Det var en sen eftermiddag i Kaiwood och solens varma sken letade sig ner mellan trädkronorna i den lilla gläntan vid lyorna. Jabari-Joel hade lufsat ut bara en liten bit bland sten och ris då ett hetsigt väsande fångat hans uppmärksamhet. Nu var den tunna valpen i full fart och studsade fram och tillbaka runt en för honom enorm svart orm. Den hade klart gula markeringar vid huvudet och fräste hysteriskt medan den försökte slingra undan honom. Men stressen av att ha blivit störd i sitt solande av en nyfiken valpnos verkade ha gett reptilen hjärnsläpp och den slingrade bara fram och tillbaka i total panik. Huvudet hade plattat ut sig och den gjorde alla möjliga manövrar för att se så farlig ut som möjligt, det hela var en intressant blandning av patetiskt och hysteriskt roligt.
Efter några, om han fick säga det själv, mycket skickliga fintar lyckades han till slut landa med den ena tassen ovanpå ormens skalle och pressade ner den mot marken. En enorm segerkänsla fyllde honom och han lutade fram ansiktet nära, nära den konstiga varelsen. Den försökte fräsa genom en hoppressad mun och slingrade sin avlånga kropp runt hans tass. Det var faktiskt lite äckligt och han insåg att han inte riktigt visste hur han nu skulle gå vidare. Noga med att fortsätta lägga sin tyngd på att pinna fast ormen såg han upp i sökandet efter idéer och la genast ögonen på sin bror.
"Psst, Ekon, kolla in den här!"

Mesta av hans dag hade gått till att bestämt slunga iväg pinnar, kottar och stenar som kommit i hans väg när han tultade fram genom reviret. Låtsades för sig själv att de större bitarna var en fiende av något slag, och han var uppenbarligen en mäktig krigare. Flera gånger hade något flugit längre än vad han tänkt sig och de små, än så länge värdelösa, dun klädda vingarna hade flaxat uppspelt bakom honom när han tagit längre steg och kråmat sig för ingen alls. Men i hans unga sinne hade han lyssnat till en publiks jubel. Så som han hört om Skuggfall, där hans egen pappa slagits på arenan! Ibland föreställde han sig stora Katter med långa tänder, troligtvis inte alls så som de faktiskt såg ut, så som hans mamma berättat hon mött. Han  hade de coolaste föräldrarna någonsin! Faktiskt! Men självklart var det inget han sa till dem, det skulle ju bara vara pinsamt.
 Solen hade börjat gå ner på himlen, men än var kvällen en bit bort, och dess strålar lyckades leta sig ner för lövverken till hans mörka fäll, som sög åt sig all värme som fanns, tyckte Ekon iallafall. Det blev väldigt lätt varmt, och dunen under hans fäll hjälpte inte ett dugg. Speciellt inte då vingarna kliade av de få fjädrar han börjat få.
 En ny sten flög iväg, långt mycket längre bort än vad han någonsin kastat något förut, och den hade inte ens varit liten. Vingarna flaxade vilt på ryggen och han såg sig om för att se om någon, vem som helst, hade sett det. Men hann inte mycket längre innan ena brodern uppmärksammade honom och bad honom kolla på något. Men KOM IGEN? Han var Precis där? men ändå hade han missat det?
 "Jabbe" gnällde han, men närmade sig honom ändå, vad stod han ens på? det rasslade och väste något förfärligt.
 "Kom igen bror, du måste ha sett det där?" han tittade över axeln emot stenen. Men glömde den snart då han såg den slingrande svarta svansen. Orm, mindes han kort att han hört om förut.
 "Du bror du vet väl att de är giftiga?" kastade han ur sig uppspelt och lutade sig nära, nära med nosen för att sniffa på den och se den närmre. Han var ganska säker på att han hört att ormar var giftiga iallafall. Sen att inte alla var det var inget han visste.

