I den underjordiska grottan hade de två herdinnorna och aposteln samlats. På mitten av den mjuka stranden hade det bäddats med djurfällar. Eldarna som brann i sina håligheter i väggarna fyllde bergrummet med sitt dansande sken. Tystnaden var helig, och det enda som tilläts bryta den var när de smärtsamma inandningarna som fräste likt vatten på glödande stenar.
     Vera låg onaturligt stilla. Huvudet höjt och öronen alerta men ögonen slutna. I en avlägsen bakgrund kunde hon höra Ehfra och Babs tysta rörelser. De väntade, liksom henne. Men i sinnet var hon frånvarande. Bakom de stängda ögonlocken hade Vera förenats med Enainar Ceraim. Hans närvaro fyllde hennes öron med ett dovt brummande, likt det från en enorm bikupa. Verkligheten hade suddats ut av det förblindande, heliga ljus. Det enda som höll minnet om jordelivet färskt var de långsamt pulserande värkarna. En svag påminnelse.
     Innan den första blixtrande klara värken kom började ängeln tala till henne. Ord och språk som lät olikt något hon någonsin hört, något ämnat bara för en ängels tunga. Men ändå förstod hon. Dess budskap var tydligare och klarare än något annat kunde vara. Hon lydde. Andades. Välkomnade och accepterade ödet. När hon kände sin kropp krampa och kämpa var det som att smärtan aldrig nådde henne. Det här var för Meimei, för Gudarna, för änglarna. Hon var blott ett kärl för deras viljor, och det var den högsta av vördnad. I en månads tid skulle hon behöva ge från sitt eget liv till dem nya. Men de var döttrar och söner av änglarna. De var gudabilder. De skulle föra med sig ett ljus av helgd som ingen annan skulle kunna efterlikna. De skulle vara de renaste krigarna av Ljuset.

[Valparna föds. Babs (NPC) och Ehfra närvarar.]