Trotts sorgen fanns det förpliktelser att sköta och denna kväll satt hon och Usha vakt vid en av utposterna som vätte mot Ken-Yak. Här sammanstrålade två vandringsleder till en som fortsatte in genom skogen alldeles intill deras revir och det var av största vikt att ha koll på vilka som kom och gick. Dessutom var det vid skogsmynningen bara ett tiotal mil bort som den största fienden, de odöda, gick igen. Vissa olyckliga dagar, då vinden var stark, kunde man känna doften av deras ruttnande lik hela vägen hit. Så var tack och lov inte fallet nu. Men något annat där ute i skogen, väst om reviret, väckte hennes uppmärksamhet. En stark och bekant energi som rörde sig närmre med snabba men smygande rörelser.
"Klarar du att bemanna ensam ett slag? Jag har något jag behöver ta hand om."
Mostern bekräftade med inget mer än en kort nickning och Lamia satte av ut i skogen. Medan hon rörde sig fram i dimman kunde hon riktigt känna ilska växa i bröstet. Hon hade kommit hem natten innan, bärandes på en död broder, och till sin stora skräck funnit att hennes kusin inte tagit sig hem än. Då de skiljts åt hade Mirai sagt sig återvända till reviret så flocksystern borde varit här långt mycket tidigare än henne. En bitande oro hade sedan dess hållit henne i sitt fasta grepp, men denna ångest hade i samma stund som hon känt av Mirais klara glöd slocknat. Den första impulsen var såklart lättnad, kusinen verkade inte skadad eller ens vid dåligt humör, men sen kom känslan av att ha blivit lurad, förbisedd, av att någon trott man var dum. Och ilskan. En avgrundsdjup ilska.
Kusinen verkade inte ha insett att hon var upptäckt och Lamia stannade upp mellan träden, inväntade henne med en iskallt lugn. Då den tvefärgade långsamt framträdde ur skuggorna frågade hon med hög stämma.
"Och var har du varit?"

Mirai var upplyft på något sätt, vandrade med mer självsäkra steg genom skogen. Hon kände sig starkare och visare på något sätt, att ha bekämpat dessa ohyggliga varelser öga mot öga hade hjälpt henne bearbeta den rädsla hon växt upp med inför dem. De hade varit hennes spökhistorier som valp. Hennes mardrömmar när hon inte kunde sova på natten efter Mitsou's död. De hade varit det där farliga som hon inte kunde ta på, som hon visste fanns, men hon visste inte när och om de skulle komma tillbaka. Om de skulle göra det nu, skulle hon vara helt förberedd och den styrkan fyllde hela hennes inre. Det strålade om henne, även om hon likt andra dragit på sig skador som sakta läkte. Hon hade såklart inte fått lämna platsen utan att de försäkrat sig om att hon var smittfri. Hon hade försäkrat dem om att skadorna inte uppkommit av strid mot de odöda, men de trodde henne inte. De tog inga risker. Hon hade i själva verket endast varit klantig och skurit sig på något samtidigt som hon skämt ut sig inför en folksamling och en stilig främling. Hon vandrade i sina egna tankar när en tydlig stämma fick henne att vända blicken åt ett annat håll. Hon frös som på kommando och vinklade ena örat bakåt. Som en ursäkt. 
- Vid Tvillingklipporna. 
Hennes svar var tydligt och hon talade med väl artikulerade ord. Hon var ärlig och sträckte en aning på sig efter att ha sjunkit ihop när Lamia talat. Hennes kusin hade alltid haft den effekten på henne, men det skulle bli ändring på det! Hon var värd det här. Hon hade tagit det och gjort det till verklighet. Hon förtjänade att känna sig säker, stark och modig.

Lamias nosrygg var krusad och hörntänderna blottade i en mer än irriterad min men då Mirai svarade spetsade hon öronen. Förvåning hade smugit sig in i hennes uttryck. För några ögonblick var hon förlorad i en inre konflikt. Att Mirai bekämpat de odöda var något bra och hedersfullt, samtidigt levde oron och ilskan kvar i hennes bröst. Som oftast med Lamia tog känslorna snabbt överhanden.
"Tror du att jag är korkad Mirai? Trodde du att du skulle kunna komma undan med ett ljuga för mig?"
Hon naglade fast kusinen med blicken.
"Du sa att du skulle återvända hem."
Ett förolämpat frustande följde orden.
"Du är inte ens gammal nog att lämna reviret själv men jag gav dig en chans att visa att du gick att lita på, jag tog en risk för din skull fattar du inte det?! Och vad fick jag som tack?"
Hon spottade fram meningarna.
"Det enda du bevisade var att du fortfarande bara är en liten barnrumpa. Ditt agerande är rakt igenom respektlöst, fattar du det?!"
Hon var väl medveten om exakt hur hårt just dessa ord skulle träffa.
Då hon synade kusinen med en hård nedvärderande blick fick hon syn på hennes skador och reaktionen var märkbar. Hjärtat hoppade över ett slag och öronen slickades mot nacken.
"Blev du biten?"
Trotts att hon nyss varit mitt i en uppläxning så sken oron igenom i rösten. Utan att vänta på svar gick hon närmre och synade den yngres skador, luktade på hennes päls och tryckte oförsiktigt på såren.

Mirai kunde se att en reaktion skulle komma, men hon stod fast vid att hon var stolt över det hon gjort. Trotts regelbrott och allt där till, men när Lamia väl började och inte tycktes sluta sjönk det tillslut in. Det sved i bröstet. Det gjorde ont att se henne så upprörd, samtidigt som hon kände en skam över att hon gjort som hon gjort. Trotts att hon visste att det varit fel. Hon vinklade öronen bakåt, men vek inte undan med blicken. Så svag var hon inte, trotts de ord och anklagelser som kastades över henne. 

