Fullmånen hängde rund om buken över trädtopparna och kastade sitt matta sken över stigen som trampades upp av ett par enorma bergsvargstassar. Gräset var fuktigt efter några dagars regn, men regnet hade fått även bergen att börja blomma. Här och där syntes små gröna liv som kämpade i det karga landskapet. Natten var lugn, så när på en korp som irriterat flaxade med vingarna och flög upp ur en buske när Trian kom vandrandes. 
     Huvudet var lågburet, den ljusa blicken fokuserad men ändå så långt borta. Sinnet var någon annanstans, långt upp i Norr. Mardrömmarna hade återigen hindrat honom från att sova och Trian hade flytt fästningen för, vad som blivit, hans nattliga promenad. Ett försök att stilla tankarna kring Riveri, Lya, Kleon, Arien och Valendria. Ett försök att skilja på verklighet och mardröm. På nu och då. 
     "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya" Hans hesa röst mumlade namnen gång på gång där han gick i den mörka natten. Den blå saffiren glimmade på hans ljusa bröst där den studsade till vid varje steg han tog. 
     Så plötsligt stördes hans trans av en doft som hängde tungt i den fuktiga natten. Han stannade till. Det var ingen flockmedlem. En vandrare? En främling. En hona. Nyfikenheten tog genast över och han bytte riktning. Han kunde känna att hon var nära. 
     "...Sju, åtta, nio, TIO - nu kommer jag!" flinade han medan han sökte med blicken vart hon var. "Jag varnar dig; jag är grym på kurragömma" Hans skämt var väl ändå menat som att visa på att han inte hade några onda avsikter. Man visste aldrig nu för tiden, en enorm bergsvargshane som dök upp plötsligt ur mörkret kunde ju vara skrämmande för vissa. 

[Utspelar sig innan Levs raseri och Trians PTSD-episod]

Daria och hennes mor hade bestämt sig för att dela på sig och leta upp varandra i ett senare skede vilket Daria var först väldigt emot men hade sedan gått med på det. Hon gillade inte att skiljas från sin mor men hon visste att hon behövde få lite erfarenhet med att ta hand om sig själv ett tag. Smyckena som satt runt hornen klirrade runt när hon gick fram och när hennes huvud rycktes av hennes tics. Hon hade hamnat vid Norspiret och färgerna och det kala tillhygget fall inte i smaken för Daria, hon föredrog att vara kring färgglada blommor och glittrande vatten. Fukten kring hjälpte inte heller då hennes päls blev krullig, vilket hon inte riktigt uppskattade.

Efter ett tag i sitt elände så kände hon en doft av en annan varg, en hane? Som sedan följdes av en röst ''Sju, åtta, nio, TIO - nu kommer jag!''. Hon tittade åt hållet rösten kom ifrån och såg en står grå varg komma fram från buskarna och Daria titta på honom för avgöra om han var något hot. ''Uhm, hej?'' sa hon sedan med en en skeptisk röst och ett ryck med huvudet. ''Vem är du?'' frågade hon sedan medan hennes blick föll för den gnistrande juvelen runt hanens hals. ''Jag gillar ditt halsband men jag föredrar ametister, de matchar mina ögon bättre'' sa hon sedan lite smått divigt.

Trian tyckte först att hon var hur trist som helst som inte ens gjorde ett försök till att gömma sig och suckade därför överdramatiskt. 
     "Hur tråkig får man vara, huh? Du försökte ju inte ens gömma dig. Eller vänta, du kanske gömmer dig nu? Bakom... gräset?" Han nickade kort mot den vilda gräset och flinade sedan snett. 
     Han höjde förvånat ögonbrynen åt hennes lite smådiviga kommentar kring hans halsband. Tjejen kanske inte var dödstråkig ändå. Verkade ju ha lite personlighet och charm. 
     "Shit, sorry" larvade han sig och såg ner på sin saffir. "Jag stod länge och funderade i morse på vilken sten som skulle matcha dina ögon mest. Så sjukt typiskt att jag tog fel" spelade han ironiskt med en glittrig, ungdomlig charm i de ljusblå ögonen.
     "Kan du förlåta mig?" fjantade han sig och putade lite med den mörka underläppen. 
     Han tog några steg mot henne. Blicken betraktade henne sådär intensivt som den alltid gjorde när han mötte främlingar. "Så, Bling-Bling" Han nickade menande mot hennes utsmyckade horn. Trian var värdelös på namn, men påhittade smeknamn brukade han minnas lättare. "Vad gör du här mitt i natten? Norspiret är inte det roligaste stället att hänga på direkt"

