Its on [P]

Dew rejsade runt på den karga stäppen av ingen annan orsak än att han var bra på det. Han hade vikit av från vandringsleden och övade på att springa i den något ojämnare terrängen. Hade just tagit sikte på ett träd i öster då en rörelse i ögonvrån fångade hans intresse. Utan att sakta av sin språngmarsch sökte han genom den lätta dimman och fann där siluetten av en annan löpare, mer än en faktiskt. Vargarna var på för stort avstånd för att han skulle kunna se några detaljer men den närmsta sprang i hans egen takt och såg väldigt annorlunda ut. Han var lång och reslig och allt med honom var smalt och strömlinjeformat förutom ett par hopvikta vingar och två knubbiga horn. Någonstans under denna inspektion av främlingen möttes deras blickar. Den andres ögon var brinnande gula och han höll kvar blicken i Dews innan han ökade takten. It was on.

[Matvei <3]

Österut bar det. Solen hade sjunkit bakom dem för en stund sedan, och natten lös upp av en öppen stjärnhimmel, kantad endast av få moln som samlats längs horisonten. Patrullen hade fått upp ett skönt tempo, joggande över det övervägande platta – om än toviga och snåriga – landskapet. Lågt hängande dimma virvlade runt deras tassar. Om Matvei kisade så kunde han nästan tycka att Zaria och Lokes konturer smälte samman med det lätta diset. Men bara nästan.
     Så länge som dimman inte tätnade mer så kunde patrullen utan problem sprida ut sig medan de vandrade. Matvei fann sig ta täten. Han lät blicken fånga horisonten och tankarna vandra så långt bort han bara kunde se. Han hade trott att den nya, sprudlande känslan av hur öppet allt var här, där himlen inte omgavs av höga berg, skulle avta under dagarna som gått. Men varje gång han trodde att han vant sig så såg han på horisonten igen, den obrutna himlen som sträckte sig oändligt långt bort, och fann att nej, han hade inte vant sig. Det var lika storslaget varje gång; sög andan ur hans bröst och fick honom att länga stegen som om han trodde att han skulle kunna komma ikapp gränsen mellan himmel och jord. Han ville springa för alltid. Rakt fram. Se hur långt han kom innan allt tog slut.
     En främmande silhuett dök upp i ögonvrån, och Matvei vände huvudet och lyfte alert på öronen. En mörk och fläckig varg med långa ben, och en springstil som påminde väldigt mycket om Sixtens snabba språng. Matvei sackade för ett steg, kastade ett öga runt sig för att försäkra sig om att resten av patrullen var kvar i närheten, innan han fäste blicken vid stäppvargen på nytt. Han mötte mörka ögon genom dimman, kanske blå. En blick som studerade honom lika mycket som vad han studerade främlingen.
     Matvei ökade takten, och fann till sin stora förtjusning att stäppvargen gjorde detsamma. Ett brett leende spred sig över hans läppar. Lekfullt och utmanande. Bakom honom kunde han, om han hade koncentrerat sig, höra fadern lågt men roat kommentera något till Zaria eller Orkidé. Ljudet försvann dock under slagen av tassar mot marken. Av gräs och grus och tunna kvistar som bröts. Matvei gav skall – ett kort och glättigt rop – sänkte huvudet och satte av.
     Luften susade förbi hans öron, slet i pälsen och dansade runt hans ben. Marken rusade fram under dem, runt dem. På håll, ur ögonvrån, kunde han se stäppvargen öka takten tillsammans med honom. Överta honom. Sacka något när ett snår eller en grop kom i vägen, endast för att jaga ikapp igen. Matvei gjorde detsamma. Studsade runt en oläglig sten. Över en buske vars sporrade frökapslar fastnade under hans mage och på hans ben. Stäppvargen var snabbare, och hade troligt lämnat Matvei bakom sig om terrängen tillåtit. Matvei var istället tränad i att kvickt undvika det som kom i hans väg, och hålla tassarna stadiga mot marken. Här, i mörkret och dimman och över Azhekaslättens ojämnheter, var de jämna.