Det hade inte gått speciellt lång tid sedan Erakan, Fay och Gary kom till flocken med ninjavalparna men de hade redan kommit in i flocklivet väl. Fått ett gemensamt rum tills fästningen kunde utökas ytterligare och sina egna platser runt brasan om kvällen. Festligheterna för att fira flockens nytillskott hade precis börjat avrundas, övergå till det vanliga kamratliga stämningen. De var inte länge nya medlemmar, de var familj.
Skymningen hade fallit för länge sedan men valparna hade precis somnat. Det hade varit svårt att få dem i säng och de hade råkat väcka Brann tidigt med sitt tjatande om att få vara uppe lite till. Erakan hade varit lugn och trygg trotts deras trotsiga kommentarer och berättat saga efter saga tills valparna sov tungt. Det hade fått Lune att se på honom med en ny nivå av respekt. Nu satt de ensamma kvar och vaktade elden, Brann som oftast tog nattpasset var ute på en promenad för att lugna ner sitt morgonhumör.
"De har tur som har dig."
Konstaterade Lune med lugn stämma. Det var ingen hemlighet att hon var väldigt mån om att flockens valpar hade det bra, och Erakan hade just platsat sig som en av de hon litade på fullt ut runt alla sina syskonbarn.

[Erakan]

Det nalkades sömn även för de vuxna. Otaliga sagor senare sov de små liven tungt. Och med det kände även Erakan hur musten helt gick ur honom. Trots att han såg fram emot att dela tid med en en de nya flocksyskonen, kanske dela sägner om månen eller bara njuta av eldens harmoniska sprakande, så hade tanken tappat sin luster.
"De har tur som har dig," hörde han Lune säga. Han förstod att hon menade Gary och Fay, valparna som han inte kunde annat än måna om som om de vore hans egna. Elphabas valpar som han bar i sitt hjärta, jämte sorgen som likt vassa törnar etsat sig fast. Han höll ihop sig för dem, och utan dem var det som om han långsamt repades upp. Spelade ingen roll att det bara för en kväll och att de skulle ses på andra sidan drömmarna.
"Ni säger det," sade han runt klumpen som bildats i halsen. En blockad. Han svalde hårt, skämdes för att tankarna låg så nära ytan. Saker hade förändrats så snabbt och han var fortfarande inte säker på om de gjort rätt val. Om Erakan gjort rätt val. 
"Vid gudarna, jag hoppas de har bättre tur i framtiden i så fall." Orden föll som en suck. Det var oklädsamt av honom att beklämma sig över livets missöden, särskilt bland vargar han visste hade haft det värre. 

Plötsligt kände han sig så överväldigande trött. Helt urholkad. Som om någon klyft honom på mitten och tappat honom på allt liv. Han var tung och tom på samma gång. Det var inte logiskt. 
"Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att förstöra stämningen," sade han och såg mot honan. Ett snett leende som inte nådde ögonen pressades fram.

Ett eftertänksamt, något sorgset hummande lämnade henne vid hans ord. Ja, de små valparna hade fått vara med om mycket redan under sitt korta liv. Men det betydde bara att det var extra tursamt att de funnit någon som Erakan, som kunde hjälpa dem genom allt det tunga. Lune gav hanen en medlidsam blick då han ursäktade sig och skakade lätt på huvudet.
"Du har inte förstört någonting."
Intygade hon.
"Jag hoppas också deras framtid ser ljusare ut, ni har oss nu och vi kommer skydda er alla tre."
Hon log svagt emot honom.
"Jag kände inte Elphaba bra, trotts att vi var systrar träffade jag henne bara en gång, men jag vet från det mötet att hon var en fantastisk mamma som la en god grund för Fay och Gary."
Det var med vemod hon talade om det.
"Det är ett stort hål att fylla, men jag ser på valparna hur mycket du betyder för dem, hur mycket de tytt sig till och förlitar sig på dig. Det är en ära och en bedrift och inget du borde förminska."

