Äntligen hade dom tre pestiga syskonen lämnat lyan och med en tung suck satt Poppel kvar och kollade efter dom medans dom försvann bland andra vargar och köpstånd där ute. Hon hade gärna velat följa med men ville ha lite egentid med sin äldre favoritbror. Det var inte detsamma där hemma utan honom och fick hon chansen att lyssna på alla hans rövarhistorier utan dom andra så tog hon den. 
Den tvåfärgade blicken drömde sig bort för några ögonblick men Levs stämma drog henne tillbaka till verkligheten. Poppel uppfattade aldrig riktigt vad Lev sa men hon gissade att han frågade ifall hon skulle följa med dom andra. "Ja jo, nä jag tänkte stanna inne idag." sa hon tillbaka i en lite monoton stämma. "Det ser ut som att det ska bli regn." hon tittade ut på den klarblåa himlen och bet ihop, inte en moln så långt ögat kunde nå. Kanske hade Lev inte sett det och trodde henne.

Lev kastade ett öga utanför boningen mot den blåa skyn och grymtade misstroget. Han sneglade på Poppel som demonstrativt satt kvar. Det var tydligt att hon inte ville följa med sina syskon, men oavsett vad anledningen var tänkte han inte pressa henne.
     “Har några ärenden som måste uträttas,” sade han sakligt utan att se på henne efter reaktion. Det hade varit hans plan medans ynglingarna var ute på vift. Han tog några steg mot dörröppningen innan han märkte att Poppel inte rörde på sig.
     “Kommer du?” sade han över axeln. Kanske ville hon faktiskt vara själv, men Lev tvekade på att så var fallet. Då skulle han faktiskt bli orolig på riktigt, då det inte alls var likt henne.

Poppel tittade på Lev och följde honom lite med blicken innan hon reste sig upp för att snabbt komma ikapp. 
Hon gick tyst bredvid honom ett tag och inspekterade noga vad han gjorde. Efter en stund kunde hon inte hålla sig längre. 
"Trivs du här?" Både hennes syskon och resten av flocken hade nog frågat samma fråga minst hundra gånger om och kommer nog fråga det minst hundra gånger till. Civitas var så främande, spelade ingen roll hur många gånger hon följde min sin mor hit, det var alltid någonting nytt och spännande som hände.

Det var med mild beundran över hur länge hon lyckats vara tyst som Lev såg på henne när hon talade. Han saktade ner lite, beslöt sig för att ta det lugnt. Något kändes avigt med Poppel, och kanske behövde hon bara lite extra uppmärksamhet. Så för en gångs skull tänkte han låta henne underhållas.
      “Niet,” svarade han tveklöst. “Smutsigt. För mycket folk. Högljutt. Instängt. Trångt. Luktar illa.” Listan kunde göras lång. Lev hade många gånger försökt förstå varför någon frivilligt skulle bo här.
      “Kan inte komma på en enda positiv sak med det här stället.” Det fanns en tydlig avsmak som hängde vid ordet, nästan som om det var menat att vara ett skällsord.
      “Trivs du här?” frågade han istället, och under det sammanbitna, sedvanliga uttrycket kunde man ana en genuin frågvishet.

Hon tittade sammanbitet på Lev när han talade om hur han upplevde platsen. Aldrig hade hon sett platsen som han beskriver den men inte heller hade hon varit här lika länge som honom för att kunna se allt. "Varför kommer du inte hem istället?" med en gnutta hopp om att han skulle svara ja viftade hon till med svansen. "Om du vill, ingen ska behöva bo där man inte trivs. Det är inte bra för en, för själen." Poppel hade alltid upplevt den äldre hanen som oerhört tjurig och förstod att han inte skulle komma tillbaka, inte än iallafall. 
Poppel funderade en liten stund på hans fråga och såg sig om, nu när hon tittar ordentligt så ser hon det. Så mycket folk, trångt och doften. Ja den var inte det bästa. "Jag hade nog kunnat stanna här ett tag för att lära mig mer om platsen och individerna, men inte resten av livet." den tvåfärgade blicken såg avlägsen ut och hon suckade tungt. "Om du kommer hem och hälsar på någon gång så kan jag visa dig vad jag jobbar på." nästan lite stolt såg hon mot Lev. "Sen norrskenet har saker, varit annorlunda."