Hon tycktes heller inte finna några ord som kunde försvara hennes handlingar. Kanske var hon så ung och dumdristig som kusinen påstod. Hon ville gråta, skrika tillbaka och samtidigt bara vara tyst. Känslorna stormade på insidan, men det var bara ögonen som visade en flammande glöd inom henne. Hon brann för livet och vad det kunde ge henne. 

- Jag menade inte att göra er orolig. 

Hennes ord var enkla och hon kunde ändå se, eller i alla fall känna på sig att alla dessa ord var av välmening. Det var i alla fall vad hon ville tro om sin kusin. Kusinerna valde bara att visa deras omtanke på olika sätt. Lamia skrek på henne, Abraxas kunde omfamna henne om det behövdes, Corason bad henne hålla sig undan för att det var vad han tyckte var bäst för henne. Ja de alla var olika och hon kunde se det. 

Hon skakade på huvudet och knep ihop ögonen när Lamia oförsiktigt sökte igenom hennes sår. 
- Men aj!!


- Nej jag blev inte biten. 
Sa hon och såg allmänt tjurig ut. Hon var faktiskt väldigt duktig. Enligt de som tränat henne. För dem var de inte konstigt att några få allt för unga anslöt sig till dem. De hade inte ens ifråga satt henne när hon sagt att hon ville lära sig. De tog emot henne med öppna armar. Om hon någonsin skulle tvingas lämna Lykoris, så var det dit hon skulle bege sig. De var också en familj. En med ett annat stort gemensamt mål. 

- Men chilla med sårpetandet! 
Sa hon sedan och skrattade till samtidigt som hon tog ett steg tillbaka för att skapa lite distans mellan henne och kusinen.

En ljudlig utandning lämnade henne då Mira svarade men hon valde att ignorera honans tidigare ord om att hon varit orolig. Ilskan låg ännu nära inom henne och det var med en o-empatisk blick som hon gav ett av såren ett sista tryck. Lyckades precis hindra sig själv från att flina retsamt då kusinen ryckte till och gjorde en lätt grimas av smärtan. Istället stirrade hon ner honan i några sekunden, som lugnet innan stormen, lät henne hinna börja fundera på om nästa omgång av utskällningar snart skulle börja.
"Phenex är död."
Rösten var bister men saklig och hon släppte inte kusinen med blicken, ville se exakt vilket effekt orden fick.
Brodern hade inte stått högt i flockens ögon sedan hans snedsteg som ung men efter utflykten till Skuggfall hade gruppen kommit närmre varandra. Och efter strid både mot Kali i arenan och sedan emot de andra generalkandidaterna i kampgropen hade han vunnit tillbaka mycket av sin förlorade respekt. Hade han bara haft takten att dö något halvår tidigare så hade kanske ingen brytt sig, nu lämnade han istället ett hål av sorg.

Mirai väntade spänt på nästa utskällning men hon vek inte av blicken från Lamia när hon stirrade sint på henne, djupt in i ögonen. Hon kunde ta det, vad som än skulle komma så skulle hon ha svar på det. Så kom ögonblicket hon väntade på, Lamia öppnade munnen men ur den kom ord som inte gick att beskriva. Mörkret omfamnade henne och hon förblev mållös. Orden sjönk sakta in och tiden kändes som om den stod alldeles stilla. Orörlig satt hon kvar med ett tomt ansiktsuttryck. Vad skulle hon säga? Vad skulle hon göra? Phenex hade inte varit populär i flocken, men någonstans hade hon känt en samhörighet med honom. Hon hade mycket att bevisa för flocken, för dess medlemmar och det hade även han haft. De hade pratat en del under färden till skuggfall, men så också på vägen tillbaka där ifrån. Hon kände ett sting av sorg som slog emot henne. Men utåt sätt fanns inga känslor kvar. Inga tårar som rann ner för hennes kinder. Känslokall. Så mycket smärta som hon upplevt under den korta tiden av hennes liv hade sakta börjat forma om henne till den hon var idag. Samtidigt som hon ständigt förändrades, utvecklades. Både på gott och ont. 
- Han kommer vara saknad. Jag beklagar din brors bortgång och jag lider med dig. Smärtan måste vara olidlig. 
Hennes ord formades med en mörk ton, kylig, dämpad. Hon menade det hon sade, även om känslorna saknades. Hon mindes tårarna som runnit när Keisuke försvann. Och hon ville inte känna så igen. Aldrig mer.

Även om Mirai inte visade många känslor så kunde Lamia se dem där bakom, i hennes unga ögon. Och hon kände igen dem, var själv inte en överdrivet emotionellt person, ingen i familjen var det. Honans stela mask medan hon talade påminde henne om Corson. Lamia suckade.
"Tack"
Även om hon inte riktigt gillade känslan av att bli omhändertagen, tröstad, det fick henne att känna sig svag - som att hon behövde bli Hanterad.
"Försvinn inte igen"
Hon såg djupt in i den andres ögon, och det var tydligt att det var omsorg som låg bakom ordern.
"Om du vill ha förtroendet att röra sig fritt behövde du visa att du förtjänar det."
Orden förstärktes med en kort nickning.
"Jag följer dig tillbaka till fästningen, sen måste jag göra Usha sällskap vid västra utposten igen."


[Avslutat?]

- Jag ska göra mitt bästa.
Svarade hon och log ett fint leende mot den äldre tiken. Hon kände uppskattning för att Lamia brydde sig så mycket om henne. Att hon fanns där att räkna med. Det var betryggande nu när Mirai's närmsta försvunnit en efter en. Hon nickade tillbaka och styrde stegen tillsammans med Lamia mot fästningen. Dags att gå hem. 

[Avslutat]