Ayira hade bett Rhys att ta hand om valparna en kort stund så hon kunde få en lugn stund att andas och vila sina sinnen. En större bekant varg vandrade bland massorna den lilla silvriga tiken log och ropade efter den rödvita ungvargen. Aleks kom fram till henne och Ayira vad honom följa med till ett av stånden. En kall och söt doft spred sig runt dom och Ayira förstodd att dom har gått rätt. Bakom ståndet jobbade två medelstora isvargar med en pole is som dom skar i. "Har du provat skuren is någon gång Alek?" Den skurna isen landade i fina skurna bamburör med en liten kant på botten så det skulle vara lättare att bättra dom. Dom räckte fram två rör med is varvat med lavendel och hon gav dom lite kryddor i utbyte. "Kom. " sa hon med en mjuk stämma och plockade upp sitt rör och rörde sig mot en lugnare plats för att slå sig ner.

Aleksandr spetsade nyfiket öronen. Skuren is? Det luktade sött i vilket fall, kallt nästan som luften om vintern. 
"Äta is?"
Det lät skumt, men Alek var inte rädd för att prova nya saker. Han tog bamburöret Ayira generöst erbjudit honom och följde henne där det inte vimlade av folk. För nyfiket för sitt eget bästa högg Aleksandr in. "GOTT," förkunnade han efter att ha smakat och tog en munfull av skuren is. Ganska genast ångrade han sig när en kall, bultande smärta spred sig från gommen och upp i huvudet. Alek jämrade sig. "Aaaaaj, skabb vad det gör ont."

Dom hann inte mer än sätta sig innan Aleks tog en stor tugga av den smaksatta kyliga glassen och ångrade sig bittert. Ayira skrattade lite grann och skakade på huvudet. "Åh Aleks, prova blås lite på toppen och ta mindre tuggor." med ett belåtet leende tog hon en lämpligt stor tugga men istället för att bita direkt i det kalla så använde hon tungan. Det såg lite ironiskt ut när hon skopade upp lite is på tungan men det var så hon hade lärt sig att inte frysa ner hela munnen och hjärnan, eller få extrema ilande smärtor i tänderna. "Det är inte så dumt när man får kläm på det eller vad tror du?"

Alek hade ofta fått höra att han tog för stora tuggor, men hur skulle han annars få sin mat för sig själv? Det var överlevnadsinstinkt i ett hushåll delat med Katya och Mara, som ibland kunde norpa käket rakt under hans nos. Även Ayiras små kunde få för sig att sno en godbit ibland. 
"Jaja, okej," suckade han och följde Ayiras goda råd. Hm, gott faktiskt. Riktigt gott. "Jo, faktiskt. Vem kom på det här? Det smakar ju inte vanlig snö, liksom. Inte ens som istapp. Det är nåt, mer. Blommigt? Eller? Jag vet inte, vad är det?" 

[Avslutat!]