Nyke staplar fram på darriga ben. Hans egen blod har torkat i pälsen på nacken. Yrsel gör att blicken tappar fokus och den vita hanen blinkar upprepande och ruskar då och då på huvudet för att försöka få tillbaka skärpan i blicken. Han har lyckats ta sig ner från bergen och lämnat dem bakom sig. Azhekaslätten sträcker ut omkring honom. Han kan inte minnas när han ätit eller druckit senast. Det är inte likt honom att glömma trots att det är sådana triviala och vardagliga saker. En djup suck pressas ut genom näsborrarna. Om han ändå kunde hitta någon bärbuske eller så. Bara något litet så han kunde få något i magen, då skulle det nog kännas mycket bättre. Det är på grund av ren envishet som han tvingar kroppen framåt. Någon energi har han knappt kvar, men det tänker han inte låta hindra honom.
Något rasslar till i gräset intill honom och den violetta blicken fästs på en liten gnagare som snabbt kilar iväg och ner i ett hål länge bort. Den vita vargen tar ett rävskutt i den riktningen och han dyker ner med nosen före. Men gnagaren är borta. Hungrigt börjar han gräva i jorden och vidga hålet. Kommer han bara tillräckligt djupt ner så kan han få tag i den lilla gnagaren. Just nu behöver vargen bara äta och han struntar i vad.

[PAX TILL ÖKKER]

Ökker gick långsamt framåt med huvudet tungt hängandes mot marken. Han visste inte riktigt vart han skulle gå för att hitta Sirocco. Men han hade hört så mycket om Civitas och kände att om han skulle få höra något om Sirocco så skulle det vara där han hörde det. Men vägen dit var långsam, han hade inte tagit hand om sin kropp på ett bra tag sedan Sirocco lämnade och han var mager och svag. Men han orkade inte vänta. Han ville trots allt inte vänta från början heller. Det var Siroccos idée att han skulle stanna kvar hos flocken och nu visste han inte om Sirocco fortfarande var vid livet eller inte.
    Det fanns nätter när han vaknade upp och trodde att han var tillbaka, men att han fick inse att hans hjärna bara inbillat sig den andres närhet brevid honom. Han tittade ner på marken som frös vid hans steg. Det tog säkerligen extra mycket energi från honom att producera kyla vart han än gick men han hade inte längre kontroll över det. Han kunde varken få det att sluta eller börja av eget sinne.
    Ökker stannade till och tittade upp. Hans uppmärksamhet hade fångats av en annan varg som grävde entusiastiskt i marken. Han stod ett litet tag och tittade på den andra. Frosten runt omkring honom växte i en oval på marken medan han stod stilla.

    "Hej, vad letar du efter?" Frågade han tillslut när nyfikenheten tog över honom.

Först lade han märke till att det började bli kallt. Andedräkten omvandlades sakta till vita moln. Men han ville inte ge upp ännu och riskera att förlora gnagaren helt och hållet. Även att det krävdes mycket energi av det lilla han hade kvar att försöka gräva upp hållet. Det blev trögare och trögare att gräva.
Hej, vad letar du efter?
Överraskat slutar Nyke att gräva. Han höjer på huvudet och vrider på sig. Den violetta blicken placeras på en ljus främling en bit bort. Först tror han att han ser i syne och blinkar några gånger. Blicken går från oskarp till skarp och till oskarp igen. Han lyften en smutsig tass och gnuggar sig i ögat med tassleden. Så ser han på främlingen igen. Öronen stryker sig mot nacken men han ser mer avvaktande än aggressiv ut.
"Mat". Han får bara fram det enda ordet innan han vänder ner blicken mot gropen han grävt. Han börjar gräva igen. Yrseln gör sig påmind och han vacklar till. Frambenen viker sig under honom och han landar i den grunda gropen han grävt. Med en djup suck får han inse att det inte är lönt att fortsätta gräva. Han sneglar på främlingen.
"Du råkar inte ha någon mat va?" Lyckas han få fram med trött stämma.

   Mat.
Ökker följde honom med blicken utan att kommentera på att chanserna kändes låga att den andre skulle kunna gräva sig ikapp sin måltid. Men kanske hade den andre grävt ner något där tidigare.

   Du råkar inte ha någon mat va?
Han tittade lite sorgset på den andre och sedan fundersamt bort mot hållet han kom.
"Nej. Men jag gick förbi något ganska nyligen åt det hållet." Sade han med sin tunna, trötta röst och pekade med kroppen åt de långsamt tynande frost spåret han lämnat.  "Jag kan dock inte svara på hur bra maten var. Men mat är mat." Han gav ett prövande leende.

Nyke tittar åt det hållet främlingen pekar åt. Frostspåret i gräset går inte att missa. Öronen reser sig på hans huvud den vita vargen mödosamt stället sig upp. Han kliver bort från gropen och tar sig nu en bättre titt på främlingen. Så gott han kan med sin ofokuserade blick i alla fall. Främlingen ser inte vara i bättre kondition än han själv.
"Just nu så skulle jag kunna äta vad som helst". Svarar Nyke. Även om tanken på att äta något gammalt faktiskt tar emot. Men det är den enda vittnet om mat han har just nu.
"Om du ursäktar så ska jag nog gå och ta mig en titt ändå". Lägger han till med ett blekt leende och börjar stapla framåt. Om han ändå kunde hitta lite vatten med så han kunde tvätta blodet ur pälsen. Den järntyngda doften irriterar hans känsliga nos.

Just nu så skulle jag kunna äta vad som helst. Om du ursäktar så ska nog gå och ta mig en titt ändå.



  Ökker slappnade av i kroppen och lät ett brett leende pryda hans ansikte för första gången på länge.
"Jag är bara glad att jag kunde hjälpa till." Svarade han med en nyfunnen glädje i rösten. "Tyvärr så skall jag fortsätta åt detta hållet." Ökker pekade med huvudet mot den upptrampade stigen som ledde mot Civitas. "Men mitt namn är Ökker om vi skulle mötas igen." Han log mot den andra, med en viss förväntan att få höra dess namn.

Nyke stannar till och fäster den violetta blicken i främlingens ansikte. Han kisar lätt för att försöka behålla skärpan i blicken. Han nickar kort. Ökker. Nyke tvingar fram ett genuint leende och sveper vänligt med svansen.
"Väl mött, Ökker. Mitt namn är Nyke". Sedan med en suck fortsätter han gå i den riktning Ökker pekat ut åt honom. Frostspåret blir som sagt inte så svårt att följa så länge det inte smälter bort.

[AVSLUTAT om du inte vill lägga till något mer. ^-^]