Vid Gudarna. Han hade inte vetat hur ömtålig han var förens Lunes ord varsamt med bestämt stötta upp skärvorna som höll på att falla. Han ville inte tänka på hur hjärtat nästan vred sig krampartat sig i bröstet när han tänkte på Elphaba, på hur hon varit en bra moder. Fay och Garys moder. 
Han hade hört att Lune hade blodsband med Fay och Gary. Exakt hur hade lyckats undgå honom. Det faktum att Elphaba och Luna var systrar fick honom att mentalt stanna upp ett ögonblick, men sedan släppa det. Det var inte detaljer som egentligen rörde honom. 
"Jag vill bara att de ska må bra. Vara lyckliga. Säkra." Hans röst var nästan ett jämmer. Ord som han skyfflat åt sidan sedan han ramlat över Fays vilda, trasiga, hoppfulla ögon, och som nu brast ur honom. Skam steg likt en tidvattenvåg i bröstet, för vilken rätt hade han egentligen att värna om dem likt en förälder när de nu hade chansen att knyta band till sin familj på riktigt? 

Han drog ett djupt andetag och gjorde en ansatts att sätta ord på svallet inom sig. Att samla tankarna till något konkret och påtagligt. I eldskenet tycktes Lune nästan glöda när han vände sig mot henne och sökte hennes blick. 
"Ni har helt rätt." Han kände sig enfaldig över sin egen skörhet. "Jag är bara.. orolig. Och på samma gång orolig över att jag är orolig." sade han, och kände själv att det knappast var han mest välformulerade mening. Hur kunde han förklara kornet av tvivel? Vetskapen att han egentligen inte hade någon rätt till valparnas förtroende, än mindre något rätt att dröja kvar i deras liv. Så länge de behövde honom, hade han lovat. 
Dagen de inte längre behövde honom skulle fullkomligt förinta honom. 
"Jag bär dem i mitt hjärta som om de vore mina egna, men vilken rätt har jag egentligen att göra anspråk på dem?" Frågan var genuin. Det var något an enbart vågat fråga sig själv, aldrig yttra, i rädsla att svaret skulle vara ingen. Gary och Fay hade råkat hamna hos honom. Vilka val hade annars erbjudits dem? Ströva fritt utan skydd i Civitas? På egen hand uppsöka måntemplet? Erakan hade, när allt kom till kritan, varit deras enda rimliga val.  
Lune var en ny bekantskap, men samtidigt kände han sig modig nog att låta dela det som tyngde honom i hopp om att det skulle göra honom lättare.

Lune nickade med i det han sa, om så det enda hon skulle uppnå i livet var att ge Cirkelns valpar lycka och trygghet så skulle hon kunna dö nöjd. Det var det högsta av uppdrag. Även om hon långt ifrån alltid kände sig tillräcklig på den fronten. Hon kände väl igen ångesten som så tydligt verkade ha ett grepp över den nya flockbrodern. Det kändes svårt att beskriva hur väl hon förstod, att vara orolig över att vara orolig, eller orolig över att bli för orolig över att vara orolig så man inte hann fokusera på att oroa sig för det man först var orolig över. Oron och ångesten var som medfödd för henne men svår att uttrycka koncist. Så istället förblev hon tyst, lät honom tala vidare med något darrande stämma. Det hedrade henne att han vågade vara så sårbar inför henne, och hon tänkte nog efter innan hon svarade.
"Vi har aldrig någon rätt att göra anspråk på valpar, oavsett om vi är deras föräldrar eller ej, men vi har ett ansvar för dem, alla, också det oavsett vem deras föräldrar är."
Hon talade långsamt och försiktigt. Sedan cirkelns första valpar föddes hade hon funderat mycket på valpar och familjer -  ett ämne som hon tidigare gärna undvikit då de rev upp för mycket smärtsamma minnen från hennes egen barndom. Det hade vara båda slitigt och skönt att tvingas konfronteras med vad hon egentligen kände och tyckte i frågor som rörde barn. Och det hade lett till att hon nu var ganska säker på sina egna åsikter och förhållningssätt. Valpens bästa gick alltid först, före alla föräldrar och föräldrafigurer, före allt.
"Jag tycker det ser ut som att du axlar det ansvaret och gör det bra."
Givetvis var det lätt så att valpar tydde sig till första bästa i brist på en förälder, hon hade själv kastat sig över minsta antydan till trygghet som ung, men det gick heller inte att förneka att Elphabas valpar litade på Erakan och att hans omsorg för dem var ärlig. Mindre vargar, som saknade hans medkänsla, hade kanske nöjt sig då valparna funnit en flock som kunde ta hand om dem. Men inte Erakan, han stod bakom deras beslut utan att själv ha försökt styra det och det var något som fick henne att tycka honom.


[Liiite svamligt men ett svar iaf!]