“Så, så…” Flippa hade lyssnat på Viols målande redogörelse för vad som hänt den där kvällen med den mordlystna fadern och Even. Det lät som en hemsk mardröm och rädslan hade fått grepp om hennes röst. Men ändå var det inte där historiens fokus låg.
      “Så, vad,” hon försökte samla sina spridda, rädda men också förundrade tankar. Hjälteaktiga sagor som hon hört sedan hon var liten jämfördes med detaljerna hon hörde i sin äldre brors historia. Kunde det… Hon vågade inte ens tänka tanken. Det skrämde henne på samma sätt som det fyllde henne med en salighetskänsla. 
     “Är han…” Flippa sökte osäker efter Viols blick på andra sidan trädet de sökt skydd från solen. Framför henne stod hennes flätkorg med färskt plockade vilda blommor. Det hade känts säkrare att fråga om det hela bortom Civitas murar, att det dessutom var en perfekt ursäkt att få plocka blommor var bara en bonus.
     “En vampyr?” Inget ljud kom från hennes läppar, trots att de rörde sig. En skräckblandad förtjusning lyste ur hennes ögon. Hon försökte minnas alla hennes stunder med Even, plötsligt rädd att hon kanske inte betett sig helt rätt. Att hon kanske inte visade sin uppskattning för honom och för Tenrai tillräckligt.

Viol hade aldrig riktigt varit en skådespelare, hade aldrig haft önskan att följa den karriären. Med det sagt var han fortfarande bra på det, det spelade en stor del in i hans träning som diplomat. Han kanske inte gillade stora scener och överdrivet spelade känslor, men att dramatiskt måla upp historier var en helt annan sak, specifikt om det var inför den yngre systern. Till sitt yttre var hon så lik Modern att det ibland gjorde ont, men det mildrades något av hur olik hon var till sättet. Mjuk, naiv, och han skulle ljuga om han sa att han tyckte att hon var den skarpaste verktyget i lådan. Men han kunde inte låta bli att unna henne det. Skåran i skillnaden mellan hur Aurora uppfostrat dem, den lilla tiden hon fått med dem, och hans egen kull var bred. Om Flippa bara vetat. Men som det var nu var hennes synsätt på världen vad som gjorde det roande att måla upp bilden av vad som hänt, med så mycket drypande dramatik han kunde frammana.
 Flippa hade hängt på varje ord, han kunde se en spänd rädsla, blandad med upprymmelse, i hennes blick. Hon hade flämtat till lätt då han avslöjat mysteriet i ett laddat ord som tycktes hänga kvar i luften mellan dem.
 Det påminde honom om stämningen som varit mellan ungdomarna när Even kommit på dem med att smygtitta när Maksim tog Grottvargens liv på samma plats som den galna besten mött sitt eget öde.
 "Precis vad han är" förkunnade han, med en stämma som lämnade tryck bakom påståendet. Even, helgonet, var en av Tenrais mörka varelser själv. Själva tanken på det fick en krusning att färdas över ryggen, minnen av saker som han förstod bättre nu. Som verkade uppenbart när man hade svaret.
 "Uråldrig har jag hört" han såg mot Flippa med ett hemlighetsfullt smil i ena mungipan. Plockade lätt med en växt framför sig. Spelade nonchalant när han gav informationen, som om det var vilket alldagligt småprat som helst.

Flippa kunde inte hålla tillbaka huttrandet från den intensiva rysningen som for genom henne. Insikten kom med ett mångfald av känslor som lämnade en konstig smak i munnen. Övermäktighet, beundran och respekt men också rädsla och något som efterliknade svek. Men de sistnämnda känslorna vågade hon knappt låta ta rum. Even var det närmsta Tenrai man kunde komma, och hon var plötsligt väldigt mån om att inte råka vanhedra honom på minsta sätt. Ett frö av skam hade redan börjat så inom henne.
     “Uråldrig?” ekade hon. Förvåningen gjorde hennes redan runda ögon ännu rundare. Hon kunde inte förstå hur Viol var så samlad. Han verkade så mogen och gammal, som inte alls tappade ansikte vid all denna nya information. Själv kunde Fli inte ens börja försöka reda ut sina tilltrasslade tankar.
     “Det är därför vi aldrig träffat honom ute om dagarna,” hon yttrade insikterna när de kom över henne, “det är därför han är så mystisk…” Flippa stelnade till vid sitt eget ordval och sökte efter något i Viols blick som skulle tala om för henne om det var fel sagt.
     “Visste alla hela tiden? Visste pappa?” Fli var osäker på om Viol kunde besvara den frågan, men ändå ville hon veta vad han hade för teorier, om han hade några.
     “Miranda? Prospero?”

