Snabbt hade Ayira skyndat sig tillbaka till rummet där dom hade burit in dom skadade. Skamligt hade hon lämnat kvar sin son där inne, utslagen i blod och hår. Örter och läkemedel kunde stanna kvar utspritt i rummet ett tag till innan hon städade ihop det, först behövde hennes barn ses efter och se till att dom känner sig säkra. Poppel hade försvunnit så fort hon hade hjälpt till att bära in grejerna i rummet, Lurlei visste inte inte alls var hon befann sig. Motvilligt hade hon låtit Lune ta Hassel till Lev, det var inte så att hon inte litade på Lev men visste inte hur mycket hennes son skulle klara på en dag. Oroligt gick hon in i rummet och såg Timo vaken med Achak, Ayira kunde inte tacka honom nog för att han hjälpt hennes son. 
Dom ljusa ögonen tittade sig om rummet och tacksamt hittade hon det hon sökte efter, en hud som ingen använder. Fort drog hon fram det till sin son och hjälpte honom att lägga sig på den. När han hade lagt sig bekvämt stannade hon upp och granskade sin blodtäckta son "Du har varit så duktig Timotej." med ljusa ögonen tittade varmt och stolt på sin son och la sin panna mot hans. Bara en stund till, en stund till ville hon stanna och känna värmen från sitt fantastiska barn. "Kom, låt oss försöka tvätta upp dig lite grann." med mjuka rörelser ställde hon sig upp och bet tag i fällen och började släpa ut honom ur rummet. Dom hade ett rum en bit bort där alla i flocken kunde tvätta sig när smutsen var som värst, oftast tvättade dom sig i någon av dom större springorna utanför fortet. Men ingen hade orken att ta sig dit ut så det lilla tvättrummet fick duga.
Med några snabba rörelser började vattnet i det lilla rummet att dansa runt den silvriga tiken och henens mörka son innan det la sig i en liten urgröpning i marken. Då det var långt att hämta vatten så hade dom skapat små gropar här och där i rummet där bergsvatten kunde samlas. "Det kommer vara kallt men du kommer må bättre sen." med en liten knuff hjälpte hon till att putta ner Timotej i vattnet som skvättade omkring och blötte ner väggarna lite grann.

Achak hade hjälpt honom in i fästningen efter deras korta samtal, där han sedan åter blivit liggandes. Deras samtal hade hjälpt honom att lugna ner sig och få lite mer ordning på tankarna och känslorna, men kroppen var fortfarande utmattad efter all energi som gått åt till helningen.
Han låg intill en av väggarna och studerade flockmedlemmarna som arbetade runt om honom emellan de stunder då han slumrade till. Han hade velat hjälpa till, göra mer, men han behövde inse att han inte kunde det för tillfället, om än det kändes som att han borde. Han behövde bli bättre, mer kunnig, och det snabbt. Flocken förtjänade en värdig helare, och det var inte vad han var just nu.
Modern närmade sig honom efter en stund med en fäll, och uppmanade honom att lägga sig på den. Hennes uppmuntrande ord och ömma beröring fyllde honom med precis den värme och trygghet han behövde. Om än berömmen var svåra att ta in ordentligt så betydde de ändå något.
Då hon sedan sade att de skulle tvätta av honom så protesterade han inte ens. I vanliga fall skulle han nog ha gnällt lite, eller ifrågasatt det, men han hade ingen ork till det. Och ärligt talat så var det skönt att någon annan kunde hjälpa honom för tillfället, då en sådan basal uppgift som att rengöra sig själv kändes alldeles för övermäktig i hans nuvarande tillstånd.
När de väl kom in i tvättrummet och Ayira lät vattnet dansa runt omkring dem så studerade han det hela med intresse. Han hade alltid varit imponerad av hennes krafter och vad hon kunde göra med dem.
Innan han visste ordet av så knuffade hon ner honom i det kalla vattnet. Rättelse, det iskalla vattnet. Han frustade lite missnöjt men stannade kvar. Han hade hört av henne tidigare att kallvatten trots allt var det bästa för att få bort blod. Och det fick honom att piggna till lite, vilket kanske var hennes avsikt.
''Har du tänkt att jag ska frysa svansen av mig mamma? Du kunde inte värmt det lite?''. Lite av den vanliga Timo sken igenom utmattningen, vilket var ett gott tecken.