En våg av skräckblandad förtjusning gick genom kroppen vid broderns ord och pälsen ställde sig på ända. Både av känslorna och för att dem aktiverade en svag elektrisk ström som gjorde pälsen statisk. Ormen ryckte till under honom då elen nådde den. Giftig? Var det det som dem gula markeringarna betydde? Varning: Gift! Jabari-Joel kände genast ett enormt behov av att kolla närmre på de där fläckarna. Försiktigt lättade han på trycket för att låta tassen glida lite längre bak längs ormens rygg men i samma sekund som han gjorde det snurrade reptilen över på rygg och en frän och muskig doft steg från den. Jabbe grimaserade och andades ut hårt genom nosen i hopp om att rensa den från lukten samtidigt som han instinktivt backade undan några steg. Försökte andas genom munnen men tyckte bara det gjorde så han kunde Smaka stanken. Var det här giftet? Var det luftburet? Varför behövde det lukta då illa? Ormen låg kvar, krullade ihop sig upp och ner med tungan utanför munnen och såg allmänt fjantig ut.


[Video på snok som spelar död: https://www.youtube.com/watch?v=4HwEJLioKIE]

Precis när han hade nosen nära kunde han höra det lätta knastrandet av elektriciteten som drog igenom broderns kropp, och såg stöten då den fick ormen att rycka till precis framför nosen på honom. Han drog tillbaka ansiktet lite med ett förvånat, men förtjust, pip. Broderns huvud sänktes också närmre ormen, för att kika närmre på något. Men så fort trycket på reptilen släppte snurrade den plötsligt runt på marken, och en frän, väldigt otrevlig, doft lämnade den. Ekon drog bak hudet ytterligare. Gud vad det skulle behöva lukta? Vad gjorde den ens? Var doften giftet? Han sneglade diskret emot brorsan. Sen till ormen som först ålade i kringlande rörelser och låg på rygg med tungan ute.
"Ey, gav du den en stöt för?" undrade han kort och viftade med ena tasen i ett tamt försök till att försöka bli av med lukten. Försökte dra in ett andetag med friskare doft. För att hålla andan och dyka ned med nosen emot ormen igen. Även om den inte längre hölls fast av brodern och kunde potentiellt bita dem. Dog den? Kunde den väl inte gjort? En tass petade till reptilen, vilket rullade den lite, och den försökte diskret hamna på rygg igen.
 Dess blick följde bröderna, och störde dess försök till sin illusion. Varför bet den inte? Den nyfikna valpens nos försökte lukta igen på ormen, men drogs snabbt tillbaka igen då doften var värre närmre djuret.
 "Den stinker jue" gnällde han och putta brodern lätt med ena skuldran.

Broderns kommentar fick honom att fnysa irriterat.
"Bro"
Sa han med en kränkt min.
"Hur bra koll på kraften har durå?"
Han avslutade orden med att lipa åt sin bror innan han såg ner på ormen igen. Den låg nu helt stilla men plirade intensivt på de två valparna och andades försiktigt. Ekon bestämde sig för att undersökta den närmre och det fick han snabbt ångra. Jabari-Joel kunde inte låta bli att fnissa då han såg broderns förvridna ansikte, men skrattet blev kort för i nästa sekund flög han åt sidan av kraften bakom den andras "lätta" putt.
"Woooaah"
Innan han ens hunnit fatta vad som hänt fann han sig själv på marken. Pinsamt, både att ha ramlat och att inte ha kunnat låta bli att skrika i fallet. Frustrerat förbannade han sin lätta kropp innan ilskan snabbt vändes mot brodern.
"Hörrö!"
Morrade han fram medan han långsamt reste sig upp, för att sedan explodera i rörelse. Blixtsnabbt tog han ett skutt framåt och slog till ormen så den flög upp i luften och landade perfekt rakt i Ekons ansikte.
"HA! Rätt i nyllet!"
Jabbe kunde föreställa sig hur illa det måste lukta, det gjorde honom mer än nöjd.

