Det var något fel med hennes ena skuldra. En strålande smärta sträckte ut sig från den längsmed hela ryggraden och upp i nacken vid varje steg. Det gjorde ont att stödja på frambenet. Smärtan var inget ovanligt, snarare vardaglig, ett ständigt närvarande irritationsmoment. Men det hade blivit värre sen Kiara svikit henne. Naktakin som varit henne privata massös och flickvän sedan fiaskot vid skuggfalls invigning hade snabbt gått från att vara hennes favoritperson till en av de hon avskydde mest. Det värkte i bröstet och blev svårt att andas när hon tänkte på henne, och det var svårt att tänka på något annat när krämporna tog upp en så stor del av hennes existens. Smärtan och den ständiga påminnelse detta var om hennes misslyckade relation gjorde henne otroligt irriterad.
Hon hade behövt lämna Civitas, både för staden påminde för mycket om Kiara - hon hade ständigt spänt förväntat sig att stöta på henne runt varje hörn - och för att hennes dåliga humör gjorde henne opopulär bland stadens vakter. Tydligen var yttrandefrihet inget som värderades i Tenebris högkvarter. Dessutom gjorde brännmärket i hennes panna att vissa av handlarna inte ville ha med henne att göra. Så många orsaker att vara på dåligt humör. Och till råga på allt var det en mulen dag och det låg åska och regn i luften. Kunde det bli värre?
Åh jo, det kunde det.
Precis som tidigare gången frös hon till då hon såg pälsteckningen. Valpens uppenbarelse i den mörka landskapet fick hjärtat att stanna. Lune? Fiero? Chocken och förvirringen byttes dock snabbt ut mot ilska. Skammen över att ha blivit övergiven, det dåliga samvetet över att ha övergett, allt drog över henne likt störtfloder. Och som alltid reagerade hon på känslostormarna genom att skjuta det ifrån sig, omvandla det till ilska. Men det som skiljde den här gången från tidigare var några små men mycket avgörande detaljer.
1. Hon hade redan från början haft en dålig dag.
2. Hon hade ingenting att förlora längre.
Och 3. han var ensam.

Det sprakade till av elektricitet runtom henne och hela hennes päls reste sig statisk tillsammans med raggen. Vassa tänder blottades och utan en sekunds tvekan kastade hon sig över unghanen. Högg emot ben, öron, vad som helst som stack ut och var lätt att få tag i. En glödande vit vrede förblindade henne, allt hon ville var att känna hans päls och kött mellan käftarna, höra hans små ben brytas.

[Gary]

Gary var fast i tankar och traskade långsamt fram över marken. Han hade ingen som helst koll på omgivningen förrns månen plötsligt täcktes av en siluett. De gula ögonen riktades upp från marken, först till den andres tassar och till sist de öppna käftarna. Öppna? Käftarna?
   Det gick alldeles för snabbt för den lille. Ena sekunden slöts främlingens käftar om hans nos, i den andra försvann ett öra. Chockat skrek Gary av rädsla, av smärta. Tankarna som tidigare bekymrade honom var som bortblåsta nu.
   "HJ-HJÄLP MIG! VEM SOM HELST!"
Han fäktade med benen för att lyckas försöka slå bort honan från sig, men greppet kring hans manke gav inte med sig. Smärtan fick Gary att vilja dela med sig av den, få främlingen att smaka på sin egna medicin.
   Känn. Min. Smärta. Känn den.

Ångesten hade flyttat in hos henne igen. Ångesten som förr varit hennes enda sällskap låg nu åter som en skugga över allt hon gjorde. Över alla de relationer hon så mödosamt byggt upp för att trotsa den.
Det var så länge sedan hon känt sig svag, men utan Kolzak hade hon åter börjat skälva. Hade det inte varit för alla hennes syskon i Cirkeln så hade hon garanterat gått sönder. Hon var inte bra på att hantera press, var inte den typen som kunde skärpa sig bara för att andra behövde det, för att de behövde henne. Nej hon smulades sönder, bröts av på mitten likt en kvist och maldes sedan ner till ett tunt mjöl under ansvaret. Det var tur att hennes familj var så förstående, att de även mitt i kaoset klarade av att stötta henne. De skulle alltid ha varandra, vara varandras klippblock i stormen. Likt ett korthus där varje instabil part vilade på nästa instabil part stod hon och Cirkeln upp.
De var nästan framme vid Civitas för att mellanlanda på vägen hem då hon fick syn på sin moder, mager och raggig. Men just eftersom ångesten var tillbaka var det först det hon trodde hände. Ännu en flashback från barndomen av en vansinnig moder som attackerade henne eller någon av syskonen. Det hade hänt förut, otaliga gånger, och den isande skräcken och stelnade musklerna stämde in på symptomen. Ez var den som reagerade först på att hon stannat upp, men han hann inte lokalisera orsaken till hennes sammanbrott innan en röst pockade på uppmärksamheten.
"HJ-HJÄLP MIG!"
Lune blinkade till och såg på Chander. Hans röst lät så verklig, och inte alls som Chanders.. Det dröjde någon millisekund och sedan förstod hon. Det var på riktigt. Det var hennes mamma, och hon anföll en valp precis som förr, hade inte förändrats det minsta.
Till sin egen stora förvåning insåg hon att känslan som fyllde henne inte var skräck utan ilska. Hat.
"SLÄPP HONOM!"
Hennes röst var mörk och stadig och hon kastade sig framåt. Instinktivt visste hon att hennes syskon skulle backa henne om hon behövde det, men det var inte i hennes tankar nu. En enda sak fyllde hela hennes väsen och det var att hon behövde skydda valpen. Utan den minsta tvekan tacklade hon sig in i sin moder och slungade bort henne från den lille. Han blödde men såg inte döende ut och hon ställde sig bredbent över honom med huvudet sänkt och raggen rest.

