[Rekommenderad musik medan du läser: (Länk) ]

Matvei stannade så snart han klivit över gränsen, som markerades av en omärkvärdig rand av stenar som löpte i en vid cirkel runt platsen. Den hade funnits där så länge han kunde minnas, något flocken satt upp redan innan han var född. En liten, låg stenmur, inte mer än som mest en eller två stenar hög, där det tidigare varit en osynlig gräns. Något som lätt kunde missas om man inte visste att den var där. Det var sällan Matvei korsade den. Det kändes inte rätt att beträda den heliga marken utan anledning, eller innan sin invigning, som skulle föra honom djupt in i templet innan han fick återvända till flocken igen. Men den här gången hade han en anledning.
     Matvei vände sig om, och såg tillbaks på Dimitrij som stannat bakom honom. Där var ett uttryck i moderns ansikte som han inte riktigt kunde placera. Hennes mun var smal och spänd, ögonbrynen knutna, och i ögonvrårna veckade sig kråkfötter under den släta pälsen. Matvei rynkade osäkert sina egna ögonbryn, och öppnade munnen för att fråga om något var fel, när känslan nådde honom.
     "Där är du ju."
Lättnad fyllde Matveis hela varelse, så plötslig och vördnadsfull att den bringade tårar till hans ögon. Den var inte hans egen. Dimitrij tog det sista steget fram till gränsen, och de grå ögonen Matvei kände så väl, de som alltid varit så skarpa, alltid hårda, befallande och säkra, mötte hans gula med en sårbarhet han aldrig tidigare sett. Hon lade sin panna mot hans, från varsin sida av gränsen, och Matvei kände mer än han såg henne dra ett skälvande andetag.
     "Där är du." Dimitrijs röst var inte mer än en skör viskning, gammal och trött, men leendet som fyllde det var tydligt. Matvei kunde inte hålla tillbaks den plötsliga, hårda snyftning som lämnade honom, och han insåg att han grät. Där var han.
 
Här är han.


[Kort ensamt inlägg mellan mina karaktärer Matvei och Dimitrij, mest för att jag ville ha det i text]