Brodern föll med ett lätt rop och han kund inte hindra ett litet flin att breda ut sig på läpparna. Det såg ju hellöjligt ut! Ett morrande klagmål nådde honom, men innan han hann förbereda sig för något flög den svarta ormen genom luften för att landa över hans nos, med ett förskräckt väsande. Den gled av lika fort igen men denna gången rullade den inte över för att spela död. Den slingrade så snabbt den bara kunde genom gräset och undervegetationen för att komma undan de läskiga rovdjuren.
 Ekon kunde inte bry sig mindre om vart den slingrande reptilen tog vägen. Utan mycket förvarning, utöver de små vingarna som flaxade som om han faktiskt kunde använda dem för att få lyft, studsade han upp och slöt den lilla biten mellan bröderna med pannan och hornen först. Rakt in i broderns sida. Kraften bakom kollisionen var inte stark i många anseenden, men för att vara så små och lätta valpar var den betydligt hårdare än vad den borde varit. Brodern närmast flög åt sidan. Såg något chockad och omtumlad ut, men Ekon brydde sig inte nämnvärt. Tandraden var argt blottad, och nosryggen rynkad. Med snabba steg studsade han återigen mot brodern för att göra ett nytt utfall. Han skulle nog allt lära honom vem han muckade med!

Glädjen blev kortlivad för bara ögonblicken efter att ormen landat på marken igen var det åter Jabbes tur att flyga genom luften. Han kände hur luften gick ur lungorna vid kollisionen och det sved i hela bröstet. Men skarpare än smärtan var den blixtrande ilskan. Jävla skitbrorsa, han skulle få ångra det, han skulle få betalt med minst lika mycket smärta. Knappt hann han landa innan han utan tvekan också kastade sig framåt med huvudet nedlutat och nacken spänd. Redo att möta broderns attack och gå i klinch. Men trotts brett placerade tassar och alla tekniker som pappa Iro lärt ut var han ingen match för den onaturligt starka brorsan. Smärtan sköt som en bred vit blixt ner genom hela nacken och ut i ryggraden. Jabbe gled flera meter bakåt. Chaibos. Men han tänkte inte ge upp, trotts att varje rörelse gjorde ont och han var helt vimmelkantig så slängde han sig åter över Ekon. Denna gången var det dock inget försök till att stångas, istället lade han båda frambenen om brodern i en enorm björnkram samtidigt som han hårt bet sig fast i den andres öra. Han skulle minsann inte kunna skaka eller tackla sig loss utan att skada sig själv också. Och så släppte han kraften fri, så stark elektricitet som han kunde frammana strålade från honom genom varje kontaktyta ut i brodern.

Brodern var inte feg, det kunde han iallafall ge honom, men styrkan bakom hans egna steg innan kollision nummer två var mer än vad den tunna kroppen kunde stå emot och han gled långt bakåt över undervegetationen. Han skulle ljuga om han sa att det inte ringde lätt i hans egna huvud och värkte i musklerna. Han var ung och styrkan var en ganska ny kraft, även om han själv var omedveten om att det var en kraft överhuvudtaget, så hans kropp var inte van vid den extra boosten. Men han var definitivt betydligt bättre utrustad att handskas med det än brodern.
 Dock stoppade det inte Jabbe som något ostadigt kastade sig över Ekon, han hade varit mer beredd på att brodern skulle försöka hugga honom eller tacklas tillbaka. Därför hade han inte många försvar uppsatta när han istället blev omfamnad, och fasthållen. Elstötar drog igenom hans kropp och fick musklerna att lätt rycka. Det var inte starka stötar egentligen, men tillräckligt för att svida något otroligt och aktivera musklerna ofrivilligt. En ovilja i att skada örat så sänkte han bara huvudet tillräckligt för att få fatt om broderns ben, och tappade balansen i allt tumult. Käkarna spände sig i små spasmer runt benet medan broderns kraft drog igenom den lilla kroppen. Arga, halvt avbrutna, morranden lämnade honom konstant, och han kunde känna smaken av broderns blöd på tungan.