Det var något oändligt tillfredsställande när hon tog betet, ekade ordet tillbaka till honom med stora ögon. Han hade haft lite tid att bearbeta det han sett, men implikationen bakom ordet var fortfarande svår att greppa. Hur många livstider hade Even levat? Det var hisnande att försöka reda ut, eller ens tänka på. Men han höll undan det i sitt anlete. Han nickade bara med eftertryck, lyssnade till hennes tankar som hon satte i ord, något hon verkade göra utan att riktigt tänka på det. Uppenbara sanningar, att han inte vistades i solen.
 "Bara bär solen inte varit framme" bekräftade han henne, tonen låg och konspiratorisk. Mystisk var ett ord som passade Even, samtidigt som en del av mystiken han upplevt runt hanen var lyft, så hade ett helt nytt lager av frågor ersatt det förra.
 "Hur han kunde dyka upp utan att man hörde honom" Viol ville inte skrämma Flippa, speciellt inte med Even. Even var bortom hans förstånd, men Viol hade alltid varit dragen till honom, hängt på hans vartenda ord. Fascinerad med hur han förde sig, hur hans flätade samman ord, utan att Viol någonsin kunnat ana hemligheten bakom det hela. Men Flippas reaktioner, så lätta att läsa i hennes näpna anlete fascinerade honom lika mycket. Att se hennes tankar och känslor spela över vad hon kom till insikt över i sina tankar, det gav ett nytt perspektiv, och han ville uppmuntra henne att tänka. Analysera. Kanske kunde hennes mer ofläckade sinne dra fram slutsatser han inte skulle tänkt på? Att spela på andras känslor och leda samtal var något han tyckte sig vara bra på, och han älskade det.
 "Du skulle sett pappas min" leendet var varmare nu, inte lika hemlighetsfullt eller konspiratoriskt. Skrockade lätt åt minnet. Det kändes inte lika illa nu när chocken lagt sig. Där och då hade Viol inte vetat vad han skulle ta sig till, och det var många som inte varit lika ärligt chockade som honom.
 "Men andra där verkade vet mer" Viol mindes Ariel reaktion. Tur var väl att han inte var skådespelare, eller diplomat. Viol kunde inte se honom göra något av jobben framgångsrikt.
 "Hur mycket eller hur länge kan jag inte säga" han önskade han visste mer, att han vetat tidigare. Lite kände han sig lurad, men han ifrågasatte inte situationen. Förstod varför det varit något som inte kunde uppdagas hur som helst. Att Helgonets barn fick veta innan dem var också ganska givet, och helt ärligt var Viol imponerad att de lyckats hålla det hemligt, specifikt med tanke på Ariels "reaktion" på det hela. Han skrockade till igen åt tankarna, reste på sig och lade växten han pillat bara lite för länge på i en av korgarna de haft med sig.
 "Vad tror du?" än så länge hade han berättat, svarat på några av hennes frågor, men han var genuint nyfiken på hennes vinkel. Även om han kunde läsa av hurhon kände i ansiktet var han nyfiken på vad hon tänkte.

