[Reserverad för Assar.]

Kian kunde se frustrationen i hennes ögon, och hans hjärta svämmande över av sorg. Inte för att hon inte hade fått följa med på det dumdristiga korståget resten av flocken hade rusat iväg på, utan för att hon inte kunde se hur hon lät hennes känslor styra henne. Kian förstod sorg, det gjorde han mycket väl, men detta omättliga begär på hämnd..? Han hade sett vad det kunde göra mot vargar, och han kunde inte förstå hur de kunde ge efter för en sådan hemsk känsla. 
Med försiktighet sökte han Assars blick. Han var beredd på det hårda svar han skulle få, för han tänkt yttra ord som hon omöjligt skulle vilja höra. 
"Det kanske är bäst såhär."
Han höjde huvudet en aning när hennes blick mötte hans. Som om han försökte undvika en eventuell attack. 
"Du kommer inte att hitta de svar du söker på ett stridsfält, Assar. Det enda du finner på ett sådant ställe är förstörelse och mörker. Det kommer vara en börda, inte en befrielse."
Rösten var mjuk, men bestämd. Varje gång han såg henne fladdrade tusentals fjärilar i magen och hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle lämna bröstkorgen. Därför hade han samlat mod till sig för att tala med henne om det här, han som annars undvek konflikter så gott det gick. För att han inte ville se henne lidande på detta vis.

"Kian.."
Rösten var full med tillbakahållen irritation. Det var en varning om att han gjorde bäst i att inte säga mer, inte ta upp det. Men såklart lyssnade han inte.
"Va sägeru?"
Blicken hon gav honom var lika delar frågande som dömande.
"Menaru på allvar att du hellre ä här än med våra syskon o håller'om säkra... elle ja, d vet ja ju.."
Med en blandning av avund och förakt blängde hon på guldknapparna på hans läderkrage. Aldrig förr hade nedgraderingen till silver på hennes egen känts så mycket som nu. Allt hon ville var att ha fått följa med till Kaiwood, och inte bara för att hämnas sin moder. Hon var orolig, så orolig att det stundvis kändes som hon skulle kräkas, och det skulle kännas mycket bättre om hon hade kunnat vara där och se så allt gick bra.
"Va haru ens fö erfarenhet av strid?"
Som Assar förstått det så hade Kian vägrat strid å flockens vägnar förut och det var inget som imponerade henne. Den enda orsaken till att hon inte var rakt ut förbannad på honom var att hon ändå var glad att ha lite sällskap kvar i Yanamore. Och han var trotts allt en av hennes närmsta vänner, en av de få hon hade kvar efter flockens alla dödsfall. Tankarna fick det att hetta till ännu mer inom henne, hur kunde han välja att stanna hemma?

Kian drog ett djupt andetag, han kunde se att hon inte var nöjd över att höra det han hade att säga, men han kunde inte sluta. 
"Ingen," svarade han uppriktigt. "Jag har ingen erfarenhet av strid, därför är jag här. För jag önskar inte heller få det."
Han skulle vara en börda på ett slagfält, inte till någon hjälp. 
"Jag önskar att jag kunnat försvara er. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa er att förstå... Men vill ni blint lyssna på bittra ord födda av hat och hämndlyst kan jag inget annat göra än tycka synd om er."
En del av honom önskade att han skulle sluta. Större delen av hans inre bad honom att inte fortsätta, men kan kunde inte förmå sig till att vara tyst. 
"Att dra i strid handlar inte om att hedra några minnen. Det är bara en ursäkt för att skapa något hedervärt i en annars hemsk handling. Det enda ni bidrar med är mer död och förstörelse. Hur kan du tro att din mor skulle önska att du tog någon annans liv? Eller din vän? Oavsett vem det än är, är det också en son eller dotter. Vilket livet det än gäller är det alltid någon som får sörja. Och jag kan inte tänka mig att någon av de varma själar som vi förlorat från våran flock någonsin skulle be om en sådan sak."
Han kunde se hur Assar såg mer och mer ilsket på honom, men när allt detta väl hade börjat slinka ur honom verkade det inte finnas någon hedjd.
"Cuywandz hade aldrig bett mig om en sådan sak." 
Övertygelsen i rösten var total, och minnet av modern gav honom mod att se Assar i ögonen och möta de känslor som han nu rivit upp hos henne.

