Cleo sitter på en stor sten och njuter av en mjuk bris som drar genom pälsen och fjäderdräkten. Ett lätt leende leker på hennes läppar och öronen är slutna. Det är en varm men ändå behaglig dag, speciellt när vinden fläktar, sveper fram genom den omringande bambuskogen. Cleo njuter av lugnet och tystnaden. Hon har svårt att tänka sitt liv utan familjen, men samtidigt kan hon inte vänta på att ge sig ut i Numoori och utforska samt upptäcka själv. Även om hon inte skulle medge det så skrämmer tanken henne, på att vara helt själv. Hon har aldrig varit helt själv tidigare. Familjen har alltid funnits i närheten. Mor och far, Ramses, Wadjet och Khonsu. Det känns svårt att tänka att de inte alltid kommer finnas där i närheten. En suck lämnar den turkosfärgade tiken och hon öppnar motvilligt ett öga när hon hör någon närma sig. Båda ögonen slås upp och hon vrider på huvudet så att den rosa blicken faller på brodern. Lekfullt räcker hon ut tungan åt honom. "Vad händer, Ramsessan?" Frågar hon retligt och ställer sig upp på stenen.

[PAX TILL RAMSES]

Ramses lyfte på huvudet för att möta sin systers retfulla blick. Smeknamnet var vid den här tiden inget nytt, och ett lågt skratt lämnade honom.
     “När ska du komma på ett nytt smeknamn, syster?” Ett leende växte sig fram på hans läppar samtidigt som han talade. Ramsessan hade hon kallat honom redan när de lärt sig tala, och hade hängt med under alla år.
    Med långsamma kliv hade han rundat stenen för att slippa flyga upp. Stenen, eller rättare sagt klippblocket, var stort nog att minst tre fullvuxna skulle få plats på, och utan att fråga om lov hade han tagit sig upp och slagit sig ned bredvid en av systrarna. Till skillnad från marken fläktade en behaglig brist luften, och han tog ett djupt belåtet andetag. 
    “Gör du annat än att vila?”, flinade han samtidigt som han sneglade på Cleopatra. "och att tänka på främlingar du stött på under dagen?"

Cleo kan inte låta bli att fnittra lätt. "Men Ramsessan passar dig så bra!" Utropar hon med ett flin. "Men jag kan nog komma på något nytt, om det inte passar hennes höghet". Cleo sticker ut tungspetsen mellan läpparna och flinar samtidigt stort. Den turkosa tiken ser på när brodern gör henne sällskap på klippblocket och när han kommer närmare nafsar hon lekfullt i hans päls där hon når, som en kärvänlig hälsning. Cleo gillar att vara fysisk med familjen. Det sitter fortfarande i sedan hon var valp. "Du säger vila, jag säger filosoferar om livet". Hon ljudar verkligen ordet filosofera och ler brett så tänderna syns. "Såg du den där ljusa hunken som stannade till borta vid vattendraget?" Lägger hon sedan till med drömmande och oerhört retlig stämma. Hon vet hur mycket det retar Ramses att hon flirtar med främlingar. Men hon älskar honom för att han bryr sig. Cleo puffar till Ramses med huvudet. "Men du vet att du ändå är nummer ett i mina ögon". Säger hon. "Rams-Trams". Lägger hon till.

Rames himlade med ögonen åt hennes kommentar. Vid det här laget var han van vid att Cleopatra flirtade med allt som rörde på sig, och kanske borde han vara mer okej med det än han var. Trots att alla hans systrar var vuxna och mogna nog att ta hand om sig själva kunde han inte låta bli att känna ett behov att skydda dem. Han var deras bror, och han skulle göra allt från att hålla deras hjärtan hela. Det skulle krävas mycket från framtida parter att få hans acceptans.
    Han rycktes ur sina tankar av en mjuk knuff från systern och vände huvudet gentemot henne.
    “Jag är inte avundsjuk, om du tror det”, svarade han tröttsamt. Det ryckte i hans läppar av det nya smeknamnet. “Jag litar bara inte på främlingar som pratar med mina systrar.”

