Lamia och Kilah hade blivit satta på vaktpass ihop och det var med ett lätt pirr i magen som hon insett att detta skulle bli deras första stund helt ensamma tillsammans sedan Iro dragit med sig den tunna honan från skuggfall. Det var inte utan en viss nyfikenhet som hon studerade manvargen i ögonvrån. Tyvärr hade de blivit satta på att vakta utposten där vandringsleden ledde in i Lövskogen, där Haqim inte långt tidigare något ogenomtänkt avrättat en av Isil Anars medlemmar. Det gav inte direkt den optimala möjligheten att lära känna varandra när man faktiskt behövde vara på sin vakt - hon hade föredragit någon av skogsutposterna. Hittills hade det dock varit lugnt, utposterna var dessutom ganska nya och ännu var det inte jättemånga som rörde sig på vandringsleden genom skogen.
"Så eh.. trivs du här hittills eller?"
Småprat som inte innehöll direkt flirtande var inte riktigt Lamias grej, men det kändes trotts allt inte helt rätt att öppet stöta på sin Generals partner, så då var det tafatt stelhet som gällde tills vidare.

[Kilah <3 Utspelar sig kort efter att Nace dödats. ]

Kilah hade aldrig varit en flockvarg. Hon hade ingen tidigare erfarenhet av det, alltid fri och ute på äventyr vart än hennes ben burit henne. Det var… annorlunda mot vad hon väntat sig. Inte nödvändigtvis negativt, trodde hon, men annorlunda. Iro var högrankad, och hade fått bevisa sin rang inför flocken igen efter att de återvänt från Skuggfall. Hon hade varit orolig för honom då, såklart. Hur kunde hon inte? Han var hennes allt. Och snart skulle hon förhoppningsvis även dela den kärleken med fler.
     Det var inget som syntes ännu, men Kilah var nästan säker på att det var sant. För någonting kändes… annorlunda. Det fick en ilande, exalterad känsla att bubbla i hennes bröst, pirra djupt in i märgen. Tanken på valpar. Hennes egna valpar. Hon hade drömt om det sedan hon själv var ung. Hon hade alltid hoppats på att få bli en lika bra moder som vad Cuywendz varit. Hon längtade, innerligt.
     Kilah satt i närheten av utpostens ena sida, med blicken riktad längs vandringsleden som ledde ut ur skogen, men med tankarna annorstädes. Hon trampade omedvetet med framtassarna när tankarna vandrade. Det fanns inte jättemycket att se när man satt och stirrade på samma del av skogen timmar i sträck, och allt hon egentligen behövde hålla koll på var att ingen främling dök upp, eller hur? Så det gjorde ingen skada att tänka på annat.
     Lamias röst ryckte Kilah tillbaks till verkligheten. Hon stelnade till, om så bara för ett ögonblick, innan hon vände sig till flocksystern. Hon hade inte pratat mycket ännu med Lamia, och hade under sin korta tid i flocken fått uppfattningen att den vithövdade honan kanske inte var så pratglad. Tassarna slutade trampa.
     "Ja. Jo, men det tror jag." Hon spetsade öronen med ett leende. "Jag har aldrig varit flockvarg förut, så allt är fortfarande väldigt nytt." Hon skrattade kort, och kastade en menande blick ur ögonvrån mot vandringsleden. "Det är lite annat att sitta och vakta en sån här utan att följa den." Men det var för ett gott syfte, intalade hon sig själv. Hon hade fått höra berättelserna om Morikos närvaro i skogen, och sett spåren efter hennes mirakel med egna ögon.

Den högresta men tunna honan hade många små beteenden för sig och det roade henne. Med en nonchalant min till för att dölja hennes intresse studerade hon dem noga och försökte lista ut vad de betydde. Trampande tassar och en ögonblickslång förstelning då hennes röst bröt tystnaden. Kilah verkade vara en rolig, vänlig och sprallig hona, och det var verkligen ett mysterium hur Iro lyckats haffa henne. Ett pussel som på inget vis kunde gå ihop i Lamias sinne.
Hon log och nickade åt flocksysterns ord.
"Det förstår jag."
Svarade hon jakande samtidigt som hon följde vandringsleden med blicken och reflekterade över hur olika relationer de hade till den. Kilah verkade inte helt införstådd med hur spänt läget faktiskt var, och hur ovälkomna de skulle vara om de valde att följa leden österut.
"Men om du tränar och tar dig upp i rank kommer du få större frihet att vandra igen om du saknar det.."
Hon mötte den andres blå blick.
"Du ser ändå ut att ha stött på och överlevt en del strider i ditt liv så jag tror du har potential att klättra."
Blicken sökte sig till kalakens imponerande ärr över det ena frambenet och hennes detaljerade metallrustning.
"Hur fick du dom där?"
Det fanns få saker Lamia gillade så mycket som att byta stridshistorier och ibland kunde hon nästan vara bitter över att hon inte hade några egna synliga ärr att skryta om. Inte än iallafall.