Assar blängde på sin vän medan han talade. Frustrationen och irritationen hade stigit till ytan nu och hon suckade och himlade med ögonen åt hans ord. Och jag kan inte tänka mig att någon av de varma själar som vi förlorat från våran flock någonsin skulle be om en sådan sak. Cuywandz hade aldrig bett mig om en sådan sak. Hennes öron slickades mot nacken och ansiktet förvreds i en arg min.
"Vid Aurinko hur präkti kan man va?"
Fnös hon fram.
"Va skare där ens betyda, försöker du jämföra din mamma mä min elle?"
Ju mer hon tänkte på hans utläggning desto argare blev hon. Hon suckade och stånkade och trampade på stället allt i försök att kontrollera sina känslor men lyckades bara hetta upp sig själv än mer.
"Du säger massa stora ord om kärlek å heder å d ä ju tydligt att du ser ner på oss visst men vettu allt ja' hör å ser Kian d ä en fegis."
Den himmelsblå blicken var mörk nu och borrade sig in i honom.
"Dä klart ingen vill döda någon, ja vill inte att vi göre, men vi kan inte bara låta Lykoris plocka oss en å en!"
Dessutom hade inte flocken gått till Kaiwood för att döda, de var där för att förhandla villkor, för att ge Lykoris en chans ut ur det hela utan våld. Men med beredskapen att strida om den andra sidan valde det istället för fredligare lösningar. Assar såg inget fel i att försvara sig om man blev attackerad.
"Du tror du är så himla god å moralisk men nått ja' lärt mig ä att om man inte protesterar mot ondska så kan man lika gärna stå på ondskans sida. När någon blir attackerad så finns dä inget sätt å va neutral Kian, väljer'u å inte stå med d som utsätts så väljer'u förövarnas sida oavsett vilka fina ord du väljer å kalla're!"

Kians öron drogs bakåt och hela han backade ett steg, sedan ett till, bara för att undvika den ilska som Assar kastade mot honom med en sån fruktansvärd kraft. 
"Så det är vad du tycker?"
En fegis. Inte bättre än Lykoris.
Kian kunde inte riktigt förstå det. Han hade alltid vetat att ord kunde göra ont, upplevt det ett flertal gånger, men aldrig tidigare hade några lyckats borra sig så djupt in i hans inre. Det var som om om berövat honom på en del av honom själv. Som om Assar vetat precis vad hon skulle säga för att få det att göra som mest ont. Kanske var det vad man fick för att visa sin sårbarhet för andra?
"Jag trodde inte..." 
Orden dog ut, då Kian var tvungen att dra ett djupt andetag för att hindra tårarna som brann i ögonen att börja flöda ned för kinderna. 
"Jag antar att... jag hade fel."
Han drog blicken från henne, ned mot marken. Ville inte möta henne på detta vis. 
"Om jag inte ses som mer än en neutral fegis som inte vågar välja mellan gott och ont så... så kanske jag inte hör hemma här. Det verkar plötsligt uppenbart att våra meningsskiljaktigheter kanske inte längre går att bortse från."
Isil Anar som hade accepterat honom... Kanske det var som Assar sa. Kanske han inte kunde erbjuda dem mer än tomma ord. 
"Förlåt. Jag menade inte att tvinga mina meningslösa ord på dig, Assar. Glöm det jag sa."

