Azhekaslättens färglösa landskap sög åt sig nattens mörker. Bortom Skuggfalls upplysta ytor skvalpade skuggorna likt mörkt vatten. Det enda som gav antydan om att gränsen mellan himmel och jord verkligen fanns var det strålande pärlband som välvde sig från horisont till horisont.
     Lev hade haft andan i halsen hela dagen. Den hade bildat en hård klump högt upp i hans strupe som tog emot varje gång han försökte dra ett djupt andetag, varje gång han försökte tala. Det som hänt i arenan hade lämnat honom avdomnad invändigt, och kanske hade det varit för det bästa. Han var rädd för ilskan han visste att han bar inom sig.
     Det var svårt att säga om han sökt sig till baksidan av teatern av en anledning utöver att få andrum. Men när han såg den bekanta gestalten stiga ut från en av de välvda passagerna så blev han genast påmind. Alldeles för medtagen av vad som hunnit hända i stadion och innan, hade han inte riktigt insett, eller registrerat den bekantas närvaro i arenan. Men i facklornas varma sken kände han genast igen henne. Guldet som glittrade i hennes ansikte sög åt sig hans blick likt tidvatten även nu. Utan att ha reflekterat över det hade han närmat sig henne. Han hade växt en aning sedan dess, speciellt hans horn. Det var han väl medveten om, men ingenting han hade tankarna på just nu.
     “Malva Stjärnsten.” Rösten var stadig och jämn. Han sökte efter hennes blick, men lämnades kluven i vad hennes uttryck betydde. “Du kanske inte minns mig,” insåg han högt.

Malvas ögon var rödgråtna och det ömmade i hela kroppen men hon orkade inte vara varken bland främlingar eller under mark längre. Hon hade följt Tibast kropp från arenagolvet ner i gångarna under Skuggfall. Gråtande suttit och sett på medan vårdare tvättat den och gjort den så presentabel som möjligt för Aurora. Tårarna hade varit okontrollerbara enda tills hon behövde gå på scenen för sitt avslutande framträdande. Då hade hon skärpt sig för några ögonblick, fokuserat på konsten, men det hysteriska hulkandet återvände i samma sekund som hon gått av. Nu var tårarna slut och hon kände sig darrig och tom.
Den varma dagen hade övergått i en stjärnklar och kylig natt utan ett enda moln till skydd mot rymdens oändlighet. Det var mörkt och tyst i Skuggfalls utkanter men hon var till sin besvikelse inte ensam. Något sammanbitet hon vände sig då någon kallade hennes namn, även om hon försökte se trevlig ut. Då hon såg vem det var svor hon inombords, hon var verkligen inte i form för ett så pass viktigt möte.
"Lev av Torano, såklart jag minns dig."
Hälsade hon samtidigt som hon slöt allt avstånd mellan dem och gav honom en kyss i luften invid var kind. Hennes röst var något hesare än vanligt men hon hoppades att han inte skulle märka.
"Vad trevligt att träffas igen, har du sett på dagens framträdanden?"
Frågade hon, fiskade efter en komplimang eller hans sympatier, gudarna skulle veta att hon behövde båda. Tänk, i en annan verklighet där gladiatorspelen gått bara lite annorlunda hade hon varit överlycklig i denna stund. Som hon drömt om sitt första soloframträdande, och en potentiell beundrare när hon var som allra mest utsmyckad och glamorös. För nog var hon vacker alltid, hade till och med målat smala linjer och prickar runt ögonen med guld. Det var tur att metall var vattenfast.