Den turkosa tiken fnittrar när brodern säger att han inte är avundsjuk. "Är du helt säker på det? Du kan få hur mycket av min uppmärksamhet som du vill. Det är bara att säga till". Cleo fäster den rosa blicken i Ramses ansikte. Studerar honom med lugn betänksamhet. "Sååå, du vill inte att vi ska prata med främlingar? Vill du att vi ska stanna här i skogen hela livet? Isolerade från omvärlden? Bara familjen? Du får ha oss alldeles för dig själv. Tre vackra damer helt för dig själv, och du är kung". Cleo flyttar sig närmare brodern och lutar sig mot honom. Hon flinar roat. Det finns få saker Cleo tycker så mycket om som att retas med Ramses. Det är ytterst roligt att se hans reaktioner när hon uttalar sig skamlöst.

Han ville för en kort stund svara ja. Tanken på att syskonen snart skulle splittras från föräldrarna för att ge sig ut ensamma i världen skrämde honom. Visst var han mer än nyfiken på vad som fanns i landet som hans föräldrar fastnat för. Deras historier inspirerade honom till att själv ta steget ut för att upptäcka, men han ville inte göra det ensam. Familjens täta gemenskap under åren hade gjort det svårt för honom att tänka sig en tid utan dem.
    Ramses rycktes återigen ur sina tankar och lät ett försäkrande skratt lämna honom. Han skakade på huvudet och knuffade lätt till henne med ena tassen.
    “Jag är väl inte kung eller, vi är jämlika”, konstaterade han och vände bort blicken från Cleopatra. De lysande ögonen fästes framför honom och han drog en djup suck.
    “Längtar du?”, frågade han lågmält. En del av honom var rädd för svaret han skulle få - men han gjorde allt för att dölja det. “tills vi får ge oss av menar jag?”

Cleo flinar oskyldigt. Lite butter för att brodern inte gett henne önskvärt svar på hennes retlighet. Men men, det är inte alla gånger det kan gå som hon vill. Hon rätar på sig igen och hummar lätt när han ställer sin fråga. Om hon längtar tills de får ge sig av. Öronen klipper till på huvudet och hon andas långsamt ut innan hon svarar. "Både ja och nej". Hon fuktar nosen. "Jag längtar tills jag kan få utforska och upptäcka mer av landet. Men jag bävar inför den ensamhet som kommer med det". Det skrämmer henne faktiskt att framtiden inte kommer med någon försäkran. Att det kommer komma en tid där hon inte kommer ha någon aning om vart föräldrarna eller syskonen håller hus, hur de mår, om de ensa är i livet. Hon försöker att inte tänka på det. Det är för otäckt. "Du då?" Frågar hon och hennes rosa blick möter broderns gula.

Ramses nickade instämmande åt hennes påstående. Känslorna hon beskrev var precis som han kände. Utan systrarna visste han inte vem han var. Han hade byggt sin identitet på dem, och ägnat hela sitt liv till att försöka hålla dem säkra.
    Hans blick var fortfarande vänd bort från systern och granskade de höga och smala träden. Det här annorlunda landskapet hade blivit hans hem med tiden, och en del av honom ville stanna här tills den dagen han blev grå.
    “Samma här”, svarade han tyst. “Självklart är jag nyfiken vad som finns bortom det här”, han gjorde en gest med tassen för att visa att han menade skogen. “men samtidigt vill jag inte lämna mamma och pappa. Och mina systrar.”
     Ramses suckade lågt. Familjen var hans svaga punkt, och skulle alltid vara det.
     “Vi måste väl inte splittras, eller hur?”, frågade han och vände långsamt blicken gentemot henne. “Du, jag, Khonsu och Wadjet tillsammans genom Numoori.” Ramses log vid tanken.

Det piggar upp hennes egen dysterhet lite när Ramses berättar att han känner likadant. Det hade nog gjort väldigt ont om han hade sagt att han inte skulle sakna någon. Tanken hade slagit henne att syskonen kanske faktiskt såg fram emot att få slippa varandra. Mamma och pappa då? De kanske önskar att bli ensamma igen. Få rå om varandra som innan de hade valpar? Det är vad en valp ska göra. Växa upp och lämna sina föräldrar. Men syskonen? Cleo spetsar öronen vid broderns förslag. "Ja! Varför inte?" Hon gillar idén på att de alla fyra tillsammans kan utforska och upptäcka. Det skulle underlätta många ting. Säkerhet, jakt, bland annat. Känslan av att slippa vara ensam framför allt. "Vi får fråga Wadjet och Khonsu vad de tycker". Cleo ler brett och svansen sveper fram och tillbaka över stenen och stjärtfjädrarna ger ifrån sig ett mjukt frasande ljud.