Vinden hade tilltagit under eftermiddagen och fick trädkronorna att gunga. Den vanligtvis högljudda skogen var nu närmast öronbedövande, fylld av djurskrik och det piskande ljudet av palmblad som trasades sönder. Windfari var med henne.
Det var med beslutsamma steg som fakargen stegade emot Ruinerna. Alldeles nyligen hade hon stött på de första tydliga markeringarna om att hon närmade sig ett revir.
”Må gudarna ha förbarmande över min själ och gynna mig i striden, låt mig finna min broder vid liv och ge mig kraft att krossa allt motstånd. Jag ska ge er allt jag har om ni hjälper mig idag.”
Viskade hon tyst för sig själv, en bön som trängde undan alla tvivel. Det var med stor självsäkerhet som hon mötte den första väktaren.
”Överlämna Molok ditt loppbitna kräk så kommer jag kanske låta dig leva.”
Hon skrek för att överrösta vinden. Bredbent och med huvudet högt stannade hon upp och stirrade ned den andre. Denne stod stilla och betraktade henne men måste på något vis varnat om hennes närvaro för snart dök fler skepnader upp bland djungelns snår. Det började bli uppenbart att hon var i ett enormt numerärt underläge.
”Såja..”
Vyssade hon med en något mer tveksam stämma. Den mörka blicken flackade mellan det ständigt ökande antalet fiender.
”I Meimeis namn, ta det lite lug-”
”VANÄRA INTE HANS NAMN, KRÅKA!”
En ungvarg som Bambra knappt tyckte såg ut att va stor nog att ha slutat dia avbröt henne mitt i meningen. Snorvalp. Men hennes giftiga förolämpade blick byttes snabbt ut till en road min då hon tog in vad honan sagt. Ett hånskratt lämnade henne.
”Ha! Och ni ska vara gudsfruktiga, alla vet väl att Meimei är en tik.”
Hon fnös som hennes ord var de mest självklara i världen, helt befriad från självinsikten att hennes enda bevis för detta blott var en magkänsla. Antagligen var kön inte något som gudomliga varelser brydde sig speciellt mycket om, och helt garanterat var det något som Bambra hade noll kunskap om, men sådana detaljer hade ingen effekt på hennes enorma självgodhet.
Nåväl, back to business.
"Ge tillbaka min bror, annars."

[Ljusets Krigare]

En mindre storm hade tilltagit och gjorde det svårt för den lilla att hålla sig på fötter, men inte gav hon upp inte. Vinden drog och slet i henne något förfärligt när någon plötsligt överröstade stormen. Snabbt skyndade sig valpen dit.
   “I Meimeis namn, ta det lite lug-” försökte flygfäet, hur vågade hon?
   “VANÄRA INTE HANS NAMN, KRÅKA!” Röt Megara utan någon som helst rädsla i sin kropp. Inte talar man om gudarna på detta viset inte.
   “Ha! Och ni ska vara gudfruktiga, alla vet väl att Meimei är en tik.”
   “NÄH-” lika kvickt som hon tänkte snäsa tillbaka fick hon en tass över läpparna. Hon förstod vinken, dags att vara tyst. Megara satte sig ner.

Den gråbruna tiken hade följt Megara i hasorna och stod i bakgrunden med ett vakande öga över valpen när denne tilltalar en äldre bevingad varg som verkar leta efter sin bror… eller bara är ute efter att vanära gudarnas namn. Vinden har tilltagit till stormstyrka och det är svårt att höras över vindslagen. Röster höga likt skrik försöker överrösta vindens mäktiga stämma. Den gråbruna tiken har levt ett tag med Ljusets krigare nu och hon trodde aldrig hon skulle finna en plats som hon faktiskt kan tänka sig stanna på. Där hon funnit blod som binder henne. Ledaren Malphas hade först sett på henne med mörk blick, ogillande. Konfrontationen hade kommit snabbt och Mishi hade känt sig förvirrad och anklagad. Hon hade hoppats på att livet skulle bli lättare efter Veras vänliga inbjudan. Efter mötet med Malphas hade den gråbruna tiken släppt namnet Mishi som den vänliga främlingen Asami gett henne. Hennes namn var Pandora. Nu hade hon fått information om sitt namn, sin familj, sin bakgrund. Informationen hade skapat förvirring inom henne. Kan hon lita på att detta är sant? Är hon Pandora. Syster till Malphas och Ceres. Dotter till Tramptass och Zhevra… Informationen hade inte väckt någon igenkännande klocka men hon kunde inte undgå att i Malphas närhet kände hon någon form av tillhörighet, även om hon inte kunde förklara den helt och fullt. Efter att ha levt med flocken ett tag nu har informationen börjat sjunka in. Pandora känner sig mer avslappnad. Det känns inte lika hemskt att inte minnas. Hon kliver fram och ställer sig vid brorsdotterns sida. Hon tystar valpen med en tass över dennes läppar. En lätt beröring. Faktum är att hon knappt ens berör valpen fysiskt. Hon kan inte låta bli att känna viss samhörighet med valparna. Kanske är det modersinstinkter som sitter kvar sedan länge. Pandora tar något mer steg fram. Hennes hållning är rest och svansen höjd. Öronen står spetsade på huvudet som bärs högt. Den svaga, undernärda och rädda individ som hon är det första hon minns finns inte längre kvar. Vägen hit har varit lång men hon står här nu som en stark och frisk individ. Åtminstone till utsidan sett.
”Vad får dig att tro att din bror finns här?” Hon talar med hög och stark stämma som lätt överröstas Windfaris vindars vrål.