Det var av ren skär tur Kilah hade varit i närheten och sett valparna ryka ihop. Vad hon vid första anblicken trott var ett lekfullt bråk, sådant som syskon hade i den åldern, hade snabbt urartat. Som om något tänt snett, och båda sönerna passerat syskonbråk och gått direkt till allvar. Kilah hade längt stegen och kallat på dem när deras pannor – och horn – slagit samman, men de hade uppenbart inte hört henne. När Jabari vredgat slog tassarna om Ekon och luften fylldes av elektricitet så fylldes Kilahs inre av is.
     "JABARI-JOEL!" Hennes egen kraft fyllde henne, och istället för att springa den sista biten till valparna så blinkade hon, och stod med ens hos dem. "SLUTA!" Hennes röst var gäll av blandad panik och ilska. Hon bet tag över Jabaris rygg och ryckte honom bort från brodern, men insåg snabbt att Ekon hade grepp om Jabaris ben.
     "SLÄPP honom Ekon!"  Utan att vänta bet hon istället tag i Ekons nos för att bända upp valpens käkar så hon kunde sära på sönerna. När de delat på sig, och deras unga morrningar och gnälliga stämmor började kasta anklagelser så hade Kilah svårt att höra något över huvud taget över blodet som dunkade i hennes öron. Hennes ragg var rest, och blicken stirrig när hon såg mellan sönerna.
     "Sluta! SLUTA! Bara- Varför är ni såhär? Varför-!" Hennes mening avbröts i ett frustrerat, ordlöst läte, och hon knep ihop ögonen hårt. Alltid. ALLTID. Varför skulle det alltid vara såhär? Varför kunde inte allt bara vara BRA. Kilah drog ett djupt andetag, och tvingade synligt ner de överväldigande känslorna. Tvingade sig att inte bita ihop käkarna så hårt att hon skulle ha huvudvärk senare. Hon behövde vara mamma nu. Hon såg på sönerna igen, och försökte bestämt att ignorera de arga tårarna som hotade i ögonvrårna.
     "Vad. Hände." Hon bet av orden så att de nästan inte ens lät som en fråga längre.

Strömmen forsade från honom in i brodern och sen från brodern in i honom igen. Det sved och spände och han kände hur käkarna krampaktigt pressades ihop om broderns öra allt hårdare. Broderns bett i hans ben var en välkommen kontrast till elektricitetens obehagliga stickande som spred sig under hela hans hud. Då mamma plötsligt var där och bände isär dem förstod Jabari-Joel knappt vad som hände. Smärtan hade fått honom att halvt checka ut från verkligheten. Men så såg han sin moders arga min, kände hennes panikslagna och frustrerade känslor, och började genast skrika i mun på sin bror.
"EKON PUTTADE MIG" "Han slängde faktiskt en ORM i mitt ansikte" "Han stångade mig Jättehårt" "Den var säkert Giftig!" "Det var han som börja!"
Moderns vrål fick de båda att tystna. Något snopet såg han upp på sin plötsligt väldigt stora moder med tårarna pressande bakom ögonen.
"Det va faktiskt han som börja"
Muttrade Joel knappt hörbart med en bister uppsyn.

Den brännande smärtan av elen avbröts något av den mer bitande smärtan i örat. Om det blev för skadat då i Chaibos namn skulle brodern få.
 Plötsligt stod Mamma där och skrek på dem. Han kunde känna Jabbe tappa greppet om honom, och elen slutade gå igenom hans lilla kropp. Han själv lyckades inte riktigt släppa taget om broderns ben, käkarna nu stela efter hela grejen. Han gnällde till då mamma bände bort hans käkar ifrån benet och till slut särade på dem.
 De började genast pladdra ursäkter och anklagelser i mun på varandra tills att hon bet av dem med illa återhållen ilska och frustration. Hans käkar smällde igen och han blickade tjurigt mot brodern innan han såg upp på henne med en bestämd bitterhet.
 "Det är inte mitt fel att du är svag" snäste han åt brodern utan att se på honom. Han hade ju inte menat att han skulle ha ramlat. Att Jabbe sen inte var stark nog att stå på benen var inte hans fel.