Daria höjde på ögonbrynet i förvirring, gömma sig? Varför skulle hon gömma sig? Men hon möttes sedan av en flirtig kommentar och hon kunde inte låta bli att skratta lite, ''Jag ska försöka men du får göra bättre nästa gång'' svara hon en lite charmigt sarkastiskt. När främlingen stirrade på henne så stirrade hon tillbaka, han skulle minsann inte tro att det skulle skrämma henne. ''Mitt namn är Daria, inte Bling-Bling'' sa hon lite snofsigt, ''Jag är bara på genom resa, vad gör du här själv din lustigkurre?'' sa hon med ett ryck och satte sig ner men såg till att sträcka på sig. Hanen var större än henne men det tänkte inte hon skrämma henne, hon har mött på tuffare snubbar en den här men han verkade helt okej... för en hane. 
''Blir nog inte kvar här länge.. Norspiret är inte riktigt min smak'' sa hon med en smått äcklad min och försökte fixa till sin päls som hade krullat sig av fukten men huvudryckningarna gjorde det lite svårt.

Trian betraktade henne, varje centimeter av henne. Den ljusa blicken smekte hela hennes kropp. Hon var bedårande. 
     "Daria" Han smakade på namnet och satte sig lugnt ner. "Nja, Bling-Bling passar dig bättre" flinade han snett. 
     "Jag bor här, så det krossar mitt hjärta att du inte gillar Norspiret" Ett spelat put med underläppen igen. "Vad finns det att inte gilla? Sten, jord, klippor, mer sten, mer jord" Han gjorde en gest omkring dem, log skämtsamt. Nog var inte Norspiret den vackraste platsen, men den påminde om hans hem. 
     "Plus, du har ju inte haft världens bästa guide innan" Han höjde ena ögonbrynet och klippte till med de grå öronen. "Jag kan visa dig några rätt okej platser faktiskt, om du inte har något annat för dig så här mitt i natten"

Daria vimlade med ögonen när hanen envisades om att kalla henne Bling-Bling, hon följde hans gest och tittade runt. Sten och jord var det inte brist på som han hade så fint nämnt med hennes nyfikenhet restes när han erbjud sig att visa henne runt hans område. Han var trevlig oxh hon uppskattade uppmärksamheten så varför inte roa sig lite.
"Okej, visa mig vad den här sten högen har att erbjuda" sa hon och blåste bort luggen från ögonen och reste sig upp.
"Men var kan ditt namn vara eller ska jag fortsätta kalla dig lustigkurre?" Sa hon lite skämtsamt och smyckena klirrar när hon ryckte med huvudet. Hon gillade inte sina tics då hon inte tyckte det passa henne men hon var även van vid det, men hon hoppades att hanen inte skulle påpeka det.
"Är du själv eller har du familj i närheten?"

