med lugn, och man kunde höra Achilles andas ut. 

Han kände sig dock tafatt när Oscuro bugade åt honom. En fin gest som antagligen var en rest från ett Treontha som nu bara fanns kvar i vargarna som en gång levde där. Achilles kände sig högst ovärdig. Achilles nickade i nån slags bugning tillbaka för att visa på en ömsesidig respekt. 

"Bra. Då ska jag aldrig tvivla igen." Konstaterade han kort. 
"Du kommer alltid att ha ett hem i Qu så länge som du önskar det. Broder." 

De röda ögonen mötte Achilles djupa, och någon form av förståelse fanns mellan de två vargarna. Oscuro var inte nöjd, men samtidigt visste han att han var tvungen att finna sig på sin plats. Och den var inte att ifrågasätta, inte just nu. 
Bekräftelsen som Achilles gav lugnade de flammande känslorna, och han valde att inte fortsätta diskussionen. För där fanns inte längre något att diskutera. Han skulle vara trogen mot Qu, för det var den platsen som Gudarna hade gett honom. Och Oscuro var fast besluten om att ära den möjligheten som han faktiskt hade fått.
"Broder." 
Han svarade med en allvarsam min, samtidigt som kunde höra respekten i rösten.
Och med de ordet valde Oscuro att lämna Achilles. Han behövde tänka, samla sig, be. 

[Avslutat.]