En novis, det var vad hon var. Det fanns inget annat sätt att förklara de misstag hon låtit sig begå. Endast noviser och valpar var dumma nog att begå sådana fel. Och hon var åtminstone ingen valp, även om hon ibland kunde önska det. Men hon hade lämnat rangen novis för länge sedan. Hon fick inte lov att bete sig som en.

Solen hade sedan länge vandrat över himlens blå fält och var nu på väg ner i väst. Molnen rörde sig hastigt över skyn och vinden slet i trädens kronor. De höga, uråldrig stammarna stod blandade med den närliggande lövskogens yngre träd. Björkar, alar och ekar. Bokträd som lönn. Alla med sina kala grenar sträckta mot vinterns kalla himlavalv. Dansande i den vind som rev genom luften. Hennes tassar rörde sig långsamt framåt. Klorna lämnade spår i det tunna lagret av frost och nyfallen pudersnö. I lä för vinden, långsamt vandrande mellan stammarna, rörde sig den högresta tiken. Det hornprydda huvudet ruskades kraftigt med jämna mellanrum. Öronen låg pressade mot hennes nacke. Hur kunde hon ha varit så dum? Vingarna hölls mjukt hopfällda mot kroppen, fyllda med varmluft. Den tunna, atletiska kroppen darrade i ett försök att ta åt sig värmen. Det sved. Det sved något fruktansvärt. Hon haltade. Brännskadorna från den strid hon lämnat för endast några dagar sedan hade börjat läka, men var långt ifrån färdigläkta. Det skulle dröja länge innan pälsen på benen blivit lika ljus som reste av henne, eller innan den svedda buken skulle sluta svida.

Hon behövde en paus. Hon behövde vila. Men tiden låg inte på hennes sida. Det må vara så att de hon skulle jaga till sitt livs slut inte var beroende av begreppet tid, men i hennes värld var det ännu tiden som rådde. Hon hade ingen tid att öda. Men att ge sig av nu skulle vara att kliva in i björnens käft och be den bita samman. Så dum var hon inte. Inte ens en novis var så dum. Hon behövde bara vila.

Den långa svansen svepte bakom henne när den grå blicken för ett ögonblick sökte bland träden. En närvaro lockade hennes sinne, men den var av föga betydelse. Ett ungt sinne. Långsamt fortsatte hon sin haltande färd bland trädens raka, kyliga stammar.

[Paxat till Xeeye. Ursäktar om det blev förvirrande eller så. Jag är ännu obekväm i Dimitrijs tankebanor, så det kan bli lite virrigt ^^; Hoppas det är förståeligt i alla fall. ]

Han hade hållit sig vid lövskogen ett tag, det var ju där hans hem låg! Men nu hade hans nyfikna sinne fört honom iväg och skogen hade förändrats, träden var annurlunda här och skogen hade också en annan tung vilande hand över sig. Inte lika ljust och fridfullt som i lövskogen. Här vilade också en stark doft av varg, någon eller några värkade ha sitt revir här, så därför höll han sig till i utkante av skogen.
Hans blick rörde sig intresserat runt, detta var något nytt så därför klassades det som intressant, men den starka vargdoften gjorde honom en aning närvös.

Han höjde blicken upp mot trädens kronor, han ville kunna klättra i träd bättre en vad han kunde. Han gillade höjden och allra helst ville han kunna flyga, känna luften under vingarna få sväva. Men kanske fick man en lite svävar känsla om man klarade av att byta gren, enkelt och ljudlöst? Kanske, han ville lära sig och han visste vem han kunde ta kunskap av då, men nu ville han se sig omkring.

Han saknade nästan familjen nu då han gick här obesluten om han skulle gå tillbaka in mot lövskogen eller fortsätta gå här med kanten av den nya skogen, men han var större än förrut, han var inte en liten valp längre som inte kunde klara sig själv en natt.
Plötsligts slog en främmande doft mot hans nos och han stannade upp och spetsade de grå öronen. En anan, inte nån från reviret, nej en skild doft.

Han ville se vad det var och han började gå mot doften ihop om att finna nått intressant.