Kilah följde Lamias blick till sin egen axel och metallstödet om frambenet.
     "Åh, öh… inget lika dramatiskt som det ser ut." Fast när hon tänkte efter så var det nog lite dramatiskt, ändå. Kilah snörpte tankfullt på munnen med ett lågt hummande, innan hon tog till orda igen. "Hade tagit mig upp genom Wintera, söderifrån."
     Hon hade letat efter Ceylon, då, efter stormen som separerat dem från varandra. Det var innan jordbävningen, när kusten ännu legat tätt inpå de västra bergen. Hon önskade att hon kunnat ta sig dit igen och se hur det såg ut nu. Hon hade hört mycket vackert från vandrare i Skuggfall.
     "Snöstorm, vitt och vitt och vitt så långt du bara kan se. Köld som biter djupt in i märgen och ner i lungorna." Hon hade hört, i efterhand, att Wintera var ett av landets mest ogästvänliga landskap. Att få vargar som inte redan hade erfarenhet eller var förberedda faktiskt tog sig genom det. Det var nog lika bra att hon inte hade vetat det då.
     "Jag var tvungen att lämna mycket av det här…" Kilah lyfte demonstrativt på det metallklädda benet "… för det liksom… fastnade. Blev för kallt att bära. Gudars, jag hade mycket mer ett tag. Du skulle sett allt från Devils- Men det är en annan historia." Hon skrattade till, och hummade tankfullt medan hon letade sig tillbaks från sina sidospår till var hon varit i sina funderingar.
     "Efter – vad kan det ha varit, dagar? – av bara vitt och svidande vind så trodde jag att jag äntligen råkat på nån annan. Men, öh. Insåg att det inte var en varg när den attackerade. Som ett av lejonen hemifrån, fast massiv, och med tänder större än säkert mitt huvud. Smilo-nått, vet du vad jag menar? Hört att de ibland syns i Eriinari också, men jag har inte sett nån där. Å andra sidan har jag kanske inte varit så mycket i Eriinari just… Men! I alla fall. Stor katt. Väldigt… stor katt. Hade mig i nacken ett tag, så fick skära loss mig." Kilahs knyckte på nacken för att indikera den spretiga manen. En gång mycket längre. Hon hade hållit den kortare sedan det mötet, ovillig att råka ut för samma sak igen. Metallpärlorna som höll samman de kvarvarade längre bitarna klapprade ljudligt av rörelsen.
     "Benet fick jag hjälp med i bergen, på gränsen mellan Wintera och Eriinari. Det var brutet efter- ja. Träffade en vänlig själ som också kunde styra metall, som hjälpte mig forma denna av det jag hade kvar. Det är ett bra stöd." Hon skrattade till på nytt, något genant. Leendet hängde kvar i läpparna, och de stora öronen stod lättsamt spetsade. Kilah lät blicken pendla över Lamia medan hon fortsatte.
     "Och du? Gissar att du haft en del strider?" Kilah hade kanske inte slagits så mycket egentligen. Inte mot andra vargar. Visst hade hon mött sin beskärda del av mindre vänliga vandrare genom åren, och visst hade hon erfarenhet av att slåss. Men det var främst mot djur, och inte alls i den utsträckning som hon antog att Lykoris mer långtida medlemmar hade. Flocken tränade på ett vis hon själv aldrig gjort.

