Ett brutet ben. Det var en lindrig skada med tanke på omständigheterna men Oberon hatade vilan som kom med den. Han låg nätter som dagar i ända, fullkomligt oduglig. Samhetskvalet var en sak men tristessen var värre. Värre än all smärta. Dagarna var en pina. Medan han om nätterna hade flockens sällskap kändes dagarna desto längre. Det var svårt att få någon sömn och den lilla han fick var härjad av diffusa drömmar. En av bieffekterna av Niyahas vidriga "hälsoelixir", gissade han. Denna dag var inget undantag och Oberon vaknade med ett ryck från ännu en feberdröm.
    Solen sken över dalen. Det var förmiddag och flocken sov, omgivningen tyst och stilla. Vid sidan om sig låg Azdell, mjukt snarkandes under den framtass hon fortfarande hade kvar. Synen fick honom att le, och Oberon torkade pliktskyldigt bort lite snor från hennes nos. Han hade gärna delat hennes sömn om det inte varit för håren som rest sig i nacken. Blicken svepte snabbt över platsen.
   Oberon hade haft samma känsla ett tag nu. Känslan av att inte vara ensam. Det var svårt att sätta ord på det, mer än att det inte var som något han tidigare upplevt. Rösten han ibland hörde var omöjlig att lokalisera. Som om den saknade ägare. Kanske var det hans eget huvud som spelade honom ett spratt – att han blivit galen.
    Rösten ekade otydligt. Svaga och osammanhängande ord bortsett från ett namn och en återkommande mening – hör du mig. Det var inte bara en fråga utan också ett löfte. Om vad visste han inte, bara att den inte verkade vilja ge med sig.


Stark och tydlig. Precis som dagarna innan bortsett från en liten detalj. Denna gång valde Oberon att svara. "Jag hör dig, Guarderion."

[Ensaminlägg. Utspelar sig efter att Niara blev BBQ.]