Lev kunde inte beskriva känslan bättre än en fågels vingslag i bröstet på honom när hon sträckte sig fram. Hon luktade mer av söta blommor än varg. Ett litet, men avsevärt leende drog i mungiporna. Blicken som letade sig över hennes ansikte och drog åt sig alla dess detaljer lade märke till en sorg. Det hela vecklade snabbt ut sig innanför hans tankar och insikten fick den tämjda glädjen att bytas till medlidande.
     ”Ja,” svarade han försiktigt. ”Vågade inte tro att det var du. Det- du var fantastisk.” På samma sätt som orden verkat tappa sin form den gången gjorde de det nu också. En glimt av genans nådde hans ansikte men han dolde det kvick. Istället blev minen tung igen av tragedi.
     ”Det var din bror.” Tonen lyckades hamna någonstans emellan ett konstaterande och en frågan. ”Beklagar. Det är tufft.” Maksim hade aldrig känts så död för honom som han gjorde nu, och då kunde Lev ändå med säkerhet veta att han var vid liv. De båda verkade ha tappat en bror idag. Till skillnad från henne så hade han fortfarande chansen att ta honom tillbaka. Men döden, den var oförlåtlig. Han lät blicken som flyktigt sökt sig till marken fånga upp hennes igen.
     ”Du gick ändå upp på scenen,” det lät som att hans tankar talade mer än hans annars trevande, men väl utvalda ord, de var tankfulla och mjuka, ”du kommer bli okej. Sila dushi.*” Han visste inte hur han skulle översätta det sista utan att det lät fånigt och tafatt. Så han lät bli, och istället såg på henne med ett betydande lugn. 

* styrka av själen

Hon drog darrande efter andan då han tänkte högt och kom fram till vem Tibast var. Varit. Det gjorde ont att höra och hon var tvungen att se bort med ett ursäktande leende. Blinkade upprepade gånger för att försöka stänga inne tårarna medan han fortsatte talat.
"Förlåt mig."
Fick hon fram med en snyftning, hon hade varit så säker på att tårarna var slut men nu var gråten snart över henne igen.
"Och tack."
Rösten brast och utan att kunna hindra sig själv lutade hon sig in i hanens famn och grät. Tårarna fläckade hennes kinder och hans bog och hon förbannade sig själv.
"Ursäkta, förlåt mitt beteende.. jag"
Hon kunde inte sluta gråta, och valde att istället för att försöka hindra det hänge sig åt den nya, improviserade strategin.
"Åh Lev."
Suckade hon mellan smakfulla snyftningar och tunga tårar.

Lev blev lite tagen av Malvas närmande, men stod stelt kvar och lät henne finna någon slags tröst i hans stöd. Hennes gråt rörde upp något i honom. Gamla minnen som nu smärtade på ett helt annat sätt. Han slöt ögonen för att samla sig trots att hjärtat bultade hårt av många olika anledningar. Med en försiktig utandning lät han sig slappna av trots att hennes tyngd vilade mot honom och han sänkte huvudet för att vila sin kind mot hennes tinning. Men bara för ett kort ögonblick innan han kände sig plötsligt svag i benen.
     “Malva Stjärnsten,” hennes namn var bara en mjuk viskning. Han fann att han egentligen inte visste vad han skulle säga, vad han ville säga eller vad hon behövde höra. Han andades ut osäkert igen när han drog sig undan.
     “Är ledsen,” sade han ursäktande. “Familjen väntar. Du borde vara hos din.” Han backade något steg innan han bugade sig lätt inför henne. Det kändes som det rätta att göra i hennes närvaro, trots att han inte visste varför.
      “Vi ses igen.” Det var han säker på. Han visste ju trots allt sedan innan att hon befann sig i Civitas, och det verkade som att ödet hade ett lustigt sätt att föra dem samman. Han hoppades att nästa gång de skulle ses inte skulle vara i samma tragiska omständigheter.

Levs bringa var mjuk och varm och hans tafatta omfamning fyllde henne med ett lugn hon så desperat behövde. Det var något med hans närvaro som var så.. tryggt. Då han viskande uttalade henne namn såg hon upp på honom, hans skarpt gröna ögon var lika lätta att läsa som alltid. Men något var annorlunda den här gången, det var som att dem gav henne svindel. Då han talade, hackigt och kortfattat, nästan jäktat, rodnade hon lätt. Hon hade skrämt iväg honom med sina känslor och det väckte en skam i henne som hon inte erfarit förut.
"Vi ses igen."
Sa han och hon visste att han var bara sekunderna ifrån att gå.
"Det hoppas jag."
Löd hennes svar. Hon hade tänkt det som ett kaxigt mothugg men insåg att det lika gärna kunde tolkas som en desperat önskan. Och det var nog också vad det egentligen var.

[Avslutat]