Hennes andhämtning hade blivit tung av ilskan och det var förstå då hon såg Kians reaktion som hon reflekterade över hur upprörd hon faktiskt blivit. Öronen sänktes ut åt sidorna i en skamsen min medan hon bevittnade vännen kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Genast översvämmades hon av det dåliga samvetet. Hon stod för sina åsikter, hon såg inget fel i att slåss mot Lykoris, men hon hade inte avsett att såra Kian. Det var ju egentligen inte honom hon var arg på men ändå hade hon låtit känslorna gå ut över honom. Det kändes som att hela hon krympte för varje stukat ord hennes vän yttrade. Hennes bästa vän, en av de få hon hade kvar i livet.
"Kian.."
Yttrade hon igen då han talat klart, men i en helt annan ton än tidigare. Denna gång var rösten försiktig och bedjande.
"Ja... Felåt."
Med rodnande kinder såg hon ner på sina tassar.
"Chaibos skägg.. Dä ju inte dej ja ä arg på ja... ja brusa upp mä.. ja.."
Hon skruvade på sig och såg sedan upp och mötte hans blick igen.
"Felåt. Dä klart ja inte tycker du ä lika illa som d förbannade Lykoris.. Ja bah.. Ja ä så stressad, så oroli för dom andra."
Hon suckade. Det var värdelösa ursäkter och hon hörde det ju själv. Det enda hon kunde göra var att hoppas på att Kian kunde acceptera dem ändå.
"Ja borde inte ha skriki på dej.. Å ja kan inte ens tänka mä Isil Anar utan dej dä skulle va hemskt."

Under tystnad lyssnade Kian på hennes ord, och vid det sista hon sade lyfte han åter blicken och såg på henne. Varje gång han mötte hennes ögon gjorde hjärtat ett extra glädjeskutt i hans bröstkorg, samtidigt som hundratals fjärilar vaknade och fladdrade omkring i buken.
Han nickade kort, och ett svag leende drog över hans läppar. Fortfarande fanns sorgen där inom honom, men han kunde inte hindra glädjen som hennes ord spred i hans inre.
"Det är redan förlåtet."
Kian skulle aldrig kunna vara arg på henne, aldrig någonsin. 
"Kom." Han reste sig upp, plötsligt opåverkad som att de aldrig ens hade bråkat, och nickade bortåt. "Det kan vara bra för att oss att tänka på något annat!"
Han strosade fram över området, och stannade sedan framför ett gammalt träd. Ett stort ärr löpte i barken där en massiv gren en gång i tiden brutits av.
"Ser du trädet? Jag fixade det. Eller läkte det. För att Ronia bad mig. Jag minns det för det var första gången jag kände mig värdefull. Här, alltså, i Isil Anar. Jag brukar intala mig själv att om det inte varit för mig så hade det djupa hålet där grenen brast gjort att trädet till sist hade ruttnat inifrån."
Med en stolthet i blicken såg Kian mot Assar. Han visste inte varför han berätta det här, men i brist på annat... Det var trots allt en viktig historia, för honom.

Kians förlåtelse kom lika snabbt eller snabbare än hennes egen ilska hade gjort. Det fick henne om något att skämmas ännu mer. Fina, snälla Kian, han som var det bästa med hennes dagar, det gjorde ont att ha sårat honom. Hennes himmelsblå blick mötte hans och hon kände hur hon förlorade sig i den. Han var ett ljus i mörkret som var oron över flocksyskonen. Han var hennes bästa vän.
Hon följde efter honom med en storm av känslor inom sig, skuld och skam som blandades med oro och tacksamhet och kärlek. De stannade vid ett stort träd med en läkt spricka som påminde om ett ärr. Kian berättade om hur han läkt det, och orden kändes symboliska och tunga. Tårar trängde upp i hennes ögon då hon tänkte på det. Hur hennes ilska kunde ha slitit en gren ur deras vänskap, men Kians förlåtelse läkte dem. De skulle inte ruttna, deras relation skulle inte bli ett ihåligt skal, och det var tack vare hennes storhjärtade, förlåtande Kian. Hon visste inte vad hon skulle säga, fick kämpa med att hålla tårarna inne och var rädd att se på honom. Det kändes som att blotta åsynen av hans söta, frågande ansikte skulle få allt att brista. Hur svarade man ens på något sådant? Hur skulle hon någonsin kunna uttrycka sin tacksamhet, förklara hur rörd hon blivit av hans berättelse.
Med grumlig blick såg hon upp mot ärret i barken igen. Finaste Kian.
"Ja' älskar dej"
Orden kom utan att hon tänkte sig för och man kunde höra tårarna i den tjock rösten, men också en genuin glädje. Så insåg hon vad hon sagt och täckte chockat över sin mun med en tass. Såg på honom storögt med rodnaden växande under pälsen. Gudars vad hade hon gjort?

