“Är det ni som är Alaska och Kasaan?”
     Alonso hade tillsammans med sin bror fått syn på de på andra sidan torget. De hade aldrig träffats förut, men precis som att han fått en beskrivning av dem så antog han att de fått det också. Ett brett och inbjudande leende mjukade upp hans vänliga uppsyn ytterligare.
     “Det är jag som är Alonso,” han vände blicken mot sin bror och gestikulerade med en lätt nickning, “och det här är Stephano.” Innan han riktigt hann uppfatta deras uttryck skrattade han ett ledigt och avväpnande skratt.
     “Vi vet - vi är väldigt lika. Om ni skulle blanda ihop oss så kanske det är en tröst att veta att ni inte är de första, och absolut inte de sista.” Leendet blev lite snett när han drog på sitt charmigaste uttryck.
     “Trevligt att träffas,” sade han när han bugade sig lite lätt.

[För Alaska, Kasaan och Stephano!]

Alaska hade suttit med Kasaan vid sin sida och väntat. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och den udda blicken söker bland främmande ansikten på torget. Hon är inte säker på vad hon förväntar sig eller ens hur hon förväntas betee sig. Det här är något helt nytt. Men det är otroligt spännande. Det känns som att pälsen står på ända, men hon vet att den inte gör det. Det har hon sett till. Den udda blicken faller snart på ett par mörka främlingar som kommer emot dem. Alaska spetsar öronen och knuffar till brorsan i sidan med armbågen.
Är det ni som är Alaska och Kasaan?
Alaska nickar och ler vänligt när den ena mörka hanen presenterar sig själv och sin bror. "Det är vi. Jag är Alaska och det här är min bror Kasaan". Alaska reser sig upp medan hon talar och svansen sveper glatt bakom henne. Hon ser från den ene till den andre. De är verkligen lika. Hon ser på Alonso och sedan på Stephano. Försöker finna något som gör att hon kan skilja dem åt. "Trevligt att träffa er också".

Stephano kunde inget annat än att le stort. Kanske inte för att han var på dejt och hade möjlighet till att träffa sin framtida pojkvän, utam snarare att han fick göra det tillsammans med Alonso. Han hade blivit  förvånad över det faktum att brodern gick med på hans något galna idé att gå på dubbeldejt med ett par främlingar. Men det gladde honom, och därför kunde han inte riktigt sluta le.
    När brodern uttalade hans namn bugade han artigt och såg från Alaska till Kasaan.
   "Trevligt att träffas," log han varmt. "Vi har olika ögonfärger åtminstone." Stephano tog ett par kliv närmare samtidigt som han nyfiket sträckte på sig. Han hade många frågor till dem, men de vore väl oartigt att slänga sig rätt över dem.
    "Nåväl, jag tar inte illa upp om ni skulle ta fel på oss," skrattade han och gav Alonso en snabb blick. "som mim bror säger vore ni inte de första. Är ni hungriga? Jag vet det perfekta stället."

Kasaan hade suttit och tittat på allt spännande runt om sig. Sen branden hade familjen hållit till i Civitas och han hade kommit till att gilla det, staden var så varm och ljus på något vis. 
Två mörka indivder kom fram till Saan och hans syster och pressenterade sig som Stephano och Alonso.  Med ett mjukt leende reste Saan sig upp och nickade artigt för att sedan granska dom båda med ett litet lurigt uttryck. Lika var dom, lika som bär men ändå var det något som skiljde dom åt. Dom gröna ögonen föll snabbt över Alonso för att sedan långsamt granska Spehano. "Trevligt att träffas." den bruna svansen slog glatt bakom honom och han skrattade lite lätt åt deras kommentar. "Inte en chans att jag tar fel på er." stämman var mycket självsäker och Kasaan blickade snabbt åt Stephano innan han såg på systern med ett stort leende och en gnista i blicken han inte hade haft på välidgt länge. "Vad säger du Alaska?"

