Idag var en stor dag, för idag var första gången Daphne fick leka med en kompis ensam. Eller inte helt ensam, moster Juno var ju med, men varken mamma eller pappa eller Flis pappa var närvarande. Föräldrafritt! Daphne närmaste studsade fram. De var på skattjakt, letade efter vackra ting - det brukad emest bli intressanta stenar. Daphne var särskilt förtjust i de som var helt runda och lena att röra vid. Pappa hade berättat att man behövda vara på en strand, eller en plats där det en gång i tiden runnit vatten, för att hitta flest sådana. Tyvärr fanns det ingen strand inne i Civitas, men kanske kunde de finna någon ändå.
"Hittar du nått fint Fli?"
Ropade hon till den röda vännen som var och sökte en bit bort i pappas stora trädgård.

[Flippa]

Trots att Flippa var mån om sitt utseende - så som de flesta av ätten Stjärnsten var - var hon inte rädd för att lorta ner sig. Snarare var det något hon tyckte om, och eftersom tillfällena oftast var få och anledningar svaga så hade Flippa valt att gå all-in denna gång. Med nosen nedtryckt i jorden i en av rabatterna ropade hon till svars.
     “Du menar förutom oss?” Med jord hängandes överallt i ansiktet såg hon upp med ett stort, skämtsamt leende. Det roade leendet falnade lite men glädjen försvann aldrig ur hennes ansikte. “Nej, inte direkt,” svarade hon tillslut. Med en mjuk suck lämnade hon sitt sökområde och begav sig mot Daphne.
     “Men jag tänker inte ge upp än! Jag är säker på att det finns något här…” Hon ruskade det värsta av jorden ur pälsen och gav den yngre kusinen ett strålande, uppmuntrande leende.
     “Du då?”

Daphne skrattade roat åt Flis skämt och sneglade sen åt högen med småsten hon hunnit samla på sig under den korta stunden sen de anlände. Inget var något speciellt fint men alla hade något som fångat hennes intresse, en udda form, en speciell sorts glans eller ett underligt mönster. När hon på lite avstånd studerade dem såg det mest ut som grus, vilket som helst, och inte som skatter värdiga att visa upp för Fli. 
"Njaa"
Fick hon fram med en viss tveksam fördröjning. Snabbt skannade hon av sitt närområde.
"Pappas blommor såklart men.. ÅH!"
Avbröt hon sig mitt i sin tanke då något fångade hennes uppmärksamhet.
"Kolla in denna!"
Så försiktigt hon förmådde, med en valps bristande skicklighet, lyfte hon upp en påfågelfjäder. Den gnistrade skarpt i färger som i mycket påminde om hennes egen fäll.

Det förtjusta pipet som lämnade henne följdes av en studsande dans. Fjädern var stor. Kanske större än någon fjäder Fli någonsin sett. Det var svårt att vara försiktig när man var så exalterad, men hon gjorde sitt bästa när hon undersökte fjädern i Daphnes grepp.
     “Wow!” andades hon hänfört. “Den var som menad att hittas av dig,” konstaterade hon menande åt dess gröna, skiftande färger. De var slående lika i nyanser. Hon studerande den vidare några långa sekunder innan hon snabbt drog tillbaka huvudet.
     “Det kanske är en gåva från Gudarna!” föreslog hon ivrigt. “Den ska du ta väl hand om. Det betyder nåt! Jag känner det på mig.” Glädjen hon kände för den yngres skull strålade genom de ljusa ögonen. “Tro mig!”

Daphne sken upp av Flippas fina kommentarer. Med viss darrighet försökte hon vrida fjädern så hon kunde se dem emot sin egen päls. Hon förstod faktiskt vad det äldre systerbarnet menade - de skimrade på precis samma sätt.
"Jag tror dig"
Svarade hon med tindrande ögon. Men en liten klump av dåligt samvete började ta fäste i henne - varför skulle hon får en gåva av gudarna och inte Flippa? Flippa som var den snällaste och roligaste vännen borde verkligen få belönas med något minst lika vackert som denna fjäder. Så mindes hon något och sken upp. Mjukt la hon ner fjädern och gestikulerade åt sin vän att följa med.
Med extremt glad uppsyn gick hon fram till en av de mörka rosbuskarna, ställde sig på bakbenen för att nå upp och plockade en nyutslagen blomma. Rosen var svart så som hennes far avlat den att vara, men här och var på kronbladen hade lite rött börjat spricka igenom. Det var mutationer, eller snarare att försök att sluta vara muterad och återgå till den ursprungliga formen, hade pappa berättat.
"De här rosorna är barn till de stora röda rosorna i Itrozo, pappa fick kämpa länge för att få dem att bli just svarta. Men ibland visar sig Tenrais kaotiska energier fortfarande i dem och det röda kommer fram."
Daphne såg storögt på Fli.
"Rött som du."
Tillade hon med ett lyckligt leende. Hon älskade att vara i den här trädgården med sin far och lära sig om blommorna och gudarna och det var minst lika kul att få återberätta det för en vän. Dessutom visste hon att man fick plocka just dessa rosor eftersom Grendel inte ville uppmuntra växterna att fortsätta bli rödare. Den korta svansen viftade uppspelt då hon sträckte fram rosen och trädde den i pälsen bakom vännens öra.

