Lurlei satt stilla inne i familjens sovkammare. Hon hade blivit akut trött efter en vild förmiddag och behövt sova middag. Men då hon vaknade var hon nästan tröttare än när hon somnat och huvudet kändes snurrigt. Dessutom var det något konstigt med hennes högra tass. Det var lite svårt att ta in vad det var, speciellt när tankarna var så trögflytande och dimmiga, men den såg faktiskt inte ut som vanligt. Med huvudet tippat lätt på sned flyttade hon blicken mellan höger och vänster framtass och tillbaka igen. Det saknades en tå. Hon var så inne i sina förvirrade funderingar att hon inte ens reagerade då Timo kom in under glada tillrop. Men så tystnade han tvärt och hon såg upp.
"Lora... Var är din svans?"
Frågan lät lika förvirrad som hon kände sig. Med en djup bekymmerrynka i pannan vände hon sig om för att se på sin fina svans, men den var inte där.
"Ja.. Var är min svans?"
Ekade hon och reste sig upp, kanske hade hon suttit på den? Allt kändes som vanligt, förutom det brusande snurriga huvudet, men svansen dök inte upp.
"Mamma.."
Instinktivt kallade hon på sin förälder i ren chock. Det hela övergick dock snabbt i panik och ett gällt skrik lämnade henne.
"MAMMAAA!!!!"

[För Ayira och Timo, men öppet för andra i Cirkeln]

Den varma elden lös upp det mörka rummet med sina mjuka dansande flammor. Vassya hade erbjudit sig att hjälpa henne med att få in mer ljus i rummet men det var inget hon hade tänkt på då mörkret inte störde henne. Ayira jobbade med en bit lera som hon hade på en snurrande stenskiva och en skål växte sakta fram när hon höll dom ljusa tassarna om leran. Den lilla tiken hade hamnat i en arbetande trans när en bekant liten röst ekade igenom fästningen. Det lät lite mer panikartat än vanliga fall och hon suckade tungt och skakade lätt på huvudet. Tassarna rengjorde hon i en bytta med vatten bredvid stenskivan och med lätta snabba steg rörde sig Ayira ut ur sitt arbetsrum och bort mot Lurlei och Timoteij. 
"Lurlei vad har du på hjärtat?" stämman var mjuk och hon såg på dom båda med sitt moderliga leende och väntade lugnt på svar. Pulsen som ekade i marken från den lilla dottern visade tydligt att något inte stämde och hon väntade stillsamt på vad dottern skulle säga.

"Mamma min svans!! Min svaans!!"
Skrek hon gällt då modern dök upp i rummets öppning. Hon visste att mamman inte kunde se på samma sätt som hon men i sitt panikslagna och förvirrade tillstånd tänkte hon inte på det.
"Den är borta mamna!! Jag har tappat bort min svans???!!!"
Hennes ögon var säkert i dubbel storlek och hjärtat hammrade snabbt emot bröstkorgen.
"Och min tass, den är konstig. Jag bara somnade å nu är allt konstigt å jag mår inte nå bra å MIN SVANS ÄR BORTA!"
Tårarna steg i ögonen men hon försökte vara tapper och hålla sig från att gråta. Det var bara det att hon faktiskt tyckte om sin svans, dens små prickar och hur den kunde vifta. Tänk om hon aldrig fick vifta på svansen igen?
Plötsligt flämtade hon till och ställde sig förskräckt i försvarsställning.
"Tror du nån TAGIT den??"
Kanske smugit in här när hon sov och norpat hennes bästa svans. Hennes enda svans.

Efter att han påpekat till systern att hennes svans fattades så rynkades den lilla pannan djupt samtidigt som han funderade över vart den kunde ha tagit vägen. Hade den fått ben och vandrat iväg någonstans? Hade någon kommit och tagit den? Hade de inkräktare i fästningen? Var de i fara? Stressat såg han sig omkring. Hade en råtta tagit den, eller var det någon varg? Skulle Lora bli sjuk nu? Snälla bli inte sjuk. Hans bästaste systervän kunde inte bli sjuk. De behövde vara starka, tillsammans.
Han såg hur systern blev allt mer uppjagad och kallade till sig deras mamma som dök upp efter endast en kort stund. Vad skulle de göra? Mamma visste säkert. Mamma visste allt viktigt. Mamma löste alla problem. Men kunde hon verkligen lösa detta? Hon kunde inte se den saknade svansen, hur skulle hon då kunna leta efter den med dem?
''Mamma, den är borta! Liksom helt!'' svarade han med en upprörd och något skrämd röst. Vad skulle de göra om de inte hittade den? Han skulle aldrig kunna retsamt bita eller sitta på hennes fina svans igen. Med ens kände han sig lite skamsen över att han fortfarande hade kvar sin svans. Kunde de byta? Så hon fick tillbaka sin svans och hans var borta? Hon tyckte ju om sin så mycket.