[Vet inte om det är okej att det är Pandora som tystar Megara. Du får säga till om det inte är okej så tar jag bara bort det snabbt, Bönan]

En storm hade rullat in över djungeln och fick träden att gunga oroväckande. Den mörka himlen och ylande vinden skapade en kuslig och illavarslande atmosfär.
Den unga hanen anslöt sig till uppståndelsen vid revirets utkant nästan omedelbart, det fanns inte en chans att han skulle kunna hålla sig borta.
I Meimeis namn..
Han var inte lika impulsiv som systern och protesterade därför inte högt men man kunde se på hans ansiktsuttryck hur paff han blev över honans ord. Hur vågade hon? Någon som så uppenbart sökte konflikt, och dessutom inkräktade, hade ingen rätt att använda Meimeis namn i personliga syften. Vem trodde hon att hon var? Komma till dem, Ljusets Krigare, Änglabarnen, Gudarnas utvalda, och tro dig veta något? Tro sig kunna förläsa om ting hon inte förstod sig på.
Ett för en valp förvånansvärt dovt morrande rullade djupt i hans hals då honan fortsatte förolämpa både Meimei och hans flock. Så talade Pandora och Ikaros vred för ett ögonblick huvudet emot den gråbruna tiken. Han nickade instämmande, det var faktiskt en bra fråga Lärjungen ställt, vad hade ens fört främlingen hit?


[Intetsägande inlägg med Ikaros, han är på plats iaf.]

Bambra skrattade hånfullt åt främlingarnas genomskinliga frågor.
”Heh”
Sa hon och knyckte med nacken.
”Låt oss säga att jag har en Gudomlig Ingivelse”
Och nu hade hon tröttnat på deras jidder, det var dags för dem att lämna över Molok eller dö. Eller båda. Vinden slet i trädtopparna och mjukt omdirigerade hon den till en riktad kraftvåg emot en varg som starkt liknade den som ursprungligen upptäckt henne. Hanen flög rakt in i ett träd och föll medvetslös ner bland undervegetationen.
”Jag varnade er.”
Väste hon med ett brett flin.
”Lämna över Molok.”
Och med det var striden igång. Till en början gick det förvånansvärt bra, iallafall för att vara vad som närmast kunde benämnas som ett självmordsuppdrag. Vinden var på hennes sida och i hennes fasta övertygelse så även gudarna. Men hennes numerära underläge började snart märkas och trotts att hon rev och slet allt vad hon klarade ådrog hon sig fler och fler skador. Det var dock först då hanen hon knockat vaknade till som det totala nederlaget kom. Plötsligt slutade vinden lyda henne, faktiskt så var det som att hela hennes länk med Windfari klipptes av. Ljusets krigare kunde se paniken i hennes nästan svarta ögon innan de övermannade henne. Hon hade aldrig känt sig så ensam, så tom och övergiven, som i det ögonblicket.
”Svin!”
Vrålade hon med en stämma hes av allt det blod hon svalt.
”Era as, fega ynkryggar, ogudaktiga tölpar hur vågar ni ta henne ifrån mig.”
Ögonen var vitt uppspärrade och blodet droppade, snarare rann, från alla punkter där hon hölls fast.
”Ska ni föreställa Meimeis tjänare, vänner av ordning, pissråttor, ge mig henne tillbaka! Vinden är min, Windfari är MIN!”
Men hur mycket hon än skrek och ryckte och försökte så var hennes kraft borta. Och vad värre var, Ljusets Krigare tycktes plötsligt känna igen henne.
”Vi vet inte var din bror är längre, men vi vet vem Du är.”
Bambra kunde inte utröna vem som talade till henne, blod från ett jack i ett ögonbryn fick synen att grumlas och ögonen svida. Trotts det enorma hat hon kände så började även en annan känsla fortplanta sig i bröstet; skräck.
”Och likt dina bröder innan dig ska även du märkas, renas från dina synder. För det är vad du är, en syndare.”
Resten av monologen raderades för evigt ur hennes minne av vad som sedan skedde, i Meimeis namn.
Hon hade aldrig känt en sådan smärta som när järnet pressades emot hennes panna. All ilska, all skräck, ja hela verkligheten rann bort och ersattes med bara en enda sak. En invasiv, krävande smärta som fick synfältet att svartna och ett isande vrål att ringa i öronen. Om det var hon själv eller någon annan som skrek var omöjligt att avgöra, allt som fanns var hettan, den svidande, frätande smärtan och den fräna doften av bränt kött.

Då Ljusets Krigare var färdiga med henne fanns lite kvar av den kaxiga hona som anlänt till djungeln. Med högtravande och varnande ord lämnade de henne att förblöda från sina många skador vid revirets gräns. Förstå då de avlägsnat sig kunde hon känna hur vinden återkom till henne.
Med en enorm ansträngning lyckades hon utnyttja kraften för att lyfta från marken och bad en bön för att vingarna och Windfari skulle bära henne.

[Avslutat?]