Han reste sig upp när hon verkade haka på hans erbjudande. Han visade henne hellre runt än plågades av mardrömmar, så det här kändes ju som en win win. Han gjorde en liten nickning med huvudet innan han började gå mot det första turistmålet på guidningen heh. 
     "Lustigkurre, hm, jag har blivit kallad värre" skrattade han dovt till. "Nä, men gissa mitt namn. Tänk något som passar en stark, cool, fantastisk snubbe som jag" Han överdrev ju lite, lite grann. Självförtroendet var det ju faktiskt inget fel på hos den unga hanen, men han skulle ändå påstå att han hade tassarna på jorden. 
     "Asså, tänk typ, sjukt häftigt namn på en sjukt häftig bergshane" Han knuffade skämtsamt till henne i sidan, löst såklart. Han ville ju inte att hon skulle ramla runt här bland stenen.
     "Och kan du inte gissa det, så kan väl mitt namn få bli finalen på den här guidningen hm?" flinade han snett innan han med lättsamhet travade uppför en sluttning. 
     Han blev alltid lite fundersam när någon frågade om hans familj. Cirkeln var hans familj, nu. Men hans hjärta skulle alltid tillhöra sin klan uppe i Nordligaste Norr. 
     "Min flock är min familj" svarade han. "Men jag föddes inte här, så mina blodsband är kvar i Norr" Hans röst blev lite mörkare, lite djupare, lite allvarligare än den flirtiga, pojkiga tonen den haft innan. 
     "Du då? Någon blingig morsa som knallar runt häromkring och som kommer skälla ut mig om hon ser oss? Det där med att inte dra iväg med främlingar verkar ju du skita i i alla fall" skrattade han till.

Självförtroendet var definitivt inget fel på den här hanen, hon tyckte om det. Han hade en härlig attityd. "Nä, men gissa mitt namn. Tänk något som passar en stark, cool, fantastisk snubbe som jag". Daria kunde inte riktigt låta bli att skratta lite. Men hon fortsatte lyssna på när han kryddade på sitt ego. ''Du får nog ge mig lite hintar om jag ska kunna ha en chans med att gissa'' skrattade hon och när han putta till henne lite lätt så gjorde hon det tillbaka, inte för att den stora lunsen skulle ha märkt att hon gjorde det men det kändes bättre. Hon vart lite förvånad när den lättsamma och flirtiga rösten blev till en mer mörk och allvarlig ton, så han kan vara seriös? Intressant. ''Blodsband är viktiga'' svarade lugnt och ryckte lätt på huvudet. Hanen frågade om hennes familj, specifikt hennes mor och hon svarade smått kyligt. ''Hon är inte i närheten.. vi ska mötas i ett senare skede''. Daria är väldigt beskyddande över sin mor så hon ville gärna hålla henne borta från ämnet. 


''Så lustigkurre...'' sa hon sedan med en harkling med ett försök med att byta ämne. ''Kan namnet kanske vare Bjässe?'' sa hon med ett flin och klev över en större sten, ''eller kanske Herr Grå?''. Smyckena i hornen klirrade när hon gick och mellan ett par stenar, området var så tråkigt. Bara massa sten och ingen färg. Hur kunde man leva på en sån tråkig plats?

Trian flinade snett. Hintar? Det förstörde ju allt det roliga. Han gick igenom några snår. Hans stora kropp slet med sig båda törnen och löv, men han kunde inte bry sig mindre om sin... frisyr. Hans tjocka bergspäls var ju som den bästa av handväskor - den rymde ta mig tusan allt. 
     "Hintar? Hmpf, jag tycker ändå att jag är en enda stor vandrande hint" skrattade han dovt till. 
     De fortsatte genom snåren. Kanske kunde man tro att Trian inte hade en aning om vart han var på väg, men jodå, han visste exakt. Han ville ju mest se om tiken klarade av att skita ner sig. 
    "Herr Grå?" han försökte se genuint förnärmad ut men brast bara ut i ett frustande skratt. "What? Hur gammal tror du att jag är? Lugn nu tjejen" han skakade på huvudet. "Herr Grå? Amen jisses" han frustade roat till igen.
     De kom ut ur snåren, fram till en parti med stora stenblock. Någon gång hade isen tydligt dragit fram här och skapat stora skarpa block av sten som sträckte sig mot himlen. Han tog sig enkelt fram över den karga, råa terrängen. Han kastade en blick bak mot tiken.
     "Går det bra eller behöver fröken Bling-Bling bäras? Du kanske inte gillar att tassarna blir skitiga?" retades han med en gäckande, pojkspolig blick.
     Han hade inte en tanke på att bära henne, såklart. Alltså hon var ju sjukt kapabel till att gå, det såg han. Hans blick fastnade på hennes utsmyckningar. 
     "Så, vad är grejen med allt bling egentligen? Köper pappsen smycken till dig varje födelsedag och du typ känner dig tvungen att bära allt för att inte göra honom ledsen?" Han putade fjantigt med underläppen innan han flinade retsamt.

