Just när festligheterna skulle börja särade sig dem tjocka molnen som täckt himlen hela dagen och släppte igenom några varma solstrålar. De fick allt pynt att glittra och blommornas färger att närmast lysa. Malva hade farit runt och piffat och fixat och förberett sedan hon vaknade. Hon, Tistel och Viol hade planerat allt inför dagen, beställt mängder med lyxiga maträtter från diverse handlare och städat och dekorerat föräldrarnas hus. Aurora och Ivo hade kommit hem från sin sorgevandring bara dagarna innan och Malva kände på sig att detta var exakt vad de behövde. En dag med hela familjen. Gudarna visste att hon behövde det iallafall. Att förbereda Stjärnstens dag, ett firande av hennes och syskonens födelse och bildandet av deras ätt, hade hållit hennes egna sorg i schack. Även om det smärtade henne att Tibast inte skulle få vara med.
Alla var samlade nu. Föräldrarna hade varit begränsade till barnkammaren under förberedelserna men hade äntligen tillåtits komma ut och se alla dekorationer. De nyfödda valparna sov tungt. Det var en varm och trevlig stämning, familjen hade delat upp sig i mindre grupper och satt och pratade med dämpade röster. Med en harkling tillkallade sig Malva deras uppmärksamhet.
"Jag vet att vi iallafall är några som förberett gåvor till idag."
Hon log nöjt då hon yttrade orden,, mycket belåten både med strålkastarljuset och hennes förberedda presenter.
"Vi delar ut dem nu, så äter vi sen."
Deklarerade hon och efter en del surr samlades alla i en stor cirkel. Aurora såg trött ut men efter hennes småsyskons födsel hade lite av hennes gamla lyster återvänt. Malva blev helt förbluffad över hur vacker hennes mamma var, trotts att hon var både nyförlöst småbarnsmamma och dränkt i sorg. Hon hoppades att hennes gåvor skulle muntra upp lite.
Med ett förväntansfullt leende delade hon ut ett litet paket av djurhud till var och en av sina syskon, och tre till sina föräldrar. Då hon var klar hade hon ett kvar, till sig själv, det var ju viktigt att de alla kunde matcha. Under stor spänning betraktade hon allas reaktioner. I paketen låg halsband, vackra berlocker med inglasade blommor i guldkedjor. Pressade syrener till Syrén, lupiner till Lupin, en viol till Viol, en starkt indigoblå tistelblomma till Tistel och så vidare. Dalias hade varit svårast, hon hade fått skapa blommar själv med sin egen kraft och krympta den så den skulle få plats. Föräldrarnas tre paket var större och innehöll berlocker stora nog att vara värdiga som tavlor. Auroras med ett vackert målat norrsken, en specielbeställning från en av Civitas konstnärliga vargar, Ivos med ett vinterlandskap och så den tredje en inglasad tibastblomma. Hennes leende darrade lite då det paketet öppnades och hon gav sin mamma en lika delar kärleksfull som sorgsen blick.


[Dags att fira ätten!!]

Bildexempel på halsband:

Aurora var så stolt över sina barn. Det kändes som att hjärtat skulle spricka, så fullt var det. Hon såg på sina äldre valpar med en ny ömsinthet. Kanske skulle hon ha varit en bättre mor om hon gjort mycket annorlunda, men det gick inte att förneka att de hade blivit fantastiska. Hon kunde inte bett om bättre Stjärnstenar.
     Och hennes nya. De hade räddat henne, på ett sätt, även om födseln varit slitig. Aurora drog två till sig och kysste den närmaste, Flippa, över hjässan. Valpen snusade mjukt i sömnen och var varm i hennes famn. Malva talade om gåvor, men Aurora kunde inte komma på något hon önskade sig. Familjen var allt hon behövde. För en sekund undrade hon roat vad hennes yngre jag skulle tyckt om denna nya klemighet.
     Aurora och Ivo öppnade sina presenter. Hennes rörelser fick valparna att röra sig i sömnen, men hon hyssjade dem mjukt med blicken fäst på berlockerna. Hon älskade dem. De var så vackra och hon kunde inte uttrycka sig i ord hur rörd hon blev av att barnen fixat detta. Den sista berlocken förde hennes redan gråtmilda själ till tysta, små tårar. Hon hade verkligen blivit mildare på senare år, men den lilla avbilden av en tibast var så vacker. Hon delade en tårfylld blick med Ivo och såg till att svälja ordentligt innan hon tog till orda.
     "Jag älskar dem. Tack, mina blommor." Hon lutade sig in i Ivos famn och andades in stunden. Hade hon kunnat hade hon levt kvar i det ögonblicket för evigt. Ännu var det lite för tidigt för familjen att kliva in i evigheten. En dag, lovade hon sig, för hon skulle inte klara av att förlora fler valpar eller Ivo.