Malva rörde sig snabbt och erfaret genom folkmassorna. Solen hade gått ner för länge sedan men det var fortfarande livat i Skuggfall, som det brukade vara efter evenemang. Även då Tenebris inte anordnat något brukade det alltid bli spontana fester efter ett avslutat spel, och denna gång var inget undantag. Överallt var det uppspelta vargar som hade allsång, spelade spel, berättade rövarhistorier och drack alldeles för stora mängder fruktdryck. Handlarna höll sina stånd öppet extra länge och affärerna verkade gå strålande. Hon pressade samman käkarna och behövde verkligen anstränga sig för att inte tydligt visa upp sina bitterhet. Hur vågade de festa och vara lyckliga när Tibast.. När hennes bror.. När.
Hon klarade inte ens av att tänka färdigt tanken, fortsatte istället söka igenom området med rödgråten blick. Men ingenstans syntes Maksim till. Det både irriterade och stressade henne att han var så svår att hitta. Tillsammans med sorgen fanns där en tydlig oro i hennes bröst, men hon visste inte riktigt varför. Det enda hon visste var att sen hon träffat Lev hade hon känt ett olidligt behov av att hitta och prata med Maksim.
Så skymtade hon hans röda gestalt - så lik Kolzak - och jäktade sig efter honom. Noga med att se till att det verkligen var han och inte något av syskonen som hon fått ord om också var på platsen.
"Maksim."
Kallade hon lågt då hon slöt upp bredvid honom.
"Kom med, jag vill... behöver prata."
Otåligt ledde hon honom med sig in i en mörk passage skyddad från andras blickar.

[Privat med Maksim]

Rösten som kallade fick honom att höja blicken och möta Malvas. Hon talade, och Maksim suckade tungt. Han visste att det här skulle ske förr eller senare, men hade inte räknat med att det skulle ske så fort. Var det nu det börjades, eller hade det redan börjat? Allt prat, ännu mer konspirationsteorier. Maksim visste inte hur många i Tenebris som var medvetna om att Kolzak var hans pappa, men kunde inte låta bli att känna sig misstänksam.
    Han sade inte emot, utan nickade istället och följde efter Malva. Tillsammans stannade de upp och han sökte efter hennes blick, hans ansikte dolt av den mörka skuggan. De enda som syntes var de lysande blå ögonen som mötte hennes.
    “Malva,” hans röst var låg och till skillnad från vad den brukade så var den varm. Malva hade förlorat sin bror, och till skillnad från Maksims egna hade de stått varandra nära. “jag beklagar, verkligen.” Maksim visste inte vad hon ville höra, eller vad det var hon ville prata om. Han kunde bara anta att det handlade om Tibast.

"Åh Maksim"
Fick hon fram med ett tacksamt och varmt leende.
"Tack."
En djup utandning, det kändes som att hon hållit andan enda sedan hon skiljts från Lev. Hon kände sig spänd på ett sätt hon inte var van vid. Men så mötte hon den andres blå blick och det kändes som att allt gick sönder.
"Åh Maksim."
Fick hon fram igen och slöt avståndet mellan dem i en kram.
"Förlåt.. jag hoppas.. är det okej?"
Rösten var tvekande, ovan vid att inte kunna kontrollera sina känslor fullt ut. Hon visste inte hur Maks kände inför fysisk kontakt på det här viset, visst skulle hon kalla dem för goda vänner men det här kändes intimt och nytt. Lite obekvämt. Hon slöt ögonen och drog några djupa andetag, tog sedan ett halvt steg tillbaka och såg upp på honom igen.
"Hur är det med dig? Är du okej?"
Hon lyckades äntligen sätta ord på känslan som gnagt i henne sedan hon sett hans inofficiella broder utanför arenaområdet.
"Jag menar, det måste vara svårt."
Hon hade listat ut hur saker låg till utan större svårigheter, vem han var och vem Kolzak var. Det skrämde henne hur världen utanför så abrupt kunde komma in innanför huden på henne. Det här var svåra tiden, men hon vägrade låta det komma emellan dem. Hon fick inte riskera att stöta bort honom, efter allt arbete de lagt ner.
"Jag vill att du vet det, Maksim, att jag finns här för dig. Du är inte honom. Jag skulle aldrig beskylla dig."
Det fanns en desperat ton i den silvriga blicken, men framför allt en djup och genuin ärlighet. Även om det alltid fanns dubbla meningar med Malvas ord så kände hon med hanen, det hade hon alltid gjort. Han hade redan fått sin identitet krossad en gång, det behövde inte ske igen. Hon tänkte inte låta det ske igen.