Lev suckade tyst. Lev ville hem. Men mer än det, så ville han återvända med sin bror. Kanske var det här ett sätt som han straffade sig själv på. Om inte Maksim var hemma, så förtjänade han inte heller att vara hemma.
     “Inte så lätt,” svarade han med en dold frustration. “Man får inte alltid som man vill. Vara vuxen…” Lev kikade ner på Poppel och begrundade hennes stora, olikfärgade ögon, “innebär att man måste göra saker för andra.”
Noggrant lyssnade Lev på Poppels väluttänkta svar. Lev förundrades över hur mycket de alltid verkade växa emellan gångerna han träffade dem. Snart skulle de inte vara jobbiga småglin längre; åtminstone inte det sistnämnda.
      “Skulle nog passa dig,” sade han tankfullt. Han tvekade inte på att hon mycket enklare skulle kunna hitta sin plats här i Civitas än vad han gjort. Hans roll som informatör kändes ibland bara som en dålig täckmantel för det han egentligen var här för, och alla visste det.
      “Jaså?” sade han, med en nästan lite retsam underton i den annars dova rösten. Det kändes nästan som ett försök att locka hem honom, ändå kunde han inte hindra sina nyfikna tankar om vad det kunde vara. “Då kanske en resa hem blir av snart trots allt,” sade han med ett litet, kort leende.

Hon lyssnade och följde honom med en lite nedstämd blick. Hon tyckte synd om Lev, att han skulle behöva befinna sig på en plats där han inte ville vara. "Vi kan byta plats." Poppel tittade på sin äldre bror med en mer allvarlig blick än han någonsin har sett hos henne. "Jag bringar ingen nytta hemma och du trivs inte här. Sen Norrskenet har så mycket, ändrats." känslan av hopplöshet bet hårt i bröstet och Poppel suckade tungt.
"Kan du bevara en hemlighet?" frågade hon med en låg stämma och stannade upp. Bedjande om att han skulle skulle se att hon behövde detta, bort från verkligheten en stund. Bort från hem och bekantskap.

Lev såg på Poppel igen. Hans blick hade till en början med sig något roat, tills den såg allvaret i hennes. Han valde att ge vika och såg framåt igen. Blicken fästes på en osynlig punkt framför dem. Han brummade till som svars. Det tvekade han inte på. Det kändes som att allting förändrades medans han stod kvar på samma plats och trampade frustrerat. När var det dags att gå vidare?
     “Kan du bevara en hemlighet?”
     Han såg på henne igen med en mild nyfikenhet i dem gröna ögonen.
     “конечно*”, svarade han sakligt.

*självklart

|| Lite mood music ||

Poppel kände sig vemodig och visste inte om hon borde berätta alls, men inte heller ville hon vara ensam om att veta. Om än det var någonting så löjligt som att hon blivit kraftlös. Hon hade aldrig riktigt använt dom förutom när hon och hennes syskon lekt i skogarna och fortet. Känslan att förflytta sig från ett ställa till ett annat hade varit en så explosiv känsla, som hon saknade. Skulle mest troligt sakna för alltid. Hjälpa mamma att vattna blommorna i gården, att vara användbar. "Du vet vad som hände i Eriinari. Moriko svarade på min bön. Hon gav mammas ögon tillbaka, ett mirakel kallade ni det. Sanningen är att hon fick tillbaka synen med ett pris." hårt bet hon ihop och försökte med all sin makt tvinga tillbaka den vassa varma känslan som växte i hennes strupe. En hård motvillig klump växte sig större och större. "Hon tog mina krafter." lyckades Poppel tillslut kvida fram och kollade förvirrad på Lev. Hon hade alltid sett upp till honom som den stora starka brodern som visste allt, kunde allt. Som var så snäll och förstående om än han mest troligt var oerhört less både henne och syskonen. "Vem, hur... Hur går jag vidare från något sånt. Jag ångrar inget men det känns så tomt. Vem blir man utan sina krafter?" den brännande känslan inom henne strömmade ut och tårarna rann utan att Poppel märkte det, eller iallafall försökte hon inte stoppa dom. Eller jo så fort hon upptäckte att hon stod där och grinade som värsta barnungen. Snabbt vände hon bort sig och började febrilt att torka bort tårarna och ursäktade sig till Lev, ursäktade sig som om att hon hade råkat gå in i något och rivit ner en grej "Förlåt." mumlade Poppel fram med en lite skakig röst och vände sig mot Lev igen, försökte sträcka på sig och tog ett djupt andetag.

