Vitani travade lite halvslött omkring, egentligen inte särskilt uppmärksam på sin omgivning.
Värmen var outhärdlig idag, och den unga honan var gång på gång tvungen att ruska på huvudet för att få sinnet att klarna.

Efter att ha travat i ytterligare någon minut så suckade Kargkorsningen djupt och föll ihop i sanden.

Hon orkade verkligen inte, och förbannade sin mor för att ha tvingat iväg henne på en patrullering. Det var egentligen Shetanis tur, men hennes syster hade lyckats slippa undan.
Som alltid.
Och Vitani hade blivit ivägskickad i hennes ställe.

Och det som irriterade henne mest var ju såklart att det var så otroligt meningslöst.
Det hade inte tagit sig in någon främling på Devils revir på över en månad, och att patrullera längs reviret då blev fruktansvärt tråkigt.
Det var bara sand, sand och åter igen sand som låg framför henne, en hel dags vandring i total ensamhet, total frustration och en total, outhärdlig värme.


Med ännu en djup suck hävde sig Vitani upp på tassarna igen.
Om hon skyndade sig skulle hon kanske hinna hem innan skymningen.

Hon satte av igen, funderandes över olika sätt att hämnas på sin syster då hon återvände hem till klippan.

Shetani skulle inte få slippa undan den här gången.


Med dessa hämnadsplaner i huvudet så märkte inte vitani den vita främlingen förrän den var bara några meter ifrån henne.

Hon stelnade till.


[paxat till kusinen]

Aasaet hade inte fullständigt fått tillbaka sina krafter i benen utan raglade fram, både hungrig och trött.

Vad var det egentligen som hade hänt? Det sista han kunde minnas var hur han hade tappat all kraft i det iskalla vattnet och världen hade förmörkats framför hans ögon. Hade Ôôx ingripit igen och räddat honom? På något sätt Aasaet känt hans närvaro.

Aasaet kände inte igen den här platsen och visste inte alls vart han skulle ta vägen. Överallt fanns bara sand, sand och åter sand och för en hungrig och vilsen varg fanns det bara ett val. Gå någonstans och hoppas på att upptäcka någonting ät- eller drickbart.

På avstånd hade han så fått syn på en ung varghona som verkade begravd i djupa tankar.

"Detta är min chans" tänkte han och gick så fort han kunde mot henne.

Ungefär tio meter framför henne stannade han upp och väntade på att hon skulle upptäcka honom.

"Man kan aldrig vara nog försiktig" tänkte han och förberedde sig mentalt på att fly

Då främlingen inte gjorde någon ansats till att varken attackera, fly eller kommunicera så sänkte Vitani huvudet och tog några steg framåt.

Hon svepte blicken över den vita hanen, och vid första anblicken verkade han inte vara något större hot. Pälsen var tilltufsad och hanen kunde knappt fästa blicken.
Men trots detta slappnade inte Vitani av - hon hade lärt att inte döma vid första ögonkastet.
Vem vet vad denne främling hade för krafter, för hemligheter.

Vitani tog ytterligare några steg framåt med blicken stint fäst på hanen och med raggen rest - hela hon utstrålade en aura av kylig misstänksamhet.

Då hon tog till orda var rösten iskall.


-Vad gör du på Devils revir, främling?

Aasaets blick var suddig, så den unge hanen kunde inte se hotfullheten i hennes blick. Men kylan i hennes röst gick inte att ta miste på. Att hon dessutom talade i tungor som aldrig någonsin förut nått hans öron gjorde inte saken bättre och han sänkte sitt huvud och backade några steg för att visa vördnad.

Lish theane? (Vem är ni?)

sade han med ostadig röst.

Swao dhea? (Var är jag?)

Aasaet visste inte vad han skulle göra. Han kunde inte springa eftersom benen knappt bar honom och han skulle inte kunna slåss. Han skulle behöva förlita sig på sina dimkrafter om det skulle krävas.

Vitani strök bak öronen, höjde huvudet.

Ett främmande språk. Och inget språk hon kände igen, heller - melodin var helt och hållet okänd.
Måhända påminde det en aning om Raganavargarnas uråldriga tungomål? Det var svårt att avgöra då Vitani endast hade hört det talas någon enstaka gång.

Om hanen nu talade detta mystiska språk på riktigt så hade han troligtvis precis stapplat iland via benkusten. Och om så var fallet skulle hon kunna tänka sig göra ett undantag och lämna honom vid liv, kanske rent utav guida honom ut ur öknens förvirrande landskap.

Men, om detta å andra var ett billigt trick för att slippa förklara vad han gjorde på Devils marker så skulle det inte fungera. Det skulle Vitani se till.

Hon var less på alla dessa ungvargar som utmanade varandra i att gå så långt in som möjligt på Devils revir för att visa sitt mod ... Och hon ville inget hellre än att statuera ännu ett exempel på vad som hände de förtappade gråvargar som tog sig in på reviret utan en god anledning.


Hon sänkte huvudet igen och lät ett dovt morrande rulla ut från strupen.

- Förklara dig. Nu.

Aasaet kände hur stämningen blev alltmer hotfull och av ren instinkt backade han ännu ett steg tillbaka och blundade. Direkt började en tjocknande dimma uppenbara sig kring vargen.

