Daphne satt i mitten av ett enda stök av stenar i olika former och färger. De allra flesta var värdelösa men fina, ett fåtal var någon sorts mindre ädelstenar som hon lånat eller fått av vuxna. Dicentra satt mitt emot henne, på andra sidan av röran.

"Du kan börja med alla röda, jag brukar lägga dem i rad från ljusrosa till de mörkare med mer svart i sig. Jag tänkte ta de vita. Sen när vi är klara kan vi kanske dela upp dem baserat på form?"
Den korta svansen viftade exalterat, Daphne älskade att sortera sina samlingar.

[Dicentra]

Det var med nyfikna gyllene ögon som hon följde systerns rörelser mellan havet av stenar. Systerns ord flödade ohämmat genom munnen på henne, något Dicentra aldrig riktigt förstod meningen med, när så mycket kunde förmedlas utan ord. Kanske inte så specifika önskemål som systern angav, inte lika lätt åtminstone, men ändå. Dicentra föredrog andra sätt att uttrycka sig, och pratade väldigt sällan. Stenarna var fina, många lena med en blank yta, och andra melerade i olika nyanser, eller vissa med helt andra färger vävda in i dem.

Ett lågt hummande lämnade henne och hon nickade med ett leende. Själv var hon inte så intresserade med stenar, även om de kunde vara fina, så föredrog hon blommor. Älskade att ligga och lyssna på faderns lektioner av vad de hade i trädgården. Inte bara deras skönhet, även allt jobb som gick in att föda fram nya sorter, och ta hand om dem. Det var något hon ville lära sig mer av, men att se systerns glädje över något så simpelt som stenar, det gjorde henne också glad. Så hon var mer än nöjd med att spendera tid med henne och sortera hennes älskade samling. Tid tillsammans med familjen var det finaste Dicentra hade.

Daphne nickade nöjt och satte igång med att sortera sin samling. Hon reagerade inte på att Dicentra inte svarat henne, var van vid tyst kommunikation både från systern och sin mor. Ett lågt spinnande lämnade henne medan de pysslade med stenarna. Hon radade upp alla vita stenar i en lång rad, flyttade runt dem lite medan hon velade mellan om hon skulle sortera dem efter stensort eller färgskala. Då alla vita till slut låg i en rad från klarast blankt vita till mer matt gråaktiga kunde hon inte låta bli att fortsätta att rada alla hennes grå och svarta stenar. Dessa fanns det gott om i Relictus och Civitas så hon hade många. Då och då tittade hon upp för att se vad systern gjorde och kände en varm glädje i magen varje gång.
När varje sten funnit sin plats både baserat på färg och form kändes huvudet lite luddigt och trött.
"Nu gör vi nått du vill!"
Sa hon mjukt men bestämt. Hon visste att Discentra inte brann för hennes stenar på samma sätt som hon själv gjorde. Fast de var systrar var de olika, samma form men lite olika teckning, olika intressen, olika inställning till att prata. Hon tyckte om det.

Det var i relativ tystnad som systrarna satt och sorterade de många stenarna, efter färg och former. Hon hoppades att hon gjorde det rätt, och tittade då och då över på systerns rader, och korrigerade sin egna sortering lite. Daphne verkade så glad att Dicentra inte kunde låta bli att känna likadant, det var ofta så tyckte hon. Att hon nästan kunde känna hur andra kände och bara kände likadant automatiskt, när folk var glada var det lätt att vara glad med dem, och att se systern glad, det var en fin gåva tyckte hon.
 Till slut låg alla stenarna där, och efter en lätt inspektion av deras arbete så verkade Daphne nöd med hur allt låg. Dera mötte henne med ett leende. Något hon själv ville göra? hon var osäker på vad de skulle kunna vara. Ansiktet var skrynklat i en fundersam min, som snabbt byttes över till en busig blick, och något klumpigt så hoppade hon fram emot systern och fångade henne i en omfamning. Sträckte sig efter tofsarna på hennes öron att försöka nafsa i.

Dicentras tankar stod som skrivna i hennes ansikte, först tydligt fundersam och sedan kom något illmarigt i blicken. Daphne förstod genast vad det innebar och var någorlunda beredd då syster buffligt började lekbrottas. Försiktiga tänder slöts om hennes örontofsar och Daphne besvarade gesten. Med en busig morrning försökte hon vrida syster ur balans men Dissy var trotts sitt smeknamn mycket mer välbalanserad än henne - det var kanske intresset för dansen att tacka för. Så istället för att välta Dicentra välte hon sig själv ur balans, tack och lov verkade iallafall hennes egna fall rucka systern något också och hon föll över henne. Raderna av stenar spreds ut över golvet under deras mjuka kroppar och Discentra såg för ett ögonblick förlägen ut, med öronen slokande och blicken osäkert pendlande från stenkaoset till Daphne.
"Det är lugnt!"
Försäkrade hon blixtsnabbt och med ett stort ärligt leende innan hon gick in för nästa närkamp.
De busade så tills de var fullständigt utmattade, och då busade de lite till tills benen helt enkelt inte bar längre utan gled ut från inunder dem då de försökte stå. Glada och hetsigt flåsande låg de som två geleklumpar mitt på golvet tills mamma Minerva kom med varsin skål vatten åt dem. Det var knappt så Daphne orkade styra tungan nog för att dricka.

[Avslutat]