[Matvei och systern Natascha (npc) hittar på dumheter. Funkar som ensamt inlägg, men är öppet för Jägare att hoppa in om man vill ;) ]

Matvei hade återvänt till dalen för bara någon dag sedan, efter ett kortare patrulluppdrag där han fått chans att besöka det gamla Måntemplet i Ötamon, och höra hur det gick för månvargarna där. Patrullen hade fått hjälpa till på plats under deras korta vistelse, och under tiden hade en idé slagit Matvei som han ville prova. När de återvänt till dalen igen så hade tankarna främst upptagits av mat och vila efter en lång klättring, men nu var idén tillbaka och kliade nyfiket i hans huvud. Efter nattens rutiner och träning, innan dagen helt hunnit ta vid, så sökte han upp sin syster.
     "SASHAAA!"
     "Matt!" Så fort som Natascha såg honom så blåste hon upp sig och speglade Matveis plötsligt bredbenta ställning. Han tog ett par stelbenta skutt i hennes riktning, innan han släppte den skämtsamt utmanande posen med ett skratt. Hon delade hans skratt, som vanligt något generad över den lekfulla gesten, även om hon självmant deltog. Matvei travade henne till mötes med svansen glatt viftande och öronen högt lyfta över huvudet.
     "Vingar redo! Jag vill testa en grej." Han behövde inte säga mer än så, för Natascha hade redan ställt sig stadigt igen och med vingarna lyfta, utan att ifrågasätta. Utan vidare förklaring så fångade Matvei sin kraft, samlade den under systerns tassar i en osynlig sköld, och slungade den rakt uppåt.
     Till bådas förtjusning, och ett överraskat "whupp" från Natascha, så lyftes systern tillsammans med skölden. Eller kastades kanske uppåt, snarare än lyftes. Hennes vingar slog instinktivt när där inte längre fanns något under hennes tassar, och hon bromsade lätt fallet ner igen. Matvei gav ett lyriskt segerrop, och han dansade upp till systerns sida så fort hon tagit mark.
     "Ha-HA! Det funkar!"
     "Vad gjorde-? Gudar, när lärde du dig det?"
     "Slog mig när vi var ute! Om jag kan putta i sidled så varför inte upp?"
     "Ett geni! Igen?"
     "Ja!" Matvei backade snabbt ett steg, samlade kraften på nytt, och slängde upp Natascha i luften med en sköld under tassarna. Stolthet bubblade i hans inre, belåten med sig själv och fylld av energisk, lekfull glädje. Tredje gången så försökte han fånga henne igen i luften, men kombinationen av hennes vikt och tyngden från fallet blev för mycket för honom att lyckas hålla emot. Oron han kände när hon stod på nosen, till följd av hans miss, släppte dock lika snabbt som den dök upp då hon direkt var uppe på tassarna igen och uppmanade honom till ett nytt försök.

Den nyfikna lilla valpen hade så diskret han kunnat följt efter Natascha, mest bara för att se vad hon har tänkt göra och var hon var påväg. Kanske skulle hon göra nå jätte coolt och det kunde han ju verkligen inte missa för allt i världen. Tänk vad han skulle kunna skryta för sina syskon om han såg henne göra nå mega häftigt.
En bekant stämma fick Kol att stanna upp och snabbt sätta sig. Utom synhåll från Sasha och Matvei. Matvei, det tog några sekunder innan han registrerade rösten och förstod vem det var. Ett stort leende sprack fram och han skuttade klumpigt framåt igen så tyst han kunde.
Med stora ögon såg han Sasha flaxa i luften innan hon landade, vad som hade hänt i början hade man missat men skulle inte ta många sekunder innan han fick se det med egna ögon. Med öppen mun följde han hennes kropp och rörelser. Hon flög utan att flyga, vänta tills Vargon får höra detta tänkte han och skuttade vilt fram mot dom båda från sin lilla åskådarplats i gräset då den äldre tiken kraschlandade lite lätt. "Gör mig, gör mig!" han tittade intensivt och förväntansfullt på Matt. "Nu är det min tur!"

Matvei vände sig mot rösten av en liten valp, och fick se Kolyats rultiga form komma skuttande emot honom, på tassar som ännu var för stora och med en svans som sladdrade ostyrigt snarare än viftade. Kolyat förkunnade högt och bestämt att det minsann var hans tur nu, vilket Matvei besvarade med ett skratt.
     "Jasså det säger du?" Han lyfte ena framtassen och rufsade valpen mellan öronen. "Hej på dig också." Medan Kolyat tillfälligt var distraherad av en tass i sitt ansikte så höjde Matvei blicken och såg sig om tills han lokaliserat valpens moder. Beata mötte hans blick. Hon befann sig en bit bort tillsammans med några andra ur flocken, men höll tydligt koll på sina bortsprungna valpar med milt road uppsyn. Titania var också på väg mot honom och Natascha med stora, valpiga språng som fick öronen att fladdra vilt. Matvei vände sig tillbaks till Kolyat och hukade sig med ett lurigt flin.
     "Okej, men du får inte skvallra för din mamma. Hon kanske blir jättearg på mig om jag kastar runt dig och du går sönder! Tror du du klarar det? Tuff nog för att inte gå sönder?" Han blinkade åt valpen med ena ögat.

