Ögonen på den lilla var stora som meloner när hon såg sig omkring. Modern hade berättat om vad som kunde tänkas finnas här och det var ännu mer magnifikt än Poppel hade kunnat tänka sig. Det rörde sig alla möjliga individer runt om henne, en bit bort gjorde Ayira byten med Timoteij tryckt mot hennes ben. Den lilla vita valpen ville se och upptäcka, iallfall se. Hon hade fått sagt att inte gå längre än vad Ayira kunde 'se' så Poppel skuttade glatt omkring runt benen på andra vargar så dom nästan snubblade på henne. Skulle hon nu tappa bort sig så visade det vagt glödande stenen runt hennes hals vägen hem.
Plötsligt tog det stopp och hon åkte på rumpan med en hård duns. Med en suddig blick såg hon upp emot individens huvud och kisade, kände igen siluetten och skakade på huvudet. "Förlåt Aleks." fnittrade hon fram och såg nu med klar blick upp emot sin stora färggranna broder men slutade att le och ställde sig snabbt upp då det visade sig vara någon helt annan. "Förlåt, jag trodde du var någon annan." Poppel tog några försiktiga steg bakåt utan att släppa blicken från den andre. Inte var det Aleks men något med den store kändes bekant, varför var den så lik hennes äldre flockbroder. Utan att tänka sig för så stirrade hon nu nästan på den främmande hanen än att titta på honom med dom tvåfärgade ögonen.

Maksim kunde inte bry sig mindre än om någon gick in i honom, trots allt var det trångt och snårigt, men när en ljus röst talade stannade han upp. Han kände inte igen rösten, men det hon hade sagt… Den blå blicken såg sig omkring, för att sedan vändas nedåt.
    En liten, ljus valp med mörkt ansikte såg med stora ögon på honom. Hon hade backat undan ett par steg, och stirrade nu intensivt.
    Han rynkade på pannan. 
    ”Vem trodde du att jag var?”, frågade han kallt samtidigt som han sänkte sitt huvud för att lättare möta hennes blick.

Hon svalde hårt och släppte inte hanen med blicken. Någonting med honom kändes bekant trots att hon aldrig hade sett honom för. Blåa klara ögon, vit nos och vitsvarta horn. Utan att egentligen tänka efter öppnade hon munnen och frågade "Är det du som är Maksim?" Det mörka ansiktet tittade nyfiket och undrade på honom. "Mina äldre syskon har berättat om någon som påminner om dig."

”Dina äldre syskon?” Upprepade han med avsmak. Oavsiktligt undvek han att svara på hennes fråga, och funderade istället på vem hon var. Hade ytterligare valpar fötts upp i en värld utav lögner och svek? 
    ”Vad har dem sagt, om den här Maksim?” Hans röst blev dovare och hatet klingade, något han var osäker på om valpen skulle uppfatta. Egentligen borde han inte bry sig, det spelade ingen roll. Civitas var hans hem nu, och oavsett vad dem sagt skulle han aldrig överge sin mamma.

"Vi är inte relaterade men jag ser upp till dom." Sa hon med en stolt stämma och nickade instämmande. Deras mor hade sagt att blodet inte bann en familj utan känslorna och hjärtat. 
Av ren reflex tog den lilla valpen två steg bak och sänkte huvudet lite grann. När den främmande hanen frågade vad dom hade berättat om Maksim tippade Poppel huvudet på sida. "Att han plötsligt försvann, att dom letade och letade men kunde inte hitta honom." Hon hade satt sig ner och log lite grann. "Att han verkade vara hans syskons värld. Mamma berättar att det inte är sig likt sen Maksim försvann. Mycket sorg och förtvivlan inom deras hjärtan." Man kunde se att den lilla inte förstod deras sorg men att hon på något sätt kunde känna den. "Jag hoppas jag får träffa honom någon dag. Mamma sa att han har ett hjärta av guld." Poppel log brett upp emot hanen.

Maksim fick hindra sig själv från att fnysa när valpen började att berätta. Var det de dem hade hjärntvättat de nya ungarna med? Ännu mer lögner? Ingen saknade honom, det hade de aldrig gjort. Under hela den tid som Maksim spenderat i Civitas tillsammans med sin mamma, sin nya familj, hade Cirkeln vetat om det. Och inte en enda gång hade de kommit efter honom. Bara det bevisade hur falska de var.
    Jag hoppas jag får träffa honom någon dag. Mamma sa att han har ett hjärta av guld.
    En ilska hade blossat upp inom honom vid tanken på hur Cirkeln svikit honom. Det låga lätet som rullat ur hans bröstkorg tystnade och ett litet leende spred sig istället på hans läppar. Det var varken varmt eller vänligt, utan bara rått.
    ”Ha inte för höga förhoppningar, valp”, svarade han och lutade sig närmare henne igen. ”Den Maksim är död.”

Hon såg på honom med dom stora ögonen och skakade på huvudet. Han hade fel om Maksim, Poppel var ung men inte dum. Nog förstodd hon att vargen framför henne var den dom talade om. Om än inte fullt ut så förstod hon på något vis. "Jag tror inte han är död. Bara vilsen." Viskade Poppel fram och log stort. Tänk vad glad Aleks skulle bli när han får höra att Maksim lever. Att han finns här i skuggfall.
En bekant stämma kunde höras i luften och dom ljusa öronen vinklades emot källan. Det var Ayira som ropade in sina små. Att dom skulle samlas för att röra på sig eller äta.

”Tro vad du vill.” Svarade han kort och knyckte på nacken. I bakgrunden kunde han höra någon kalla, och kunde bara anta att det var valpens mamma. ”Du bör nog ge dig tillbaks till din mamma”, han sträckte på sig och såg menande på henne. ”innan du också går vilse.”
    Utan att säga ytterligare vände han sig om och försvann bland trängseln igen.

[Avslutat]