Poppels hemlighet var snarare ett bekännande, men framför allt förvånade det honom. Lev stannade upp och lät henne tala. Det var bara inte hennes tårar som skvallrade om hur jobbigt det varit, och fortfarande var, för henne. Det fanns nog många som kunde ana tomheten krafterna lämnade efter sig, men mycket färre som faktiskt kunde förstå.
     “Poppel,” suckade han på ett medlidsamt sätt. Han nickade åt dem att vika av från huvudleden till en liten grästuva några steg bort där de kunde prata ostört. Samtidigt gav det honom några extra ögonblick att tänka på vad han skulle säga.
     “Ingen vet?” frågade han när han slog sig ner, och såg på hennes uttryck att så var fallet. “Måste vara jobbigt. Ingen liten hemlighet. Varför har du inte sagt något?” Lev såg på henne med en forskande blick. “Ingen skulle tycka annorlunda om dig för det,” förklarade han. Var det därför hon inte sagt något? För att hon var rädd att någon skulle döma henne, så som hon dömde sig själv?
     “Säger att du inte ångrar dig, men låter som det,” påpekade han försiktigt. Det fanns inget hårt eller ont i hans ton, bara ömsint ärlighet. “Vet att du inte menar det så. Du har åstadkommit mer med dina krafter än vad resten av oss alla någonsin kommer kunna göra. Det är något att vara stolt över.” Lev menade det. Han prövade att ge henne ett varsamt leende innan han sänkte ner huvudet för att torka en av hennes tårar med nosen. 
     “Undrar vem man är utan sina krafter,” började han för att svara på hennes fråga med låg stämma, “precis vem man vill. Precis samma som innan. Det bestämmer ju du.”

Hon skakade på lätt på huvudet och suckade tungt. "Vem tycker du att jag ska berätta? Du vet hur dom är, allt är alltid ett skämt. Och mor, hon skulle nog få skuldkänslor för resten av livet." med en trött blick såg hon på Lev och hoppades att han skulle förstå. Det han sa gjorde lite ont men på samma gång var det precis vad hon behövde få höra, men i slutändan kände hon sig lika tom som före. "Du har nog rätt, tack Lev." hon satt tyst en stund och lyssnade på det dova ljudet av blandat liv. Ljudet av ett lätt harklade från lev slet henne snabbt ur sina tankar och och tittade upp mot honom med en sammanbiten min. "Går det bra om jag sitter kvar här en stund? Jag behöver få fundera, själv."

Lev hummade lågt och tankfullt till svars. Det fanns nog en sanning i det. Ayira skulle kanske känna skuld, och skuld var en tung känsla att bära. Han kunde se hennes tankar djupna när hennes blick blev frånvarande. Han studerade henne under tystnad. Ungdomen lyste klar i henne, ändå kunde man se något föråldrat i dem stora ögonen. Vikten av hemligheten hade tärt på henne. Han hoppades att den skulle vara något lättare att bära nu när hon delat den med honom.
     “Роджер*,” svarade han. Även om det var med tudelat nöje som han lämnade henne obevakad i Civitas så litade han på att hon hade läget under kontroll. Det var nog precis vad hon behövde just nu. Tillit och självständighet. Ingen annan än hon själv kunde hitta vägen åt henne. Bokstavligen och metaforiskt. Lev tog bara några steg bort innan han vände om och mötte hennes sammanbitna uppsyn.
     “Poppel, tack. Är glad att du litar på mig.” Han gav henne ett medlidsamt litet leende innan han fortsatte tillbaka till boningen.

*uppfattat
[Avslutat]