"Okej, eh, mina småvargar, kom nu!" Blair väntade inte på eftersläntrarna när han stegade iväg genom skogen. Valparnas upprymda röster ekade i bland stammarna, så han visste ändå var han hade dem.
     Molok var inte här, och Nomë hade inga vingar. Det var bara naturligt att Blair fick lära dem åtminstone att flaxa tills deras pappa kunde ta över - han vägrade se en framtid utan den dagen. Dessutom såg de ut som små kycklingar när de flappade runt utan att ta till luften, och det var lite för skrattretande. Han hade alldeles för mycket respekt för Nomë för att garva åt hennes valpar.
     De nådde platsen han valt ut. En kulle sluttade mjukt uppåt på ena sidan, men stupade i en brant på andra. Perfekt. Blair vände sig om, och fann med ett flin att alla hunnit med.
     "Så! Ni förstår, när jag och Molok, er pappa asså, lärde oss flyga, då var det i bergen. Stora berg, höga höjder, lite insats, fattar ni?" Han nickade mot branten. Det var inte ens två meter ner till marken, men det fick väl duga. Lite skakis borde de bli ändå. "Gör som jag, så blir det bra. Och, öh, Åska, du kan väl... heja på, eller något." Av de fyra valparna var det bara en som inte hade vingar. Stackarn. Att vara missbildad kunde inte vara kul, men Blair kunde inget göra. Istället fokuserade han på de andra. Han fällde ut vingarna och slog med vingarna i långsamma men tydliga vingslag. "Såhär. Okej?" De borde klara det. Han försökte avgöra vem han skulle knuffa ut först om ingen frivillig steg fram.

[Till Nomë och Moloks valpar!]

Lys väntade inte en sekund innan hon satte av efter den större vargen. Hennes tassar som var lite för stora för hennes kropp slog klumpigt mot marken där hon rörde sig bredvid sina syskon.
    De stannade upp framför honom i ett fint litet led. Lys såg på Blair med stora och intresserade ögon när han talade. Hon hade desperat försökt att använda vingarna innan, men hennes mamma var inte direkt till någon hjälp. Så hon skulle ta tillfället i akt och lära sig allt hon kunde från Blair.
    Lys slängde en snabb blick mot Åska, men riktade sedan fokuset mot den som faktiskt hade vingar. Med entusiastiska rörelser gjorde hon precis som Blair, fast vingarna rörde sig lite för snabbt. Lys tyckte det var lite svårt att hålla dem i styr. Därför sträckte hon envist ut sin tunga samtidigt som hon försökte att koncentrera sig på att röra vingarna i långsamma rörelser.
    “Sååher?” Fick hon fram, fortfarande med munnen halvt stängd med tungan utanför.

Mörkö flaxade ofta och gärna med vingarna, gärna i Röks ansikte. Ibland sträckte han ut dem åt sidorna och breddade på de små fjuniga vingpennorna så gott han kunde så att han skulle se stor och lite farlig ut, kanske. Men nu skulle han äntligen få lära sig att använda dem rätt, på riktigt.
"Kolla! Farbror Blair, kolla! Såhär, visst?"
Mörkö vevade hejvilt med vingarna, lite i otakt och så snabbt att dammet yrde. Han tänkte att om han slog fort nog skulle han börja ta till luften.

Rök hade placerat sig lite längre bak än sina syskon. Han stirrade med misstänksam blick på Blair. Ännu hade den unga valpen inte bestämt sig för om han gillade honom eller inte. Det hade hunnit ändras flera gånger sedan de träffats, och just idag kände sig Rök extra osäker. Ändå kunde han inte motstå att följa instruktionerna han gav. Till skillnad från hans andra bevingade syskon var han inte lika snabb i rörelserna, men väldigt i otakt. Det såg mer ut som att han paddlade än flaxade.

De tre valparna satte igång med flaxandet, somliga mer entusiastiskt än andra. Inte en enda av dem lyckades få vingarnas rörelser att synka. Blair log stelt.
     "Såhär?"
     "Ehhh-" Han lät dem flaxa i några minuter. I tur och ordning tvingade han med hjälp av en tass varsamt deras vingar att jobba mer ihop. Nog hade valparna vilja, åtminstone. Det gick sakta men säkert bättre. Blair sneglade ner över kanten igen. Mossan nedanför såg mjuk ut. Hur illa kunde det gå? Han var ju där för att fånga dem om de misslyckades totalt.
     "Okej, öööh, Mörkö, kom", Blair viftade fram honom, "dags att testa, okej? Kom ihåg, jag vill att du ska ta dig ner till marken mjukt, inte flyga egentligen, uppfattat? Dala. Mjukt." Han grep tag i vinden runt om dem och ströp den totalt. Kaiwood blev väldigt tyst runt dem. Valparna behövde inga svåra moment ännu. "Redo?" Blair väntade inte på ett ja. Han placerade en tass på Mörkös rumpa och sköt ut honom.

