Med korta klumpiga steg skuttade den lilla ljusa tiken igenom den lilla korridoren. Dom bruna små tassarna slog klumpigt i marken och det lät som att hon var tio gånger större än vad den lilla kroppen egentligen var.
Poppel kom springandes ifrån den större trädgården och var på jakt efter hennes coolaste storebror Lev. Eller ja han kom på andraplats efter Aleks. Kan var cool, speciellt hans ansikte. Hon gillade hur det som delade sig, två färger som hennes ögon.
Äntligen kom hon fram och den långa puffiga svansen slog vilt bakom henne och trampade vilt. "LEEEEEEEEEEVVVV!" ropade hon så det ekade igenom korridorerna och rummet han befann sig i.

Lev hade dragit sig tillbaka till familjens kammare för att få arbeta ostört på sin kniv när han hörde hur en av valparna kom dundrande genom korridoren. Under andan hade han repeterat ett bönande mantra om att han skulle förbli osedd och stelnade i sin position som att det skulle göra honom mindre synlig. Men det tog bara något ögonblick innan hans namn ekade i så gott som hela fästningen, och speciellt i hans öron.
     Lev drog på ett stelt leende och vände om för att möta den yngre. Hennes entusiasm var sprudlande tydlig, och om än han emellanåt tyckte de små var jobbiga var det aldrig något han utåt skulle visa. De var ännu små, trots allt, och om än Lev egentligen inte var jättemycket äldre så kände han sig som det.
     “Poppel,” hälsade han vänligt. “Dobryy den’*.” Han drog kniven till sig och försökte dölja den så gott han kunde. Det var inte en leksak för valpar, och han var osäker på om de äldre i flocken skulle uppskatta att han försökte göra en överhuvudtaget. Det var lite av ett hemligt projekt han hade. Perfekt distraktion, men också något som skulle bli användbart med tiden.
     “Vad gör du? Vart är dina syskon?” frågade han och öronen sträckte på sig när han försökte lyssna efter eventuellt fler ynglingar.

* god eftermiddag

Lev hade hört henne och det lilla leendet blev ännu större. När han hälsade så bugade hon ordentligt tillbaka utan att sluta trampa på stället. "Du måste komma och titta, det är valar i trädgården!" ivern lös i dom stora ögonen och svansen slog så att vilda små vindar ven igenom korridoren. Den äldre brodern frågade henne var hennes syskon var och nästan lite kränkt tittade hon på honom. Som om att han inte ville umgås, vem trodde Lev att han var. Klart han ville umgås med henne, det hade Ayira sagt. "Valarna har väl ätit upp dom." sa hon kort och fnös till.

Lev såg misstroget på Poppel.
     “Valar?” upprepade han lågt. Det var helt uteslutet att det faktiskt skulle vara valar i trädgården, men han visste lika väl att Poppel inte skulle sluta tjata förrän han gjorde som hon sa. Hennes valpiga, lysande sätt fick honom att skrocka till.
     “Visa mig.” Lev reste sig upp igen och började följa efter den yngres jäktande steg. En del av honom var trots allt lite nyfiken vad Poppel menade.
     “Valarna åt upp dina syskon?” frågade han tankfullt, som om han försökte lösa en gåta.

Med ett litet fniss gick hon emot trädgården. Den lilla svansen slog vilt medans den lilla ljusa skuttade runt Levs ben så han nästan snubblade över henne. "Ja kanske, dom är inte så smarta."
När dom kom ut i trädgården låg Ayira i skuggan med Hassel och Timoteij en bit bort busandes. Lurlei låg bredvid sin mor och Ayira log mjukt emot Lev och Poppel när dom kom. Poppel suckade tungt när hon såg att 'valarna' inte hade tagit hennes bråkiga bröder, det kanske var tur då hon ändå tyckte om dom. På sitt vis.
"Titta!" valpen skuttade fram till dammen och pekade emot några stora färgsprakande fiskar. Det var visserligen inte valar men det var fem stora karpar som Ayira under natten hade fångat in och släppt i dammen. "Valar." Poppel tittade allvarligt på Lev.

Lev hummade tankfullt åt hennes ord. När de närmade sig utgången kunde man urskilja ett bar busande valpars röster, vilket lättade honom en aning. Även om han högst tvivlat på att de faktiskt blivit uppätna av en val, så kunde det betyda att de farit illa på något annat sätt. Trots att han visste att Ayira inte kunde se honom nickade han djupt i en hälsning till henne när han passerade.
    Det var med en nyfiken blick som Lev kikade över Poppel och ner i dammen. Ett par stora fiskar som han aldrig sett tidigare var där. Åtminstone kunde han aldrig minnas att han sett dem tidigare.
    “Poppel, det där,” han tvekade lite, för trots allt visste han ju inte hur en val såg ut på riktigt, han hade bara hört om dem från de äldre, “är inte valar, ya dumayu*.” Han sänkte huvudet närmare och vädrade efter något saltvatten.
     “Valar lever i havet,” konstaterade han självsäkert. “Vet inte vad de är,” erkände han med en axelryckning. “De äter inte upp dina syskon iallafall.”