Hon skrattade lite lätt åt hans ord tryckte sin panna mot hans några ögonblick. "Jag kan tyvärr inte värma bergen mer än såhär." med en blöt trasa började hon försiktigt tvätta bort blodet från sin son. Fort färgades vattnet mörk och en tung doft av metall fyllde rummet. Steg för steg bör hon ut det smutsiga vattnet och hummade stilla. "Vill du bli bättre på att hela min son?" talade hon med en mjuk och frågande stämma. Hon hade alltid vetat att han var en liten helare men hade fått upplevelsen att han inte tyckte om sin gåva. Att han inte ville använda den, vilket för henne var helt okej. Ville han inte hela så hade hon inte tänkt tvinga honom, hade det varit användbart i situationer som denna. Ja absolut men ingenting hon ville tvinga på någon av sina barn. "Jag kan inte tvinga dig till något du inte vill, men känner du att du vill bli bättre. Så vill jag hjälpa dig." dom ljusa ögonen tittade varmt på Timo och hon bytte åter igen ut lite av det röda vattnet. Ayira visste mycket väl att hon inte kunde göra något direkt för sin son utöver att agera testdjur men i Civitas visste hon att det fanns goda helare, kanske ville någon av dom hjälpa henne. Hjälpa honom.

Nej, hon kunde nog inte det, om än han önskade det för tillfället där han huttrade i det kalla vattnet. Solen hade inte hunnit värma upp det till drägliga grader ännu så han fick helt enkelt finna sig i det hela. Blodet som torkat sig fast i pälsen släppte lite i taget för varje gång modern drog trasan över honom, och han fann sig själv tycka det var skönt att bli av med det. Skönt att den metalliska doften lättade varje gång hon bytte ut vattnet. Hade nog slumrat till om det inte vore för kylan.
Hennes fråga kom oväntat. Hon frågade om han ville bli bättre på att hela? Genast så blossade de oroliga känslorna upp inom honom. Skuldkänslor över att inte kunna göra mer, inte kunna göra det bättre än han gjort. Stressen av all press som legat, och till viss del fortfarande låg på honom. Han svarade inte först, visste inte riktigt vad han skulle säga, eller snarare hur han skulle säga det. Men då hon fortsatte tala och försökte försäkra honom om att det var hans val så suckade han djupt.
''Jag känner att jag måste'' nästan viskade han fram. Han var den enda helaren, den enda med kraften det ville säga. Visst var modern otroligt kunnig inom läkekonst med sina örter och salvor, men faktum kvarstod, han var den enda som för tillfället kunde fylla den rollen. Den livräddande rollen. Tanken stressade honom väldigt mycket. Han hade allas deras liv i sina oerfarna tassar. Hur var det rättvist mot någon?
''Mamma?...''. Tårar steg i ögonen på honom. ''Om hon dör, kommer alla hata mig då?''. Han kände sig som en liten valp igen som sökte sin mors trygghet.

Det gjorde ont inom henne att se hennes son på detta vis. Hon hade verkligen försökt att fostra sina barn så väl hon har kunnat, försökt få dom att bli sina egna individer. Ayira hade absolut önskat att hennes son hade velat vara med involverad i läkekonst men inget hon någonsin skulle sätta som ett krav, inte ens efter incidenter som idag. "Nej mitt barn, du ska absolut inte känna att du måste. Inte ens efter idag, det ska vara ditt egna val Timotej." åter igen byte hon ut lite vatten och sköljde det nya försiktig över sin son. Mitt i dom mjuka rörelserna stannade hon upp när Timos lilla trasiga röst åter igen talade. Förkrossad klev hon snabbt ner i vattnet och kramade om sin blöta kalla son. "Vid Gudarna vad är det du säger?" Ayira visste inte om hon var rädd eller arg över att han kände som han gjorde, kanske en mix av båda. Tanken att han trodde att dom andra skulle hata honom gjorde så ont i hjärtat. "Ingen kommer att hata dig min son." dom ljusa ögonen tittade varmt ner på honom och hon pussade honom mjukt över pannan. "Allt kommer att bli bra, Vassya är stark och tjurig som björnugglorna i norr." den hårda kramen om Timo mjuknade lite torkade bort lite tårar. "Moriko vakar över henne, Chaibos kommer få vänta ett bra tag till innan han får någon av oss på besök."