Den enorma tillfredsställelsen, euforin, i att få känna det skabbiga kräkets hud och kött mellan käkarna blev kortlivad. Ett hugg i ansiktet, ett i ett öra, och så låste sig käkarna perfekt över hans små skuldror och hon tryckte till. Hörde honom skrika och lyckan fick henne att vilja utbrista i ett hysteriskt skratt. Men så högg det till om hennes egen manke och hon gav ifrån sig ett förvånat läte. Försökte koppla vad som skedde, det kändes som att hon bet sig själv men hon kunde omöjligt förstå hur hon skulle lyckats med det. Med viss tveksamhet lättade hon på trycket i käkarna bara för att känna efter om det hjälpte, och i nästa sekund for någonting rakt in i henne. Hon slungades iväg över det mörka gräset och kände hur skuldran högg till då hon tog mark. Något stort, grått och svart tornade upp sig över valpkräket och hon fräste irriterat. Den förbannade mamma. Men så fokuserades hennes blick och hon insåg. Nej. Inte mamman. Dottern. Hennes dotter.

Lune såg hur hennes moder reste sig med stela rörelser och hon såg igenkänningen glimma i de gula ögonen.
"Ni ska alltid förstöra ALLT!"
Vrålade honan och verkade göra sig redo att försöka attackera valpen igen. Lune kunde höra hur röster från förr ökade i styrka inom henne. Vad är det för fel på er? Otacksamma, äckliga kryp. Ni förstör för mig, fattar ni inte det? Ni förstör Mig. Allt är ert fel. NI får mig att må dåligt. Hon kunde se hur elektriska blixtar rörde sig genom moderns päls, mindes Chanders skrik första gången hon använt kraften på dem. Mindes smärtan som elen framkallade och hände hur pulsen ökade. Innan hon hann bli för rädd attackerade hon igen. Denna gång både med kraften och kroppen. Lät två klot av energi smälla in i Tica och få hennes ur balans innan hon högg emot hennes ansikte, hennes nacke och hennes hals. Hon kände hur en svag stöt i nosen vid det första bettet men modern verkade ha blivit helt desorienterad av hennes explosioner och var chanslös. Redan vid det tredje hugget kunde hon känna den mindre, spinkiga kroppen bli svag och mjuk under henne men hon vågade inte sluta. Lät raseriet förblinda henne medan hon slet och rev i sin forna misshandlare. Ticas frenetiska försök till försvar blev allt svagare och byttes till slut ut mot desperata flyktförsök och rop på hjälp. Men det var för döva öron, Lune hoppade med all sin kraft på honans bröstkorg och bet upp sår efter sår över hela kroppen. Först när Tica låg helt stilla, oförmögen att ens försöka försvara sig längre, stannade hon upp.
Med ansträngd andning betraktade hon den döende honan. Den skräckinjagande modern som hon spenderat en så stor del av sitt liv med att frukta. Lune hade aldrig känt sig så mäktig som just nu. Hennes ansikte var täckt i blod men hon hade bara några få riv och bitsår själv, det var övervägande moderns blod.
Ett gurglande ljud lämnade Tica då hon kanske försökte säga något, eller bara försökte kippa efter andan.
"Jag... jag var så rädd för dig."
Lunes röst var full av misstro inför sina egna ord, det var ofattbart att hon varit så rädd för den lilla pölen till varg.
"Men nu är jag stark, och det är din tur att vara rädd."
Hon borrade sig djupt in i moderns blick.
"Du är patetisk."
Tica slöt ögonen men Lune var inte klar, hon visste att det inte var långt kvar nu och det fanns saker hon behövde få sagt.
"Du var en fruktansvärd mamma, men jag har en ny familj nu, en familj som älskar och tar hand om mig. Jag har aldrig behövt dig och sekunden jag går härifrån kommer jag glömma att du någonsin funnits. Du är ingenting för mig."

Detta var det sista Eirocalyphtica hörde innan döden grep tag om hennes medvetande och allt försvann.