Daria följde efter den stora bjässen genom snår och buskar vilket hon inte riktigt uppskattade, henne horn och smycken fastnade lätt bland snåren och hon tyckte det var mest irriterande. Men hon tänkte inte låta klen inför en främling. Så hon sa inget även fast hon bara ville ut därifrån. 
"What? Hur gammal tror du att jag är? Lugn nu tjejen, Herr Grå? Amen jisses" sa hanen frustandes och Daria skratta och suckade av lättnad över att de var ute ur snåren men platsen dom hade kommit till var inget hurra om. Kargt och gråt, som resten av ställena dom hade varit på. Fanns det seriöst inga färger här? Huvudet rycktes till och smycken klirrade och små kvistar ramla ner på marken, Daria började snabbt gå igenom sin päls och horn och fick bort fler kvistar. Hon tittade sedan på den gråa hanen och fnös till när hade frågat om hon behövde bäras, ''Hmph, I dina drömmar'' sa hon lite snofsigt och sträckte på sig med nosen i luften.
"Så, vad är grejen med allt bling egentligen? Köper pappsen smycken till dig varje födelsedag och du typ känner dig tvungen att bära allt för att inte göra honom ledsen?" Daria stelna till när hanen nämnde en far, det var en öm punkt helt klart. ''Jag har ingen far!'' röt hon till, ''och jag skulle uppskatta om det ämnet inte drogs upp igen om du vill ha nosen kvar!'' sa hon argt och titta bort från hanen. Hon kände hur ilskan började bubbla upp inom och hon försökte behålla kontrollen. Hennes så kallade far var ett ämne hon hatade att prata om. Det monstret förtjänade inte ens att andas samma luft som henne och sin mor.

Trian blev ärligt talat riktigt överraskad av hennes starka reaktion. Han höjde förvånat på ögonbrynen för att sedan bekymrat rynka dem. Höll sig från att fälla någon dum kommentar om att han ändå tyckte sin nos var för sexig för att slitas av, i ett försök att lätta på stämning, men var tyst. 
      "Hey hey hey" hyssjade han och tog några prövande steg mot henne. Han såg ömt på henne och sänkte huvudet lite för att riktigt visa henne sin empati. Daddy issues, yep, Trian hade koll på sånt. Han och hans far hade väl inte den bästa av relationer direkt. 
     "Hur mår du? Är du okej?" försökte han. 
     "Eller asså, jag ser ju att du är förbannad på mig och på riktigt, det var inte meningen att göra dig så arg. Den upplevelsen ingick inte riktigt i den här guidade turen" han försökte sig på ett svagt lite mungipeleende. 
     "Förlåt om jag drog upp din pappa, vill du prata om det? Jag är en sjukt bra lyssnare. Tro mig, kolla in dom här öronen" sa han och nickade upp mot de enorma bergsvargsöronen som han vinklade åt alla möjliga håll i ett försök att roa henne.
      "Eller en kram? Ger sjukt bra kramar också" log han mjukt.

Daria tog några djupa andetag för att inte låta sitt humör ta över henne, det slutade aldrig bra när det hände. Hon lyssnade bara halvt när den stora bergshanen pratade, "Förlåt om jag drog upp din pappa, vill du prata om det? Jag är en sjukt bra lyssnare. Tro mig, kolla in dom här öronen". Daria sneglade åt hanen och när hon fick syn på hans vickande öron kunde hon inte låta bli ett släppa fram ett dovt skratt. Hon blev förvånad över hur snabbt ilskan la sig, men hon var lättad oavsett. Hon vimlade med ögonen när han nämde en kram, ''I. Dina. Drömmar'' sa hon lite snofisgt men med ett skämtsamt leende. Hon harklade sig. ''Jag får ursäkta mitt utbrott, det är ett känsligt ämne'' sa hon lite sammanbitet medan huvudet ryckte till men försökte trycka bort tanken. Hon sträckte på sig och tittade på den gråa hanen. ''Så... Bjässe, var det nå mer av denna guidade tur eller får jag veta ditt namn nu?'' sa hon med ett leende och började gå runt lite bland den karga landskapet.

