Det var midnatt och alla valparna sov tryggt inne i lyan. Under en skarp, ljusrosa blick gick hon fram till ingången för att konstatera att hon fortfarande inte kom in. Nomës spända, sammanbitna min byttes för ett ögonblick ut för den av lättnad.
"Ser du, jag kommer fortfarande inte in, det är chill."
Underströk hon i ett försök att spela över lättnaden också hon kände. När valplyan skulle övergå till att bli vilket hål i marken som helst var det ingen av dem som visste, och därför gjorde de det här testet då och då. Valparna var trotts allt snart riktiga tonåringar, hur länge deras sovplats skulle anses helig i gudarnas ordning var oklart.
Den lockiga moderns ansikte hade åter slutits till ett svårläst likgiltig mask.
"Minns du första gången vi testa det här, hade blickar kunnat döda o jag inte redan varit död.."
Bambra kraxade vid minnet av Nomës extremt ansträngda anlete första gången hon låtit vampyren nära valparnas sovplats.
"Gudars, jag hade inte träffat småglinen än då..."
En våg av känslor kom över henne och hon sökte dimmvargens blick. Hennes egen ovanligt genuin och sårbar.
"Du vet, vad jag sa då det gäller fortfarande va?"
Hon ville inte skada någon av dem. Mer exakt uttryckt: även om hon försökt käka upp hennes man när hon vaknat så var det faktiskt också honom hon dött för.

[Nomë]

Hon kunde inte hjälpa det. Bambra må vara Moloks syster och valparnas faster men hon var också vampyr, och Nomë var väldigt medveten om vad en vampyrdiet bestod av. Att påstå att det stressade henne att ha Bambra i närheten av sin familj var en underdrift, i synnerhet som fakargen var en sån nybliven blodsugare. Själva ordet var så löjligt, och ändå var det sant. 
    "Påminn mig inte", sa hon med en liten ryckning i kinden när Bambra nämnde första gången de utfört testet. "Rätta mig om jag har fel, men impulskontroll har väl aldrig varit din starkaste sida. Nu mindre än någonsin."
    Uttrycket i Bambras ögon var inte ovänligt och Nomë lät sin egen min mjukna en aning. Med tiden hade hon insett att bundsförvanter kunde vara användbart att ha, och även om hon inte direkt hyste någon önskan att göra sig själv till Bambras bästa vän ville hon inte heller vara oresonlig nu när de uppenbarligen var förenade på det här märkliga sättet. Sådant var bara barnsligt. Dimmvargen fnös sarkastiskt. 
    "Det hoppas jag att det gör." Allt hängde på att Bambra höll ord, för även om de levande numerärt hade övertaget var det säkert inte en barnlek att oskadliggöra en hungrig vampyr. Utan att ta blicken från Bambra satte hon sig upp och tippade huvudet en aning på sned. 
   "Så hur är det?" Nomë log svagt, retsamt, när det där ordet slog henne igen. "Att vara blodsugare?" 

Nomë hade alltid varit bra på att pika, och till en början hade de gjort det på en sådan nivå att de knappast kunde kallas ens vänskapliga. Men numera kunde Bambra ändå för det mesta uppskatta honans vassa tunga. Det var en egenskap de delade och så länge de inte tillät den andre komma in under huden så kunde det rent utan vara kul att munhuggas. Så trotts att den lite för pricksäkra kommentaren var sårande så valde hon att bemöta den med ett krax och himlande ögon. Impulskontroll hade aldrig varit henne grej, men helt ärligt var det inte någon i den här familjegruppens styrka. De hade trotts allt alla träffats på ett mycket impulsivt och ogenomtänkt uppdrag.
Men dimmvargens fråga kunde hon inte annat än fnysa åt.
"Det borde väl du veta."
Retades hon, även om det inte var en lika klockren slapback som de Nomë kunde komma med. För visst var honan liten och bräcklig men det hade aldrig hindrat henne från att ta vara på sig själv. Hon var närmast ofattbart kapabel. Den enda hon kunde ha ansetts parasitera på var väl Yrjö, och där främst för vänskap. Men på den fronten var knappast Bambra bättre själv, alla hennes vänner var Blairs vänner först. Alla utom Duva, det ryckte i ansiktet då hon tänkte på isvargen.
"Nä men det är som du säger... Impulsivt... Som i många impulser."
Hon skrattade trött.
"Men det har sina perks. Tror jag till och med är snabbare än Shiva nu."
En klen tröst utan vinden, en förlust som också lämnat hennes flygförmåga kraftigt försvagad. Men det kunde hon inte prata om än, var alldeles för känsligt för att ens beröra ordentligt med tankarna. Det fanns inte en chans att hon skulle öppna upp sig så med Nomë av alla personer.