Maksim bet ihop käkarna när Malva gjorde ett plötsligt närmande men nickade och tryckte henne närmare sig. Han var inte van vid den här typen av närhet. Inte ens från hans mor fick han den värmen som nu utstrålade från Auroras dotter. Så mycket som hon funnits där för honom såg han inget annat val än att nu ställa upp för henne.
    Deras blickar möttes då Malva drog sig undan. Hon hade precis förlorat sin bror, och undrade hur det stod till med honom? Det var Tibast som dött, inte Kolzak. Under en kort sekund förblev han tyst. Maksim visste inte vad han skulle tycka eller tänka, känna eller bete sig.
    “Jag är mer lik honom än jag någonsin trodde att jag skulle bli,” andades han lågt och slog undan blicken. Maksim syftade inte bara på utseendet, men även deras personlighet. Han visste hur långt han var villig att gå för Varya, för den enda som verkligen betydde något för honom, och det skrämde honom. Han hade dödat Tibast, Kolzak eller vem som helst, tusen gånger om för Varyas skull.
    “De kommer att se på mig annorlunda igen.” Maksim såg åter på henne med en menande blick. Malva hade varit en av de som från första dagen varit vänlig och ärlig gentemot honom, och det var något han uppskattade. “Men tro mig när jag säger att jag beklagar sorgen.”
    Han tog ett djupt andetag.
   “Jag skulle döda honom själv om jag kunde få Tibast tillbaka.” Maksim visste att det var omöjligt, och han var osäker på om han kunde stå för sina ord om tillfället gavs. Men den blå blicken brann av ärlighet, en som han lärt sig behärska oavsett om den var på låtsas eller inte. Han ville bara att Malva skulle få höra det hon ville höra i ett försök till att uppmuntra henne och stötta henne. Trots allt var hon hans vän.

I hanens havsblå blick kunde hon se valpen som kommit till dem, henne hjärta blödde för honom. Hennes lilla projekt.
"Maksim."
Hon talade med allvar i rösten.
"Vi bär alla ett arv från våra föräldrar, men du är din egen person."
Ett svagt men varmt leende låg över hennes läppar trotts att hennes blick ännu var tyngd av sorg.
"Och dom andras småsinta tankar spelar ingen roll, vad små och tragiska sinnen hittar på är inget som ska bekomma dig. Du är en av oss Maksim. Vi är familj."
Hon visste inte hur ärlig han varit med vad hans sagt om Tibast men det spelade ingen roll. Det viktiga var att de båda var lojala mot Tenebris, det gjorde dem till en och samma.
"Och gudarna vet att vi behöver familj nu mer än någonsin"

Maksim ville tro på Malvas ord, men han var inte säker på om han hade samma uppfattning om saker och ting som henne. Den enda familj han såg på djupet var Varya, och till henne skulle han för alltid vara lojal. Samtidigt skulle han ljuga om han sade att Tenebris inte betydde något för honom. Flera av dem hade trots allt funnits vid hans sida sedan starten, Malva bland dem.
     “Vi får väl se om du har rätt.” Svarade han lågmält. Orden var mest riktade åt han själv än henne. Maksim hade alltid varit osäker på vem han var, men det tycktes öka mer och mer för var dag som gick. Han kände sig inte bara vilsen i sin plats hos Tenebris, utan vilsen i själen. "Jag hoppas du har det."

Ett snett men ihåligt leende klädde hennes läppar vid hans ord.
"Men Maks, har du inte lärt dig någonting under vår vänskap?"
Användandet av smeknamnet han själv dömt ut som barnsligt var något retsamt. Hon blinkade med ena ögat och buffade honom i sidan lika delar flirtigt som uppmuntrande
"Jag har alltid rätt"

Maksim besvarade hennes leende med att lägga huvudet aningen på sned.
    “Jag antar det.” En antydan till ett eget leende kunde synas på de mörka läpparna, men de sprack inte riktigt upp. Det kändes fel. Malva hade nyss förlorat sin bror, till hans fars käftar. Ändå kanske det var precis vad hon ville, att tänka på något annat precis.
    “Kom nu, vi kan inte stå här.” Hans röst var lågmäld, men bestämd. Maksim gav henne en lätt knuff i riktning mot hemmet, och det dröjde inte långt innan de tillsammans började att röra sig framåt. 

[Avslutat]