[För Vasilisa och Trian.]

Varför han valt att stanna bland dessa klippiga, ogästvänliga berg var en fråga Shiva fortfarande funderade över. Men det var något med det förslag som den gråa vargen kommit med som kändes... lockande. Det var länge sedan han haft samma viloplats i två nätter, och sedan han och Amanita skiljts åt hade det planlösa vandrandet blivit uttjatat. Shiva hade ingen aning om vad han sökte efter, inte heller ifall det kunde finnas här, men han kunde inte veta ifall han gick sin väg. 
Dessutom hade han gått med på att ge Trian en chans att guida honom, så det fick väl vara som det var nu, helt enkelt.

Och nu stod de framför en mörk hona med brinnande ögon och hornklätt huvud.
"Det här är Shiva," yttrade Trian samtidigt som honan granskade honom. Shiva mötte hennes blick utan att släppa den. Han hade sett henne förr. Eller åtminstone hennes energier.
Han gav henne ett leende.
"Jag mötte Trian här i bergen och han var så vänlig att erbjuda mig en viloplats för några nätter... Så länge det är okej med er?" Han funderade vars han uppfattat hennes närvaro tidigare, och så slog det honom - Måntemplet. "Jag lovar, jag kommer inte att störa någon. Jag är bara en enkel vandrare som söker en tillfällig viloplats, inget mer."

[Utspelar sig innan Midirgrejen :) ]

Det låg något bekant med främlingen som uppenbarade sig framför honom tillsammans med Trian. Ungvargen hade visat framtassarna ett flertal gånger innan, och nu var inget undantag. Ett neutralt uttryck klädde varginnans anlete när hon mötte den andres blick.
    “Shiva,” upprepade hon med den tydliga brytningen. När hon yttrat hans namn slog det henne att det var från Måntemplet hon skymtat honom förr. De hade inte utbytt några ord eller direkta blickar vid det tillfället, men hon visste. Skulden över det hon gjort väcktes inom henne igen, trots att hon ett flertal gånger försökt att glömma. Alltid var det något från det förflutna som tycktes hitta tillbaka.
    “Vasilisa.” Hon nickade i en hälsning, men kunde inte låta bli att dölja en aning av misstänksamhet. Om Shiva var kapabel till Måntemplet, vad kunde han mer vara kapabel till? Var han ett hot för hennes familj? Samtidigt var han i samma position som henne; i närvaron av någon som ödelagt ett tempel och flera liv. Vasilisa undrade om Trian var medveten om det som hänt, eller om han skonats från det.
    “Vart är du påväg? Det är inte alla som korsar dessa berg.” Hon granskade honom ingående, kanske letandes efter något svar i hans ansikte. “Men, om du håller ditt löfte att inte störa, eller något annat, kan jag inget annat än att säga ja.” Vasilisa var inte den enda som skulle hålla ögonen på honom.