Den lilla blågröna valpen fnissade och försökte vifta bort den stora mörka tassen och trillade omkull på rygg, viftade lite med dom långa benen innan han kom upp sittandes igen. När Matvei kom närmare lös det lilla ansiktet upp som en sol. "Klart jag gör! Kolla på mig." i ett försök att göra sig större reste Kol på sig och försökte räta upp sig med en allvarlig min. "Jag håller för allt!"

Matvei drog tillbaks huvudet något, och studerade Kolyat med spelat allvar för bara ett ögonblick, innan han nickade som att han blivit övertygad.
     "Okej." Han rätade helt på sig igen, och kastade en hastig blick på sin syster – som gjorde sig redo att hjälpa till att fånga valpen om något gick fel – innan han lade sitt fulla fokus på Kolyat igen. "Redo?"
     Så fort som bekräftelsen kom så grep Matvei efter sin kraft igen, formade en ny sköld under Kolyats tassar, och pressade den uppåt. Inte lika snabbt som för Natascha, och inte lika högt, men tillräckligt för att slunga Kolyat rakt upp i luften, högre än vad en vinglös valp av hans storlek borde befinna sig. Matvei kände Kolyats tassar lämna skölden för ett hjärtslag. Ett halvt ögonblick av fritt fall, innan Matvei fångade honom igen med samma osynliga kraft och bromsade hans fart till en säker landning.

[Eyoo nu är Titania en spelad karaktär! ]

Titania hade först sett Kolyat följa efter Natascha, och sen sett Natascha kastas upp i luften av nån osynlig kraft. Utan att fråga mamma eller en tanke på något annat så övertogs hon av exalterad energi, och skyndade efter brodern så fort hennes valpben bara kunnat. Hon gav ifrån sig ett upprymt tjut när Kolyat plötsligt kastades upp i luften, hennes ögon stora och runda.
     "AAAAAAAAH! DU FLÖG! KOLKOL DU FLÖG!" Titania slängde sig över Kolyat så fort som han landat igen. Hennes röst var gäll och lyrisk, och fullständigt imponerad av faktumet att hon precis sett sin vinglösa broder flyga.

Med förväntansfull blick nickade han ivrigt och kände marken under hans tassar försvinna, om än bara för ett ögonblick så kändes det som att han flög till månen och tillbaka. Om än verkligheten var något helt annat. Med ett ivrigt och nervöst skratt skrek han av skräckblandad förtjusning "JAG FLYGER!!!" för att ögonblicket senare landa på den mjuka osynliga kraften som försiktigt tog honom tillbaka till marken igen. Innan han ens hann dra in ett djupt andetag kastade sig Titania över honom. "Ja, ända till molnen och tillbaka!" med en överdrivet stolt stämma knuffade han retsamt bort systern och reste på sig. "När jag blir stor ska jag odla vingar så jag kan flyga till molnen, dit Sunnas fjärilar bor." Sunna hade sagt att det var där dom bodde när ingen såg dom och dom var minsann mycket fina.

Titania gav ifrån sig ett exalterat "iiiiiih!" över broderns ord. Till molnen! Hon snurrade runt på stället, oförmögen att stå stilla eller hålla igen all sprudlande energi hon kände.
     "Jag vill också ha vingar när jag blir stor! Åååh!" Plötsligt råkade hon se Matvei och Natascha igen, och blev påmind om att de haft nått att göra med Kolyats flygande. Hon studsade upp mot Matvei, och ställde sig på bakbenen med framtassarna mot hans ben, och kastade tillbaks sitt huvud så att öronen fladdrade.
     "Maaaattt! Matt matt matt mattmatt!! Jag vill också flyga!" Hennes svans viftade så intensivt att hela kroppen ostyrigt gungade med i rörelsen.
     "Jaså?" svarade Matvei, och puttade ner Titania på alla fyra igen med en stor tass på hennes axel. Han såg på henne med en, enligt Titania, väldigt allvarlig min. "Man måste vara jättetuff för att flyga vetdu. Klarar du det?" Han hann knappt avsluta vad han sade innan Titania slängde bak huvudet i ett nytt, otåligt och exalterat tjut.
     "JAAA!" Hon började snurra på stället igen i ren upprymdhet. "Ja ja ja! Jag är jättetuff jag klarar det jag vill jag vill jag vill!"
     "Okej, okej, jag tror dig!" Matvei skrattade hjärtligt, och satte tillbaks tassen mot Titania igen så hon slutade snurra. "Men du måste stå stilla, okej? Är du redo?"
     Titania hade aldrig stått så stilla som hon gjorde just då. Jättestilla, faktiskt. Att svansen vevade och kroppen gungade i takt med dess viftningar var inget hon ens märkte. Hon stod faktiskt jättestilla. Bredbent och med blicken superfokuserad på Matvei.
     Innan hon hann säga till honom att sluta skratta och skynda så kände Titania något under sina tassar. Hennes tjut när hon plötsligt lyfte från marken var av skräckblandad glädje. Det sög till i magen, och med ens var hon högre än Matvei. Högre än säkert pappa! Hon flög! Hennes ögon var stora som tefat när hon mjukt sattes ner på marken igen. Hon satte omedelbart fart mot Kolyat igen, hennes ben så snabbt sprattlande att hon sprätte upp gräs runt sig.
     "JAG FLÖG! KOLKOL SÅG DU? SÅG DU?" Hon studsade rakt in i honom i vild energi.