Nä nu.
"HÖRDE DU! MAMMA HÖRDE DU VAD HAN SA??"
Rösten blev gäll och pipig och han kastade sig åter mot Ekon, blev stoppad av en frustrerad moder i sista sekund.
"MÅ CHAIBOS TA DIG DIN FULA PINNRÖV!"

"Ekon-Erik!" varnade Kilah, men i samma stund så exploderade Jabari av skrik och rörelse igen. Hon hann stoppa anfallet genom att sticka ut ena frambenet och trycka tillbaks Jabari igen. "JABARI-JOEL, SÅ SÄGER MAN INTE!" Hennes röst steg av frustrerad ilska igen. Hon insåg att hon blottat sina tänder, och drog ett nytt, djupare andetag. Vid allt heligt, hon blottade tänderna åt sina barn. Det ska inte vara såhär. Det ska inte vara såhär. Det ska inte… Hon gav båda sönerna en vass blick.
     "Tror ni det är såhär stora krigare av Lykoris beter sig? Bråkar med sin bror om en orm och kallar varandra för röv? Låter det ärofullt, tycker ni?" Hon kämpade för att försöka få ner den gälla ilskan i rösten och låta mer samlad än vad hon egentligen var. "Och Jabari, att önska din bror till Chaibos! Ni gör bara Lykoris fienders jobb åt dem om ni håller på såhär! Begriper ni det?" Att hon ens kunde säga så. Att hon kunde säga så till sina barn. Ändå fortsatte hon med en morrning. "Förstår ni vad jag säger?"

Han spände sig och var beredd när Jabbe kastade sig emot honom igen, men gjorde inget själv när brodern blev undanföst av Kilah. Kaxiga lilla mupp svagis! Den spretiga tunna pälsen var rest ända ned till svanstippen och han väste något, men blev tystad av en skarp blick ifrån modern. Hennes ord var hårda, arga. Men Ekon förstod dem. Samtidigt ville han inte riktigt ta åt sig av dem. Jabbe hade ju slängt en giftig orm på honom.
 "Men han kastade faktiskt en giftorm på mitt fejs" grymtade han surt, utan riktigt övertygelse om att hon skulle låta honom ha rätt. Han såg bittert ner i marken. Egentligen insåg han att han inte skulle vinna. Men en desperat trotsig envishet vägrade riktigt ge med sig.

"Ärofyllt-schmärofyllt."
Fnös han åt Kilahs ord och lät inte hennes skarpa blick och tydligt stormande känslor stoppa honom. Det här handlade inte om ära eller Lykoris det här handlade ju om att hans bror var en jubelidiot. Att överhuvudtaget ha den hönshjärnan i flocken nullifierade väl all ära på momangen.
"Haun kaschta faschtisch eun giftourm"
Jabbe härmade sin dumma broders ord samtidigt som han gjorde de fulaste grimaser han kunde komma på. Jävla tönt han var som skulle hålla på och fjäska och söka rätt hos mamma. Att han själv just gjort samma sak var inget han tänkte på. Moderns tappra försök att lugna ner stämningen var fullkomligt verkningslösa, Jabari-Joel gjorde det minst lika tydligt som sin bror att han minsann inte tänkte ge med sig.