Men Aasaet var inte dum. Han insåg att detta kanske innebar hans enda räddning så han fattade mod och, med dimman allt tätare runt kroppen, lade han sig ned på marken och blundade, som för att visa underkastelse och ofarlighet.

Vatoaw namiejem india. Saumoaw theanem lexare adko. (Jag kommer i goda syften. Jag vill er inget ont.)

Sedan rullade han runt och blottade strupen för honan som fortfarande utstrålade hotfullhet

När hanen rullade över på rygg och fortsatte att babbla nonsens så blixtrade det till i Vitanis ögon.

- Håna. Mig. Inte.

En snabb blick på dimman - det verkade vara vanlig dimma, ofarlig - sedan gick hon fram mot den sorgsna gestalten utan minsta tecken på hänsyn eller förståelse. Till slut stod hon i princip rakt över honom.

- Om du gör ett försök till att förklara dig kommer jag att lyssna ...

Vitani sänkte huvudet så att det var oerhört nära Aasaets.

- ... Men ett enda nonsensord till och jag hugger. Det är ett löfte.


Vitani såg tyst på hanen.
Om detta var en inhemsk ungvarg borde denna ha vett nog att sluta snacka fantasispråk och istället försöka förklara sig. (förklaringar som Vitani inte skulle lyssna ett dugg på, men ändå ...)

Var detta en vilsen utlänning o andra sidan skulle denne troligtvis fortsätta försöka fortsätta samtala.

Aasaet hade inga problem att hålla sig lugn trots den hotfulla gestalten som stod alldeles nära. Han var alldeles för utmattad för att bry sig längre. Honan skällde att högre och hotfullare på detta konstiga och främmande språk och Aasaet började långsamt inse att hon faktiskt inte förstod vad han sa. Han skulle bli tvungen att försöka göra sig förstådd på annat sätt.

Han reste sig sakta upp och vände sig mot tiken.

Miwoa Aasaet Edri Xinojum (Jag är Aasaet Edri Xinojum (eller den vite vargen som föddes ur vinden))

Han väntade en kort sekund. Sedan sa han sitt namn igen och pekade mot sig själv med vänstra framtassen.

Aasaet

Honan verkade fokuserad men ändå förvirrad på något sätt. För varje ord han sade så började hon skälla ännu mer och lät mer och mer hotfull.

Miwoa Aasaet. Lish Theane? (Jag är Aasaet. Vem är ni?)

Sade han så och pekade med den vänstra handen mot honan.

Främlingen fortsatte att pladdra på.

Uppenbarligen hade hon haft fel.
Det var ingen inhemsk varg som gått över Devils tydliga gränser och utmanat ödet. Det var en vilsen utlänning, och att straffa denne för ett brott den inte ens visste att den begått hade Vitani svårt för.


Vitanis aggression rann av henne. Hon klippte med öronen, backade några steg. Såg nästan lite vilsen ut.

Främlingen upprepade samma ord. Aasaet?

- ... Aasaet?

Mumlade Vitani tvekande. Hans namn?

Den unga honan stod velande i ytterligare några sekunder innan hon sänkte huvudet.

- Jag heter Vitani.

Hon la betoningen starkt på sista ordet, upprepade det sen igen.

- Vitani.

"...Vitani", tänkte Aasaet. "Vilket annorlunda och exotiskt namn!"

Mer hann han inte tänka innan utmattningen gjorde sig påmind igen. Det flimrade till framför hans ögon och det skälvde under tassarna. Frambenen vek sig och han föll handlöst med huvudet rakt mot marken.

"Xi'ind woam" (Hjälp mig)

Kved han innan mörkret föll för hans ögon och hans kropp fullständigt gav upp för hungern och tröttheten.

(glomt losen pa vitani!)


Vitani stirrade pa Aasaet i sakert tre minuter utan att rora en min. Tillslut reste hon sig upp, suckade, och vande sig om. Hon gick utan att blicka tillbaka, val medveten om att hon lamnade framlingen att do.

Hon gick ... Ungefar 20 meter. Sedan tvarvanda den vita tiken sa hastigt att sanden yrde. Val framme vid den frammande hanen verkade dock energin ga ur henne, och Vitani grimarserade. Vad kunde hon egentligen gora? Dra in honom langre in pa reviret?? Omojligt.

Sa hon vande sig om. Och gick ... Typ ... 30 meter.

Den har processen upprepades lojligt manga ganger.

Men efter en lang inre monolog fylld av svordommar och tvivel sa tog Vitani ett beslut. Med ett inte alltfor varsamt bett kring framlingens framtass sa borjade Vitani slapa honom hemat.

Det tog nastan en timme, och nar de val var framme vid vattenhalet kande sig Vitani lagom dum. Chansen var inte stor att framlingen ens skulle aterfa medvetandet innan han kolade.

Trots oddsen, sa knuffade vitani honom anda fram till vattenbrynet. Darefter placerade hon en tass Aasaets huvud och tryckte helt sonika ned det under vattenytan. 


(Sorry for det sena svaret!! Har haft sa mycket o gora, du vet ; ) haha)