När Mörkö kallades fram tog han några skutt tills han stod vid sin farbror och såg storögt upp mot honom. En stolthet grodde - han skulle få testa först!  
     Dala. Mjukt.
     Det lät enkelt, men när Mörkö sneglade ner mot marken hisnade det i maggropen. Skulle han verkligen ner där? Det var ju fruktansvärt högt. Och han skulle ner dit...
     Redo?
     "Eh, jag-"
Plötsligt försvann marken under Mörkös fötter och han pep till.
     "AAAAH!!" Det hisnade i magen och det kändes som om hjärtat skulle flyga ur hans hals. I ren instinkt spände han ut sina små vingar åt sidorna och kände luften fångas under dem. Han pep till igen, för nu var det som om han fångades upp av luften, och han svävade mycket långsamt. Han vågade inte röra sig, vågade inte ta ett vingslag. Tänk om luften släppte och han föll då? Stelt vevade han bara lite med dem i luften medan han sjönk fasligt långsamt mot marken. Ju närmare han kom, desto mindre farligt kändes det. Det hade ju inte varit någon fara, inte egentligen.
     Så fort Mörkö landade i den mjuka mossan med en liten duns satte han sig upp.
     "Flygade jag?" ropade han nerifrån mossan när han såg upp mot familjen på höjden.

Åska brukade sällan bry sig om sin brist på vingar - men nu kunde hon inte låta bli att stirra avundsjukt på syskonen. Heja på? Hon blängde på Blair, som tydligt inte såg på henne. Det tänkte hon minsann inte göra. De fick klara sig utan hejarop. Hon stod tyst och såg på deras vingrörelser, och en viss skadeglädje grodde i maggropen. Haha! Det där skulle aldrig gå. Hon hade sett Blair flyga, och hans vingar slog i alla fall i takt.
     Kanske hade Blair större förtroende för hennes syskon, eller så var han bara dum och vårdslös, för snart sköt han ut Mörkö över kanten. Åska stack nyfiket ut nosen för att kolla, och fann till sin förvåning att det faktiskt gick bra.
     "Ja!" svarade hon exalterat, innan hon mindes att hon surade. Blair lät Mörkö snubbla åt sidan, och knuffade sedan ut Lÿs utan någon förvarning. Hon tjöt till, och Åska backade rent reflexmässigt några steg. Hon ville inte vara näst på tur. Något avvaktande delade hon en blick med Rök, som hamnat jämnsides.
     "Jag tror på dig!" utbrast Åska i ett ögonblick av inspiration, och var rätt nöjd över försöket att heja på honom.

Lÿs såg med stora ögon på när Mörkö knuffades rakt ut, och häftigt drog hon efter andan. Hon slutade att flaxa och kastade sig försiktigt fram för att få en blick ut över kanten. Trots att hennes bror gick henne på nerverna, ville hon inte att han skulle komma till skada. Till hennes förvåning gick det bra, och med en glimt av stolthet men också avundsjuka backade hon bort från kanten igen. Lÿs hatade att vara sämre än sina syskon, och här var hon verkligen tvungen att bevisa vad hon gick för.
    Fast i sina tankar om att behöva prestera, gjorde att hon inte var beredd på den hårda knuffen från farbroderns håll. Hon hamnade snett redan från början. Lÿs försökte att flaxa med vingarna för att rädda situationen, men de bar henne inte utan verkade endast få henne att falla till marken snabbare. Ett högt litet skri lämnade henne och med en duns föll hon till marken.
    Den tvåfärgade blicken naglade sig fast vid Mörkö så fort hon var uppe på alla fyra igen. Hon tänkte inte visa sig besegrad.

En efter en bevittnade Rök sina syskon bli puttade ner för kanten. Visst kunde hade han hört Mörkö, men Lÿs skrik fick det nästan att kännas som en avrättning. Rädd för själv bli nerknuffad vågade han sig inte ända fram till kanten, och kunde inte se om hans syskon fortfarande var vid liv. Blair verkade inte notera hans dödande blickar och när det bara var han kvar backade han undan och satte sig bestämt ner.
     “Nej,” kved han bestämt. “Nej.” Den intiga blicken var fastnaglad på Blair. “Mig lurar du inte!” fräste han innan han vände om och sprang tillbaka mot lyan. Så enkelt gick han inte på hans dumheter.

Blair sneglade över kanten, men kände ingen större oro över Lÿs. Hon var snabbt uppe igen, och det var bara hälsosamt att krascha några gånger så man visste hur det kändes. Av de bevingade var det bara Rök kvar, men han hann knappt lägga ögonen på den lilla valpen innan han tydligt fick ett avslag. Om blickar kunnat döda hade Blair sannerligen legat död och begraven, men Rök nöjde sig nu med att springa iväg. Han slog uppgivet ut med vingarna mot de andra valparna, som om han inte kunde förstå varför han fått den reaktionen.
     "Aja", Blair log, "vem vill testa igen?"

[Avslutat!]