"Nu LYSSNAR NI på mig!" Kilahs morrning blev märkbart aggressiv när de båda sönerna fortsatte sitt kivande. Innan hon hunnit tänka sig för hade hon gjort ett utfall mot Jabari-Joel, hennes tänder klapprande precis över hans ansikte så att valpen tvingades rygga bakåt. Lika fort bet hon efter Ekon-Erik, innan han hann säga något mer dumt åt brodern. Med lite större avstånd mellan sönerna blängde Kilah från den ena till den andra.
     "Fattar ni hur BARNSLIGA ni är?" De var bara valpar. Självklart var de barnsliga. Det stoppade dock inte orden från att tumla ut ur Kilah. Hon visste att valparna ville bli stora krigare, och att vara barnslig var precis tvärt emot den drömmen. "Bråkar om nått som- som en skit-orm! Tror ni att ni skulle klara er utanför Kaiwood om ni försöker ha ihjäl varandra över minsta lilla skräp? Tror ni ens Lykoris skulle låta er lämna Kaiwood om ni skulle skämma ut dem så?!" Hon brydde sig inte. Hon brydde sig inte. Hon brydde sig inte. Så varför gjorde det så ont?
     Efter sitt utbrott så rätade Kilah på sig igen. Hon slöt ögonen hårt, och tog ett djupt andetag. När en av sönerna började säga något så gav hon ifrån sig en ny, skarp morrning som snabbt fick valpen att tystna igen. Efter ett nytt andetag öppnade hon ögonen igen, och spände blicken i sönerna på nytt.
     "Har ni inget bättre ni borde göra?" Hon stirrade uppfordrande på dem, vrede och ångest tumlande runt den hårda knuten i hennes hals och bröst. När ingen av sönerna hade ett bra svar så fortsatte Kilah genom hårt sammanbitna käkar. "Gå till Kali." Om någon kunde sätta valparna i arbete var det hon. Kilahs ragg reste sig på nytt, och hon blottade tänderna. "Nu!"

Nä! Han flög upp på benen igen, men hann inte fram till brodern. Den lömska lilla loppbitne skabb räven! Kilahs ilska gick ifrån en ilsket surrande lektion till två snabba utfall, ett var. Han backade undan med huvudet då tänderna klapprade ihop farligt nära ansiktet. Ett förvånat läte kvävt innan han gett det luft. Det skulle Jabbe aldrig ha släppt. Öronen veks bakåt mot nacken då Kilahs arga ord åter kastades mot dem. Hennes ord tog inte riktigt in. Han var för arg och frustrerad för att egentligen lyssna. Än bittrare över att bli kallad barnslig. De var Krigare, inte små lortar. Vad visste ens hon? Surt såg han bort ifrån henne, bort ifrån brodern. Den lila blicken fäst på någon punkt mellan träden, medan moderns gormande blev ett bakgrundsbrus.
 Hon hade tystnat, märkte han då brodern försöka säga något, kanske i deras försvar, kanske en bedjan om förlåtelse. Ekon hade inte hängt med tillräckligt för att veta, och det spelade ändå ingen roll då Modern tystnade honom innan han fått ut något vettigt ändå.
 Kali. Där var det något han verkligen inte ville göra. Men att tjafsa ifrån modern nu, när hennes tålamod redan runnit åt, var inte heller direkt topp på hans lista. Kort funderade han på att bara lämna platsen men inte gå till Kali, men om den svarta tiken fick reda på att de skulle gått till henne men inte dykt upp skulle det inte vara värd en kort stunds frihet.
 Utan ett ord, men med en hård utmanande fnysning reste han på sig för att gå, och såg till att riktigt sparka upp marken när han gick så det flög skräp på Jabari-Joel. Men Smet snabbt innan modern skulle hinna göra något, eller Jabbe skulle skvallra på honom.

Modern lämnade inget utrymme för att förhandla och med en enormt bister min struttade han efter sin bror. Kilahs vassa blick brände i nacken men då Ekon sparkade upp jord i hans ansikte med vad som måste varit avsikt kunde han inte låta bli att utan vidare smidighet fälla krokben för den dumma brorsan medan han sprang om honom. Han längde på stegen då Ekon snubblade till intill honom och satte av så snabbt han kunde mot Kalis lya. Var som helst som var längre bort från den arga mamman och lika arga brorsan än just här var att föredra just nu. Han skulle antagligen få betala dyrt för det här i en närstående framtid men i stunden kändes det iallafall bra.


[Avslutat]