Var inte tvungen, sade hon. Hans egna val, sade hon. Kanske menade hon det, det trodde han, men det dämpade inte känslorna och tankarna som rev runt inom honom. Otaliga mardrömsscenarion där flockmedlemmar skulle dö för att han inte kunde hela dem, för att han inte var skicklig nog.
Modern klev ner i vattnet och omfamnade honom, och han begravde ansiktet i pälsen på hennes hals. Några tårar föll och fångades med ens upp i hennes päls. Likt hon försökte fånga upp hans upprörda inre. Försökte försäkra honom om att allt skulle bli bra, att Vasilisa skulle klara sig. Han hoppades innerligt att hon hade rätt. Tanken på att hon skulle dö, på att han skulle ha misslyckats att rädda henne, var för skrämmande och kraftfull för att han skulle orka hantera den om den blev sann. Den var nog svår redan. Hur skulle han kunna förhindra allt det? Hur skulle han kunna bli bättre? Han fick aldrig chansen att riktigt träna på kraften, mer än på små sår. Han kunde inte träna lika fritt som alla andra, utan behövde vänta på att någon skadade sig, och då var det istället fullt allvar. Det var som en ond spiral. Han kunde inte träna på kraften utan skador, men var de så pass skadade som de behövde vara så kunde han inte hela dem, inte ordentligt.
''Vart ska jag ens börja?'' frågade han efter att ha suttit tyst och kramat om sin mor en stund. ''Jag får aldrig chans att träna, och har ingen som kan vägleda mig''. Han suckade. ''Det är så svårt, och allvarligt, och jag vill inte göra fel, inte som idag''. Han hade gjort ett hemskt jobb med att lappa ihop henne, hon såg förvrängd och ärrad ut, förstörd. Vad skulle hon ens tycka om det om hon vaknade upp? Skulle hon hata sin nya trasiga hals?

Ayira kramade hårt om sin son och lyssnade. Det smärtade inom henne att han hade rätt, att ingen av dom här skulle kunna lära honom mer än vad dom redan har gjort. Viljan att släppa iväg honom var obefintlig men det var dags, dags att inse att dom inte är så små längre. Tyst tog hon sin sons ansikte i sina tassar och tittade djupt i ögonen på honom, för första och förhoppningsvis inte sista. "Jag förstår." stämman var mjuk och hon log lite. Med ett djupt andetag släppte Ayira Timo och böt åter igen vattnet för att göra dom båda rena innan det var dags att göra sig iordning. "Jag vet ett prefekt ställe i Civitas, dom kommer att hjälpa dig med allt du behöver veta." med mjuka rörelser gnuggade hon ur det sista ur Timoteijs päls innan hon bytte ut vattnet en sista gång för att få bort det sista från dom båda. Ayira tömde bort det sista vattnet och klev sen ur, skakade av sig det värsta blöta för att sen gå och hämta en ny torr pläd åt valpen att torka sig i. "Säg till sen när du är redo så beger vi oss av. Jag kommer ligga i gården."

Ett perfekt ställe i Civitas? En grupp helare månne? Han fick den känslan av vad modern sade. Om det var sant så skulle det verkligen kunna hjälpa honom att utvecklas och få ordning på kraften, om de var villiga att ta in honom det ville säga. Tänk om de skulle få honom att vända i dörren? Eller om han var ett sådant hopplöst fall som inte kunde lära sig? Hjärnspökena blev allt fler då utmattningen fortfarande höll ett hårt grepp om hans kropp och själ. Han ruskade av sig det värsta av vattnet och försökte samtidigt att släppa de negativa tankarna lite. Han lade inte ens märke till att pälsen var närmast torr så fort han skakat av sig vattnet, för upptagen med att tänka på annat.
''Ja, det låter bra, men jag...'' svarade han samtidigt som blicken vandrade över till öppningen till rummet. ''Jag kan inte gå ännu...men snart''. Stämman innehöll en skräckblandad förtjusning och osäkerhet. ''Jag måste se vad som händer med Vasilisa först''. Han kunde inte lämna henne nu, inte i det här skicket. Han skulle aldrig förlåta sig själv annars.

Hon log mjukt och nickade förstående. "Ta den tid du behöver, sen kommer du till mig så beger vi oss av." Ayira tittade lite på sin unga son och ville inte medge det, men han hade vuxit upp. Så mycket, det hade dom allihopa. "Det kommer inte vara lätt, men jag vet att du kommer klara det." stoltheten sken i rösten när hon hängde upp den blöta pälsen på tork och sen följde Timo ut ur rummet. Innan dom gick skilda vägar i korridoren höll hon hans vackra huvud i sina tassar igen och la sin panna mot hans. "Jag tror inte du förstår hur stolt jag är över dig." talade hon i en låg mjuk ton och släppte Timo som fort skyndade sig ner till Vassya.


AVSLUTAT