Han log snett när hon så kaxigt nekade honom en kram. Det var något med den här tjejen som tilltalade honom. Hon kanske inte var så fin i kanten ändå, kanske hade lite glöd? Uppenbarligen kunde hon bli arg heh. 
      "Äh, lägg av. Bra att du sa till. Nästa gång kanske vi kan ha ett kodord eller något så slipper du explodera? Säger jag något klantigt igen så säg typ.. bäver eller nåt? Så vet jag att jag ska hålla klaffen" skrattade han lågt till. 
     "Men kom igen, du har träffat på världens bästa guide och du tror att turen slutar vid några sletna berg? Kom igen, vem tror du att jag är? Kom nu Bling-Bling"
     Han tog sig fram mellan de karga klipporna och snart nådde de en höjd som han hade haft i tanken. Utsikten var magisk. Han kom hit ofta och bara njöt av den svala luften och över hur långt man kunde se. Grönska blandades med hårt berg. Träd i fjärran som sträckte sina armar mot skyn. Snart skulle solen påbörja sin gyllene dans ner mot horisonten och färga himlen i blodrött.
     "Vad tycker du? Det här stället har sina guldkorn, huh?" log han mot henne och slog sig ner vid precis intill klippkanten.

Honan vimlade med ögonen åt hanens smeknamn på henne men hon följde efter, det kunde inte vara så mycket mer att se? Bara mer gråa stenar, det matchade iallafall hans gråa päls tänkte hon roat för sig själv. Smyckena klirrade som vanligt till när hennes huvud ryckte till, dessa förbaskade ryckningar hade hon levt med hela sitt liv men hon hatade dom. Hon kunde inte acceptera dom men var inte så mycket hon kunde göra åt skaken, hon tryckte undan tanken och bestämde sig att vara i nuet. De hade kommit fram till en höjd och Daria blev faktiskt glatt förvånad, det fanns lite färg här ändå. Utsikten var vacker på sitt sätt, man såg grönskan möta det karga som en dans och solens ljus som var på väg ner gjorde nästan så stenarna glittrade. Hon gick fram och satte sig bredvid hanen och tittade längst horisonten med stora ögon. ''Jag måste erkänna, det är vackert'' sa hon med smått förundrad röst, hon tittade på hanen ''okej du är väl bra guide'' sa hon med ett leende och vimlande ögon. Solens strålar fick Darias stenar att reflektera i ett vackert lila sken och hon tittade på hanen igen. ''Så, är det dags att få veta min mysteriska guides namn eller ska jag fortsätta kalla dig Bjässe eller Herr Grå?'' sa hon retsamt och drog verkilgen ut på det sista namnet.

Trian såg på tiken och buffade mjukt till henne skuldra mot skuldra när hon tillslut erkände att han var en bra guide.
     "Att du ens tvivlade på det. Jag är grym" log han självsäkert. Blicken gled över hennes smycken som glimmade i solens djupa strålar. Även hans amulett glimmade, vilandes mot hans starka bröstkorg. 
     "Hmm, har du verkligen förtjänat att få veta mitt namn?" Han kisade lite retfullt med ögonen och betraktade henne. Sedan flinade han till, sådär pojkigt snett och fuktade läpparna.
     "Trian" 
     Hans blick vilade i hennes innan den vandrade bort mot solen som börjat sin resa ner mot horisonten. 
     "Trian den store" sa han dödsallvarligt innan han brast ut i ett garv.