Lamia gjorde sitt bästa för att hänga med i honans aningen spretiga berättande. Hon hade själv aldrig varit i Wintera men hade en hel del erfarenhet av Snöslätten och Eriinari så hon kunde ändå föreställa sig. Metallen måste verkligen bli fruktansvärd att bära på kroppen i en sån kyla. Ungefär här stack Kilah iväg på sitt första sidospår och Lamia följde villigt med, började föreställa sig honan iklädd en hel rustning av metall. Då Devils nämndes stack fantasin iväg ännu länge och hon kom på sig själv med att fundera vad flocken kunde ha med metallen att göra. Nyfikenheten distraherade henne från berättelsen och det var inte förrän hon hörde Kilah tala om stora tänder som hon piggnade till och återfick fokus. Nu hade det hunnit bli riktigt spännande och Lamia försökte föreställa sig den väldigt tunna honan slåss mot ett enormt kattdjur. Det kändes livsfarligt även för den mest bastanta och starka av vargar och det var nästan svårt att tro på att fröken pinnben framför henne överlevt något sådant.
"Och det där är vad du kallar o-dramatiskt?"
Frågade hon roat då honan talat klart.
"Vet inte om jag vågar höra några av dina dramatiska berättelser faktiskt höhö.."
Hon blinkade med ena ögat och knuffade den andre i axeln. Men sen skärpte hon till sig, det här var inte riktigt passande beteende med Generalens brud oavsett hur töntig han var. Hon var snabb med att flytta vidare fokuset till sin egen berättelse.
"Äsch, så mycket har jag inte varit med om, inga sabeltandade tigrar kan jag lova. Jag har mest slagits i träningar och så skuggfall, men det kanske du såg? Sen senast var det ju emot din kära med flera, för generalposten, och det vet jag att du såg."
Hon skrattade lite.
En positiv effekt av Haqims otaktiska avrättning var ju att fler stridserfarenheter kanske skulle komma inom kort. Vem visste, med lite tur kanske hon kunde få något tufft ärr till och med.

Kilah knuffade vänskapligt tillbaka när Lamia blinkade åt henne, och hennes leende breddades en aning. När Lamia fortsatte och nämnde Skuggfall så spetsades Kilahs öron mer alert igen.
     "Jag såg! Mot den där… den svarta? Chhhh… i?" Hon hade sett Lamia dräpa den äldre hanen. Ett av offren på arenan. Lamia den obarmhärtiga. En del av henne kände hur det knöt sig i magen av tanken. Det var svårt att sitta såhär, med Lamia så nära, och föreställa sig henne som en mördare. Men samtidigt visste hon att de som gett sig ut på arenan gjort det frivilligt. Där var något nästan exalterande i det hela. Overkligt. Det var ju på ett vis inte riktigt samma sak.
     "Alla gudar, det om något är ju nått att skryta om! Inte bara en strid utan en stor seger inför hela Numoori." Kilahs blick vandrade ut bland träden igen medan tankarna drogs tillbaka till arenan. Känslan av allt folk som samlats där. Alla vargar som högljutt ropat och skådat vad som hänt på arenagolvet nedanför. Hon vände tillbaks ett flin mot flocksystern, lite lurigt.
     "Tror inte jag hade vågat gå ut på arenan ens. Allas ögon och förväntan riktad mot mig. Jag hade nog fått scenskräck och gett dem en liten check dans eller nått och sen dött av skam." Kilah reste sig upp och sprattlade lite improviserat med benen i vad som kanske kunnat kallas dans. Eller en dödsryckning. "Tänk va pinsamt." Hennes skratt förblev dock glatt.

Lamia stämde hjärtligt in i Kilahs skratt, bruden var ju rolig. Det hade varit en lustig scen, inte fullt olik hur det gått för somliga i arenan om hon inte missminde sig. Hon hade hört snacket om den lilla rosa vargen som mest sprang runt och lattjade på arenagolvet. Men sen antog hennes ansikte en något allvarligare min.
"Jag gjorde det för Lykoris. För att visa att vi är en kraft att räkna med, för att ge oss ära."
Hon nickade kort som för att understryka sina egna ord. Nervositet var inte ens känsla som gavs utrymme här, scenskräck hade inte varit en undflykt. Hon behövde visa att det fortfarande fanns kraft och ära i hennes släkt och flock. Hon hade behövt bevisa sig, och hon hade belönats för det. Tankarna svävade iväg i långa haranger om blod och ära men då hon återkom till verkligheten log hon varmt mot flocksystern.
"Bara hundra år kvar på det här vaktpasset då höhöhö"
Händelselösa vaktpass var verkligen inte hennes favoritsysselsättning, men Kilah hade gjort det väldigt uthärdligt hittills.


[Avslutat]