Fli följde nyfiket med den mindre mostern bort till en rosbuskarna. För det mesta hade Flippa vant sig vid Daphnes ringa storlek, och glömde som av att tänka på den, förutom i tillfällen som dessa då det blev smärtsamt uppenbart. Det var så gulligt att hon tvingades hålla tillbaka ett fnitter.
     När Daphne berättade var hennes bleka blick hänfört fäst på blomman. Den var oerhört vacker. Kanske den vackraste av rosorna hon sett i morfaderns trädgård. Den var inte perfekt. Den var annorlunda, gick sin egen väg. Det gjorde bara den ännu vackrare i Flis ögon.
     “Ååh,” andades hon fullständigt förtrollad av Daphnes kloka ord och blomman. “Den är magisk,” erkände hon med låg röst. “Tycker du inte?” Fli lyckades slita blicken från rosen och se på sin vän.

Ett litet kuttrande lämnade henne då hon såg vännens reaktion. Andras glädje fyllde henne med energi. Hon nickade instämmande åt Flis ord.
"Gudomlig."
Intygade hon någon viskande, för självaste Tenrai hade ju faktiskt visat sig i blomman. Den satt så fint i vännens långa, lockiga päls. Det svarta fick den att synas medan de röda stänken fick den att matcha perfekt med Flippas många rosiga nyanser.
"Den passar dig så bra."
Sa hon med ett leende men så ryckte hon till, orden påminde henne om sin egen skatt. Fjädern! Hoppas den låg kvar, hon visste att fjädrar var lätta och gärna fångades av vinden. Utan att riktigt lyckas förmedla varför till den andra satte hon av så fort de korta benen tillät. Hennes oproportionerligt stora och bulliga tassar var ofta i vägen för henne och likaså nu och hon snavade till och föll framlänges. Med ett litet huff gjorde hon en allt annat än graciös dubbel-kullerbytta och landade till sist på rumpan. Något vimmelkantig och förvirrad över vad som hänt ruskade hon på huvudet. Men så sken hon upp då hon fick syn på fjädern, liggandes på marken rakt framför henne. Lättat andades hon ut, satte en tass på den och såg sig sedan om efter Fli.


[Aaaah insåg just att när Ivo först kom till Civitas hade han och Aurora matchande kronor med svarta rosor, o nu matchar fli med sin lilla ros Uff, Ivos reaktion om hon kommer hem med den i pälsen ]

Flippa vred belåtet på sig i stället, badandes i osynlig strålglans. Hon kände sig vacker, och det var en underbar känsla. Men hennes ögonblick blåste förbi fortare än hon hoppats när hon insåg att Daphne lämnade henne i brådska. Fli satte av efter, inte alls i samma hastighet då hennes långa ben ändå kom ikapp den mindre utan vidare ansträngning.
     Hennes fundersamhet över den plötsliga vändningen mildrades snabbt när hon såg hennes yngre moster lägga tassen över fjädern. Hon pustade lättat ut när hon insåg att de precis undvikit att tappa bort en Gudagåva. Hennes uttryck höll ett litet jäktat leende.
     “Kom,” uppmanade hon plötsligt och skruvade lite besvärat på sig för att tydligt påvisa hennes vilja att lämna. “Vi går och visar de andra våra skatter! Innan vi råkar tappa bort dem eller nåt.” Hennes röst blev lite mindre, men det låg en glimt av retsam lekfullhet i hennes blick när hon såg på Daphne. 
     “Jag vill visa pappa!” förkunnade hon bestämt. Pappa uppskattade alltid allting hon tog med sig hem med högsta entusiasm. Det var därför han alltid fick se hennes skatter först.

[Avslutat]