Värkarna hade kommit och gått i några dagar nu. Först svaga och väldigt hanterbara. Hade fått henne att känna att hon kunde klara av det hela relativt enkelt. Hon hade lurats in i en falsk säkerhet insåg hon nu då de blivit så starka att hela hennes kropp kved av smärta. De kom tätt och visade ingen nåd, erbjöd inte mycket vila mellan dem. Det gjorde så otroligt ont. Allting kändes som ett töcken, som att det enda som existerade var smärta. Det kändes som att det aldrig skulle lätta, som att hon skulle förgås av smärtan. Hon hade fått det berättat för sig, hur det gick till och kändes, men hon hade nog aldrig kunnat tänka sig att det skulle vara riktigt så intensivt. Så förfärligt smärtsamt och långdraget. Varför var det en grej? Vid gudarna så ont det gjorde.
När den första valpen kommit så fick hon ett litet avbrott, ett lugn i stormen. Nog mycket för att kunna ta den till sig och tvätta av den. Den var så liten. Hon. Hon var liten. Hennes dotter. Det var en svindlande känsla som slog henne, stor och mäktig, fast samtidigt surrealistisk. Mer hann hon knappt tänka innan värkarna stegrade igen och hon kastades tillbaka in i den bottenlösa avgrunden av smärta. Hon ville skrika, få ett slut på allt. Hon hade fått en valp nu, var det inte nog så? Varför var hon tvungen att gå igenom samma smärta igen, och igen, och igen. Vem tusan hade bestämt att födslar skulle vara så här?!

Ytterligare fyra valpar föddes under morgontimmarna. Solen hade hunnit leta sig ner mellan trädkronorna och kasta ett par strålar in i lyan. En otroligt utmattad Laya låg där med fem små nya liv, nu slumrandes i en hög intill henne. De var här. Fem stycken valpar. Fyra honor och en hane. Hennes valpar. Det var en konstig känsla, men en väldigt bra känsla. Hon kände en stolthet fylla henne då hon studerade de små, hur hade hennes kropp kunnat skapa sådana perfekta valpar? Hon sträckte sig fram för att nosa på en av dem, bloddoften låg fortfarande tung i lyan, men hon kunde ändå börja ana deras egna dofter. Deras fällar övervägande mörka med ljusare detaljer, fläckar och ränder om vartannat. Tydliga drag från både henne och deras far. Hon såg fram emot att se dem växa upp, se hur deras personligheter formades och deras liv artade sig. Men för stunden fick de gärna vara små ett tag till. För stunden behövde hon vila.

| Himalaya och Umbras valpar är nu födda |