[Samma här, är såå ovan med xeeye, har som ingen aning riktigt hur jag ska spela honom än ;>]

[Då sitter vi i samma båt.]

Ynglingens sinne närmade sig långsamt och Dimitrij stannade upp för att låta tankarna passera genom huvudet. Sinnet var inget hon kände igen. Med en kort, neutral, fnysning sänktes huvudet till mankhöjd och de långa benen började åter att röra på sig. Hon hade ingen anledning att stanna. Inge egentligen. Haltande lämnade hon ojämna spår i det tunna lagret med snö. Hennes doft präglades av svedd päls. Allt talade för att hon var en sårad individ, ett lätt offer. Inte ens för ett så ungt sinne tänkte hon släppa på garden. Hon kunde inte veta vad detta var för en individ.

De grå ögonen blickade av och an bland träden när hon ytterst långsamt manade sig själv framåt. Hon skulle kunna röra sig fortare, men hade än så länge inget behov av att göra så. Hon behövde en plats att vila på. I fred. Kanske skulle främlingen lämna henne i ro om hon fortsatte att vandra bort från denne, utmed skogarnas rand. Mellan dem. De långa öronen vinklades efter alla skogens ljud. Lyssnade efter främlingens steg.

[Jag... kom inte på mer i detta skede XD]

Hon fortsatte, stannade inte upp för att prata. Men främlingen var sårad och det var inget han skulle lämna och låta bara gå. Så han snabbade på stegen och förde sin gråvita kropp frammåt i en snabbare takt för att hinna ifatt främlingen. Kanske ville hon bara vila men om hon var illa skadad kanske han kunde hjälpa på något sätt.
Han ökade till en taktfast trav då han fortsatte, det var inte så vidare kallt och därför var snön kladdig och blöt.

Så plötsligt så hörde han steg och han stannade upp för att höra om han hört rätt.
Jodå, och honan var där bland träden nånstans.
Så ökade han farten igen och så såg han plötsligt den andre mellan träden.
Hon hade svedd päls och haltade, vad hade hänt? Pannan rynkades då han tittade på honan innan han öppnade munnen för att visa att han sett henne.
"Hallå där!" sade han med en rätt så stark hög röst och de violetta ögonen tittade granskande på honan. SKulle hon svänga sig om?

[kööört.. men kom inte på så mycket att skriva xD]

Dimitrij stannade ofrivilligt upp när sinnets ägare talade. En ung röst till ett ungt sinne. Öronen ryckte till under hornen för att lyssna till främlingen. En suck lämnade hennes läppar. Varför kunde hon inte få vara i fred.

Utan att säga något vände hon ansiktet åt sidan för att blicka över axeln på den unga. Svansen svepte bakom den högresta kroppen. Grå ögon mötte ett par violetta. En ung, ljus, hanvalp stod i snön bakom henne och såg på hennes sårade gestalt. De grå ögonen betraktade honom grundligt innan resten av kroppen vände sig. Ett likgiltigt uttryck prydde hennes ansikte.

[Tråk-Dimi svarar inte]

Hon hade stannat iallafall och han tittar på henne, han möter hennes och han sänker den sen och tog ett försiktigt steg fram. Han ville inte på något sätt skrämma henne.
Hon hade nu helt vänt sig om och han betraktade henne.
Så höjde han huvudet lite och låter öronen föras frammåt och försöker hålla bort nyfikenheten. Vad hade hänt?

".. Mitt namn är Xeeye, Vem är du själv?" frågar han med en vänlig röst
och han sätter sig ner, men håller ett behörigt avstånd.
Han frågade ännu inte vad som hade hänt, först ville han veta vem hon var.
Bara hon inte vände sig om och gick. För då skulle han heller inte följa med.
Men han ville inte lämna henne, det kändes fel.
Fast om hon inte litade på att han inte ville henne något illa så skulle det
kanske inte vara så lätt.
Han svepte svansen kring de vita tassarna och huvudet vippades snabbbt ner
innan det höjdes igen och tittade på henne.