Den stolthet Kian kände suddades ut när Assars ord golvade honom. För ett ögonblick suddades allt annat omkring honom ut och med stora ögon såg han på henne där hon stod med ena tassen framför munnen. 
"Eh..?" Det var mer ett läte än ett ord. Det kändes som om allting stod stilla, han höll andan och hjärtat hade slutat slå. Men det varade bara för ett ögonblick. Det ögonblick han behövde för att samla sig, för att komma fram till att han verkligen hade hört rätt. 
Sedan lade han huvudet på sned, drog ett andetag och lät ett svagt leende sprida sig över läpparna.
"Och jag älskar dig."
Det kändes konstigt att yttra orden, trots att han hade vetat det ett tag var det ändå en otroligt skrämmande och upprymd känsla att faktiskt sätta konkreta ord på de fjärilar som fladdrade inom honom varje gång han var i Assars närhet. 
"Alltså... jag menar..." Plötsligt kändes det som att han var tvungen att förklara sig, så att hon inte skulle missförstå. "Du vet... verkligen älskar dig. Alltså, som mer än en vän, liksom..." 
Orden kändes klumpiga och han ångrade dem så fort han hade sagt dem, ändå slank de bara ur honom utan att han kunde hejda dem. Lätt förtvivlad över sitt eget beteende såg han mot henne, sökte någon bekräftelse på att hon förstod, och att det var det hon också menat.

Hennes öron stod rakt ut åt sidan och ett dumt, generat minspel doldes halvt bakom tassen som fortfarande var höjd framför munnen. Vid Aurinko vad hade hon gjort. Hon slöt ögonen, för rädd för att se på honom.
"Och jag älskar dig."
Ögonen slogs upp, minst lika vitt uppspärrade som de Kian nyss mött henne med. Va? Långsamt sänktes tassen till marken och hon stirrade gapande på honom.
"Alltså.. jag menar.."
Jahapp, nu kom det. Öronen som just vågat börja spetsas lite drogs bakåt i en slokande rörelse. Han skulle säga "som en vän". Han skulle anta att det var vad hon menat och att han menade samma och så skulle hon behöva försöka spela över det. Hon som var en så usel skådespelare.
Men det var inte orden som kom från honom, istället kom en stapplande genuin kärleksförklaring. Assar log brett med hela ansiktet och utan att hon riktigt visste varför började tårar rinna längs hennes kinder. Känslorna hade varit så många under dagen och det gick bara inte att kontrollera längre.
"Åh Kian."
Snyftade hon och skrattade till.
"Ja' älskar dej så mä!"
Med en lättad suck kastade hon sig över honom och drog in honom i en hård kram. Tårarna ville inte sluta rinna.
"Du lät typ som Nace som du stappla"
Halvt fnissade, halvt snyftade hon in i hans nacke. De hade förlorat så mycket, så många vänner, och kanske fler just i denna sekund, men hon hoppades att hon aldrig skulle behöva förlora honom.

Kian välkomnade hennes omfamning och lutade huvudet mot henne, drog henne så nära sig han kunde. Det var som om en dröm hade blivit sann, och han kunde inte riktigt förstå det. Kunde inte greppa det. Han ville stanna tiden, vara i det här ögonblicken för evigt.
Ett kort skratt lämnade honom.
"Ja... Ja, kanske jag gjorde det." Men inte ens tanken på den avlidna vännen rörde upp sorg i hans hjärta. Inte här. Inte nu.
Allting som fanns var han och Assar.
Och han ville aldrig släppa henne.