Flippa gjorde ingen ansats till dölja känslorna som fick hennes ögon att vidgas och läpparna att spännas bak. Hennes föreställda bilder på hur allt sett ut upprepades i hennes tankar.
     “Du skulle sett pappas min.” Flippa rycktes snabbt tillbaka till verkligheten och mötte sin brors blick snabbt. Pappa. Undra vad han kände? Fli hade alltid tyckt att han hade en utbölings sätt, men på ett charmigt och älskvärt sätt. Men det hade alltid varit tydligt att han inte kom från Civitas, att staden inte lyckats forma om hans stenhuggna natur, och att han kanske inte alltid passande in. Men Fli kunde inte ens föreställa sig ett Civitas utan honom.
     “Vad… Har pappa sagt nånting?” Fli visste inte varför klumpen av spänning plötsligt blev hård och kall i hennes mage. Hon oroade sig över honom, utan att riktigt förstå varför.
     “Vad tror du?” Hennes blick var villrådig och blank när hon såg upp på sin bror.
     “J-jag vet inte. Vad ska jag tro? Det känns… konstigt att familj och vänner ljugit - eller,” hon rättade sig snabbt, rädd att låta anklagande mot gudomen ibland dem och alla som försökt skydda denne, “att de undanhållit något så… stort. Men, man förstår väl, när det finns såna som dem.” Ordet blev plötsligt laddat med en nyfunnen avsky. Jägarna. Aldrig hade hon riktigt lagt vikt vid vilka de var eller deras syfte, men nu blev allt plötsligt väldigt verkligt och nära. Ett frö av rädsla och ilska över att de en dag kanske skulle försöka ta deras helgon och allt vad det innebar tog form.
      “Bara vi vet, va? Bara Tenebris? Ingen annan?” Rädslan fick orden att hoppa ur henne, snabba och otåliga. “Ingen annan får veta, eller hur?” Fli ville inte berätta för någon. Knappt tänka tanken själv, rädd att det skulle ramla ur henne vid fel tillfälle. Hemligheten som de andra i flocken burit själva hade plötsligt fallit över på henne också, och den kändes oerhört tung. Hur hade de stått ut?

"Det är väl förståeligt, man kan lätt anta att de inte fått delge informationen" Han var fortfarande imponerad över att herediserna lyckats dölja det så väl som de gjort, åtminstone de som inte var lika väl tränade i att spela. Samtidigt som det störde honom något att inte vara lika underrättad.
 Han förstod direkt vilka hon menade. Tanken på Jägarna hade alltid stört honom, de hade ändå alltid fått lära sig att vörda vampyrer och andra av mörkrets varelser. Men det som förut varit en lätt avsmak var ny ett förakt. Tanken på att de skulle vilja ta deras helgon ifrån dem hade satt en ny låga i brand inom honom.
 Hennes skrämda frågor fick honom att komma tillbaka ifrån de mörka tankarna och han mjukade upp anletet, log ett lugnande leende.
 "Bara Tenebris vet" försäkrade han henne, förutom några andra vampyrer de fått information om samtidigt som de fått veta. Nu låg det på dem alla att hålla det så, fram tills att Even sade något annat.
 "Vi litar på er också att hålla det så" leendet var fortfarande mjukt på hans läppar och han närmade sig systern. De yngre syskonen hade inte fått samma hårda disciplin som dem, och först hade han inte kunnat låta bli att avundas dem. Men nu när modern var borta kunde han inte annat än se på dem med yttersta kärlek. Han skulle alltid skydda dem. Men det betydde också att nyheter som denna skulle kunna vägra tyngre på deras axlar.
 "Behöver du någonsin ett öra, eller tre, så vet du vart jag finns" han buffade mjukt på hennes hals.

“S-självklart!” fyllde Flippa, fortfarande en ton av brådskande rädsla. “Jag ska inte berätta för någon. Jag lovar!” Det fanns en ton av vädjan i hennes röst och likaså i hennes blick när hon såg på Viol, nästan som om hon försökte övertala honom.
      Viols buffande kändes som en klen tröst, men ändå en tröst. Flippa andades in ett djupt, ängsligt andetag och suckade. Tankspritt hummade hon till svars och med ett trött leende tackade hon sin bror. Fli stannade kvar och sjönk ihop ytterligare mot den skrovliga trädstammen. Hon betraktade sin brors röda skepnad återvända till staden med frånvarande blick.
      Allting kändes annorlunda nu, eller var det bara i henne?

[Avslutat]