När valpen talade stod Dimitrij stilla, med oförändrad min. Han presenterade sig och efter en längre stund i tystnad svarade Dimitrij: "Säg mig, Xeeye, vad har du för nytta av att veta mitt namn?" Den kyliga tonen var mer likgiltig än elak. Hon hade inga planer på att vara otrevlig, utan såg helt enkelt ingen mening i att stanna och umgås. Hon behövde vila och läka sina sår. Inte sprattla runt i snön med klingande skratt. Det var så länge sedan hon skrattade. Ansiktet var ovant vid att le. De grå ögonen studerade beräknande den unga hanen. Solnedgången fick trädens skuggor att växa sig långa över marken. Deras grenar fick ränder att dansa över de bådas kroppar. Man kunde höra vinden riva i trädkronorna, även om det var näst intill vindstilla bland stammarna.

Han tittade på henne, han kände sig först smått irriterad på hur hon yttrade sig. Men han förstog hennes smått och höll irritationen borta. Han hatade att han ens kände sig på sämre humör. För han var rädd för att bli arg eftersom han var lätt påverkad. Det var en sak han inte ville vara men kunde inte.
Han hade tagigt en paus och han behärskade sig själv för att blänga mot honan utan höll en lugn sansad blick på honan.
"Inget antar jag." sa han rakt och ärligt lät inte blicken falla. Inte ännu.
"Jag kände att du var skadad.. jag ville bara se om du behövde hjälp på något sätt som jag kunde ge. Men om du vill gå så ska jag inte följa dig." sa han med så neutral röst han fick det till. Så var det bara. Om honan inte uppskattade hans hjälp så fick hon gå.

Eye tog ett djupt andetag för att sammla sig från tankar och ptervända till nuet.
Sen öppnade han munnen lite, som om han var påväg att säga något men stängde den igen. Han skulle inte vara mer ivägen.
Öronen var åter spetsade och de lyssnade till vindenns melodi som lät trädens kronor få dansa vagt.

Medan hon väntade på valpens svar stod hon stilla. Tankarna ilade hastigt fram och tillbaka. Helst av allt ville hon lägga sig ner i snön och bara vara. Slippa tänka. Men det kunde hon inte. Inte riktigt än. När Xeeyes röst åter ljöd bland trädens stammar blinkade hon långsamt. Hade han oroat sig för henne, en främling? Mot Dimitrijs vilja ryckte det lätt i den ena mungipan.

"Det är vänligt av dig. Få idag skulle se en främlings tillstånd som något viktigt." En suck undslapp henne när hon sänkte huvudet till en mer avslappnad pose. Den kyliga luften kittlade i hennes lungor och andedräkten bildade ett tunt dis framför hennes nos innan det försvann i intet. Den likgiltiga minen i hennes ansikte antog ett vagt funderande uttryck. Det var så länge sedan hon tillåtit sig själv att slappna av. Inte bara att vila invid en trädstam, utan att faktiskt slappna av och se omvärlden. Se individerna i den. Och hon såg valpen framför sig. Hon såg Xeeye och det syntes i de grå ögonen att hon var tacksam, innan de slöts. Nosen vändes åt skyn för att låta henne blicka mot himmelen mellan trädens grenar.

Med solens sjunkande började stjärnorna vagt att skymta på den ännu inte nattmörka himmelen. Natten var en tid hon sällan kunde uppskatta numera. Tankarna på Dem vara alltid närvarande. Och natten var Deras tid. Men det förändrade inte hennes behov av vila. De brända benen behövde läka, och det skulle inte ske över en natt. Blicken återvände till den unga hanen. Hon hade alltid tyckt om valpar. Hennes yngre syskon hade varit de hon umgåtts mest med. Det ryckte åter i mungiporna när hon talade.

"Dimitrij." Det syntes att det långsmala ansiktet var ovant vid att le.

Off:
Det har gått en månad nu. Vill du fortsätta här, eller ska jag avsluta?

[Min aktivitet med Xeeye är rätt så dålig just nu. Så om du vill så får du avsluta det! :)]

Off:
Vi kan säga att de presenterade sig, Dimitrij berättade att hon behövde vila för att läka sår efter en strid och så skiljdes de åt, glada och lagom bekanta. Låter det bra, eller har du något att tillägga? C:

Annars avslutar jag här~