* tror jag

Helt oförstående tittade hon på Lev och sen varelserna i dammen. Vad menade, var dom inte valar? Inte för att hon visste hur dom såg ut men hon hade hört att valar är stora och lever i vatten så drog bara slutsatsen att detta måste vara valar. "Havet?" hon hade aldrig sett havet och undrade hur det såg ut. "Kan vi gå till havet och titta på valar någon gång?" frågade hon och log stort. Lev visste så mycket, inte lika mycket som Ayira men mycket. Så var han stor och modig, tack och lov inte lika läskig som hans syster. 
"Du tror inte dom kan äta upp Hassel iallafall? Kanske om vi puttar i honom." hon tittade på fiskarna och böjde sig nära ytan för att titta närmare på dom när det plötsligt plaskade till våldsamt. En av karparna bet tag i hennes bruna nos i ett ögonblick och alla hår på den lilla kroppen reste sig på kroppen och hon skrek ihärdigt till. Viftade med dom stora bruna tassarna och tog några steg tillbaka, satte sig ner och stirrade skärrat ut i intet. Det såg ut som att Poppel hade fått en redig stöt där hon satt stelt i några ögonblick innan hon vände dom tvåfärgade ögonen upp emot Lev. Allt hade gått så fort att hon inte hunnit uppfatta vad som just hände. 
"Går allt bra?" Ayiras mjuka stämma hördes då hon trotts sin blindhet hade uppfattat vad som hänt, dom två mörka bröderna hade tack och lov varit för upptagna med sig själva för att förstått vad som just hänt. Tur det för Poppel hade inte orkat med deras skratt utan att verkligen försökt mata fiskarna med dom.

“Det kan vi nog,” svarade han och log tillbaka. Lev hade själv aldrig sett havet, trots att det inte verkade ligga allt för långt bort. Något hade spänts runt hans hjärta vid åtanken. En gång i tiden hade han gett samma löfte till Maksim. Sedan hans försvinnande hade han inte haft lust eller ens intresse för att se havet. Men det var så länge sedan nu, och det skrämde honom hur minnena långsamt bleknade.
     “Ingen ska puttas i någon damm,” kontrade han sakligt. “Eller i något annat.” Lev höll ögonen klistrad på Poppel som sträckte sig ut över vattnet. Hans kropp var spänd, beredd på att fånga upp henne ifall hon skulle trilla i. Men när hon istället tjöt till och kastade sig bakåt blev han skrämd och hoppade till. Förvirringen var tydlig i hans ansikte när han såg mellan fiskarna och ynglingen.
     “Är du okej?” frågade han och sänkte huvudet närmare henne. “Bet…” Lev tvekade, som om att han inte kunde förstå vad han just skulle säga, “bet den dig?” Han kunde aldrig minnas att han själv blivit biten av en fisk. Eller ens hört om någon som blivit biten av en fisk. Men om det var någon som skulle bli den första förvånade det inte honom att det var Poppel. Hon lade alltid näsan i blöt. Denna gång bokstavligen.
     “Tror det?” svarade han Ayira som var i bakgrunden. De skogsgröna ögonen sökte noggrant i det mörka anletet efter synliga skador. Men där var inga.

Med stora ögon tittade Poppel på vattnet och sen Lev, lika fort som hon hade blivit skrämd växte ett irriterat och nästan ilsket uttryck fram i det lilla bruna ansiktet. Utan att ha hört var Lev sagt reste hon sig upp och med små snabba steg gjorde ett utfall emot fiskarna i vattnet. Det plaskade vilt om dom när hon rev och bet efter dom stora vattendjuren som flydde.
Plötsligt började vattnet röra sig mjukt och Poppel tappade balansen, kände hur vattnet drog i henne. Bort från dammen med ett järngrepp om den lilla kroppen, direkt förstod hon vad som hände och ilskan la sig. Det var Ayira som hade tagit kontrollen över vattnet runt henne och hade dragit upp den lilla kroppen ur dammen. Den stora skuggan vilade över Poppel och hon såg skamset upp mot sin silvriga moder som hade kommit fram.
"Lev du kan lämna oss om du önskar." sa Ayira med en lugn ton och såg emot honom med ett mjukt leende.
"Förlåt mamma." mumlade valpen fram medans vattnet runt om henne drog sig undan igen. Öronen låg tätt emot nacken och hon kände skammen växa.
"Oroa dig inte Poppel, vi kommer hinna träna på dina känslor hjärtat mitt. Kom och torka i solen med mig en stund."

Det blev snabbt uppenbart att Poppel inte hört, eller helt enkelt struntat, i Levs fråga. Istället blev hennes vredesutbrott ett svar på hans fråga. Hon var okej. Poppels blossande ilska var ingenting allt för främmande.
     “Ey,” försökte han lamt, men tacksamt nog avbröt Ayira det hela innan han hann bestämma sig för att agera. Ett roat läte lämnade honom när han såg Poppels blöta, skamsna blick. När Ayira erbjöd honom att lämna försökte han att inte se allt för lättad ut. Men det blev nog uppenbart ändå när han inte dröjde kvar. Istället återvände han till kammaren för att fortsätta jobba på sin kniv.

[Avslutat]