Trotts att hon inte såg så kunde hon känna valparnas oroliga blick och förstodd inte alls vad det är som händer. För henne så var den där, hon kunde klart och tydligt se svansen som fortfarande satt fast på dottern. Med ett mjukt leende pussade hon Lurlei mjukt på pannan för att lugna sin uppgivna dotter. "Kom så går vi till mitt rum så ska vi hitta svansen din igen." med lugna steg började hon gå emot rummet hon nyss kommit ifrån med dom två valparna hack i häl. När dom steg in i det lite mörkare rummet ropade hon på Poppel och bad den ljusa dottern att lägga på lite mer ved på brasan och dra undan skynket som hängde över fönstret.

Poppel stönade högt och bet ihop irriterat och reste sig upp från sin plats bland dom mjuka fällarna, gick fram till skynket och drog ner det så ljuset utifrån lyste upp rummet. Det var inte fören då hon såg att dom två syskonen var med och ett leende lös upp och med lyckliga sten skuttade hon fram till dom och stötte lekfullt till brodern. Det var knappt att han reagerade och dom båda tittade lite surt på henne och det var då Poppel förstod att något inte stodd rätt till. "Vad surar ni för, har någon av er tappat svansen?" frågade hon utan att ens veta om Lurleis situation och tittade på dom med rynkad panna. Vid Moriko skulle alla vara sura mörtar idag.

Mammans lugn hjälpte trotts allt lite med paniken och med snurrande huvud följde hon med till moderns rum. Hon skänkte Timo en sneglande blick men fokuserade sedan blicken på sina tassar och all sin tankeverksamhet på att gå. Hon mådde inte helt bra, huvudet susade och snurrade fortfarande. Hennes ojämna antal tår hjälpte inte med yrseln dock och hon kom på sig själv med att fundera varför det inte fanns något blod om någon tagit hennes kroppsdelar. Tanken fick henne att må illa, likt som den onaturliga synen av sina framben som gick som vanligt fast det saknades en tå på höger tass. Inget var rätt och hon var verkligen jättetrött. Poppels busiga rörelser registrerades knappt i periferin. Systerns retsamma ord hade vanligtvis snabbt skjutits ner med någon klipsk comeback men nu kände hon istället en enorm vrede bubbla upp inom henne. Känslorna var stora och främmande men innan hon hann agera på dem mer än med en ondsint blick så svartnade det.
Den lilla ljusa valpen föll slappt ihop på golvet då kraftansträngningen överladdade hela hennes system. Bara sekunderna efter att hon förlorat medvetandet blev både svans och samtliga tår synliga igen.

Han följde med mamma och syster in i det närliggande rummet, där även den andra systern fanns. Han var fortfarande upprörd och orolig för Loras del och lade knappt märke till att Poppel lekfullt tog sig fram och puttade till honom, men hennes retliga ton som följde med hennes ord retade upp honom.
''Men ja! Lora har tappat svansen! Fatta vad hemskt om nån kommit och tagit den eller nått Poppy!''. Han röt nog ifrån lite skarpare än vad han först tänkt sig.
Mer än så hann han inte göra eller tänka innan Lora föll ihop bredvid honom, vilket fick paniken att ta tag i honom och han kastade sig fram och skakade på henne. ''LORA!...Lora vakna!''. Endast sekunder senare så dök hennes svans upp igen, precis där den var menad att vara. Chocken gick tydligt att läsa i hans ansikte vid synen. ''Den är tillbaka?!''. Han kunde inte förstå det. Hur var det möjligt att den försvann spårlöst en stund, och sen bara ploppade upp igen som om inget hänt?
Han vände sig till sin mamma. ''Mamma, vad händer?''.