Ett ödmjukt och roat skratt lämnade honom åt Kasaans kommentar.
     “Modigt påstått! Det ska jag allt komma ihåg att du sagt,” sade han och blinkade skämtsamt med ena ögat. Utan att egentligen vänta på att Alaska själv fått svara vände han sig mot henne med ett stort, uppmuntrande leende. Han slöt upp vid hennes sida som att för att poängtera att han var hennes dejt. När han fångade hennes blick igen såg han milt förvånad ut, men lät det mjukna till det sedvanliga vänliga igen.
     “Vilka vackra ögon du har, som smaragd och safir,” sade han mjukt, varken generad eller tvekande. Han log lite extra innan han sedan såg emellan de två syskonen.
     “Lite gott kött skulle sitta fint! Led vägen, broder.” När Stephano satte av var Alonso noga med att gå jämte Alaska. Nog för att det här var hans allra första dejt - och han var mycket mer nervös än hans skådespelarfasad lät påvisa - så hade han etiketten och artigheten att stödja sig på.
     “Så,” deras ansikten var för honom nya, men vad han förstod så hade de bott här i Civitas ett längre tag. Förmodligen sedan Måntemplets fall. Det kanske inte var ett ämne som passade att dra upp i just denna stämningen. Åtminstone kunde de väl vänta till middag. “vad är det senaste? Var ni på föreställningen i Skuggfall?” Trots att han tilltalade dem båda såg han mestadels bara på Alaska.

Stephano gav de alla ett par snabba blickar innan han nickade och tog täten. Han lämnade en öppen plats bredvid honom i väntan på att Kasaan skulle komma upp bredvid innan han med ett stort leende ökade på takten.
    “Jag hoppas att ni är hungriga,” han blickade bakåt mot Alaska och Alonso. Stephano hörde i bakgrunden hur Alonso talade till henne, och han kunde inte låta bli att flina. “Det är ett utav de bästa ställena i Civitas.” Stephano vände åter uppmärksamheten mot Kasaan.
    “Vad tycker du om Civitas då?” 

Nog känner sig både pirrigt nyfiken och nervös när Alonso sluter upp vid hennes sida. Alaska ser på den svarta hanen och ler sött åt honom. Den komplimang han avfyrar om henne ögon får det att hetta i hennes kinder. Aldrig har någon jämfört hennes ögon med ädelstenar och så blyg och lätt generad har Alaska nog aldrig känt sig. Hon uppskattar komplimangen innerligt. Alonso måste ha varit på många dejter tidigare för han verkar så självsäker och cool att hon blir väldigt fascinerad av honom. ”Tack” Svarar hon innan Alonso fortsätter prata och säger till sin bror att leda vägen. Stephano leder vägen till det ställe där de alla fyra ska få åtnjuta en måltid tillsammans. Att ha Alonso vid sin sida så här nära får Alaskas tankar att hamna i kaos och helt plötsligt måste hon koncentrera sig på att gå för helt plötsligt kändes det väldigt svårt att placera den ena tassen framför den andra. Men hon lyckas hålla sig på alla fyra med bara några lätta snubblanden som hon lyckades hålla minimala så förhoppningsvis lade Alonso inte märke till det.
De sätter sig ner alla fyra tillsammans, Kasaan med Stephano och Alaska med Alonso. Kvällen flyter på bra och de plöjer igenom det ena samtalsämnet efter det andra och maten är helt fantastisk. Efteråt hoppas Alaska att de andra är minst lika nöjda med kvällen som henne själv. De går en bit tillsammans efter maten innan det är dags att gå skilda vägar och när de säger god natt smiter Alaska lite närmare Alonso och ger honom en puss på kinden. Både som tack för en trevlig kväll och för komplimangen om hennes ögon. Sedan drar hon med sig Kasaan och skyndar iväg i natten.
 
[AVSLUTAT]