Civitas var aldrig så vackert som när solen var på väg ner och fick hela staden att bada i ett gyllene ljus. Gregorius gong-gong signalerade den dagliga stunden av stillhet. Runt omkring henne stannade livet upp och tystnaden lade sig som ett tjockt täcke över allting. Vanligtvis spenderade Nephania den här tiden med att be, men idag var annorlunda. Ända sedan Kaito visat sig i Döda Skogen hade hennes tankar snurrat kring mötet. Hon var inte Aurinkos dotter. Den sanning hon levt efter hela sitt liv hade splittrats på endast ett par sekunder. Hennes mor hade ljugit för henne, för hennes bröder, för hela flocken under så lång tid. Och hon kunde inte förstå varför. Oavsett hur hon försökte vinkla det hela kunde hon finna en logisk anledning.
    När gong-gongen ljöd igen slets hon tillbaka till verkligheten, omedveten om var hennes tassar burit henne. Yrvaket studsade hennes blick från trappans steg till byggnaderna omkring henne, till den lilla vargen som ledde Civitas. Han stod fortfarande kvar på sin böneplats.
    “Nephania, välkommen tillbaka,” hälsade han varmt.
Hon slätade ut överraskningen som tagit över hennes ansikte, och besvarade hans leende.
    “Skönt att vara hemma.”
Han bjöd tyst in henne att gå med honom.
    “Hur gick det med Draugai?”
    “En fantastisk fråga. Om sanningen ska fram vet jag faktiskt inte.”
Grendel såg på henne med oimponerad blick.
    “Hela Döda Skogen stod i brand, så jag fick ingen chans att prata med dem.”
Hon njöt av att se förvåningen i hans ansikte, men var noga med att inte visa det för honom.
    “I brand?!”
    “I brand.”
Det fanns inte överdrivet mycket att berätta angående Draugai, och hon såg till att få den biten så snabbt överstökad hon kunde utan att uppenbart skynda.
    “Vad är det du har så bråttom att berätta?”
Påkommen. Hon noterade den tydligt roade tonen i hans röst, men valde att ignorera den.
    “Du kommer aldrig tro mig!”
    “Idag, Nephania.”
Evens plötsliga röst alldeles för nära hennes öra fick henne att hoppa högt. Hon höll sig från att skrika rakt ut. Men bara precis. Allting som hände därefter hände alldeles för fort för att någon riktigt skulle hinna reagera. Vampyren befann sig på andra sidan rummet, med spår av elektricitet dansande i pälsen, och en pinsam tystnad lade sig över dem.

Even hade legat i ett av huvudsätets sidorum, väntande på solens nedgång och lyssnande till Civitas ljud. Han hade spenderat en del av dagen diskuterande med Grendel, liggande på fällarna som bäddade rummets hörn och synande de olika hudarna med grova kartor som Gehenna fått tag på. Grendel hade lämnat honom för bara en liten stund sedan, för att ta vara på stunden av stillhet.
     Han hade hört deras röster när de båda vargarna äntrat huvudsätets portar. Nephania var tillbaka, och hon verkade ha hittat Grendel utanför. Even reste sig för att lämna sidorummet och komma ut till dem, men stannade när Grendel istället ledde Nephania in till honom. Hon var mitt uppe i en rapport av sin färd österut, och vad hon hört om flocken Draugai. Hur landskapet stått i brand när hon anlänt till vad som skulle ha varit Döda skogen. Där fanns något otåligt i hennes ord. En nervös energi, hastad exaltation, i hennes ton. Det var tydligt att hon hade något annat hon verkligen ville berätta, utan att egentligen komma till skott. Grendel påpekade roat hennes hast, samtidigt som Even slöt upp till dem.
     "Idag, Nephania."
Det blev snabbt uppenbart att stäppvargen inte hade lagt märke till Evens närvaro tidigare. En skarp knall fyllde rummet, följt av en hård duns när Even slog i väggen och tungt föll ner på marken. Det slog luften ur hans lungor. Sprakade och fräste när rester av elektricitet ryckte genom hans nos och ben, och ut igen på mindre än ett ögonblick. I den plötsliga tystnaden som följde blinkade Even förvånat upp från högen han landat i.
     Grendels förfärade svammel av oro och ursäkter följde nästan omedelbart. Even reste sig utan problem igen och ruskade sot ur pälsen från där elektriciteten bränt upp sår som snabbt läkte igen. Han möttes först av rädsla när han såg upp på Nephania.
     "Vad var det där?" Ögonblicket av panik i hennes blick ersattes av förvirring vid Evens överraskade skratt.
     "Jag- Vad-?" Hon kom inte längre förrän Even avbröt henne.
     "Vad gjorde du?" Han klev över Grendels pjoskande form och ställde sig framför Nephania. Ett nyfiket rus spred ett leende över hans läppar. "Hur gjorde du det? Nej. Nej, inte det elektriska. Det andra. Du har inte berättat att du kan- Ah, nej. Oviktigt. Kan du göra det igen?"

Vad var vad? Förvirrat famlade hon efter ord, men snubblade gång på gång över dem.
    "Jag vet inte ens vad jag gjorde," lyckades hon till sist fåraktigt få fram.
Hur skulle hon klara av att göra det igen när hon inte ens visste vad det var hon hade gjort? Hon hade blivit rädd och ville skjuta det som skrämt henne, i det här fallet Even, ifrån sig. Men kanske var det just det som krävdes; en önskan att knuffa någonting ifrån sig. En önskan att få någonting att flytta på sig.
    "Kanske-" började hon trevande.
Nephanias ögon smalnade av något medan hon fokuserade. Hon tvivlade starkt på att hon skulle klara av att kasta iväg honom som hon nyss gjort igen, men kanske kunde hon knuffa lite på honom i alla fall? Elektriciteten började spraka i hennes päls och hon tvingades att avbryta. Det kändes mest bara fånigt när hon stod och stirrade på honom på det där sättet. Besegrat skakade hon på huvudet.
    "Tyvärr."
    "Är det första gången du har gjort något sånt där?"
Grendel hade lyckats samla sig efter chocken.
    "Ja, jag vet inte-" hon avbröt sig själv igen. “Kaito.”
    "Kaito?"
Hon såg mellan de båda hanarna, och den otåliga känslan återvände. Med tindrande ögon fortsatte hon berätta det hon tidigare längtat efter att få fram.
    "Jag träffade Kaito i Döda Skogen."

"Tyvärr."
Ah. Nåväl. Vad hon än gjort så var det osannolikt att det skulle vara en engångsföreteelse. Even hade sett liknande krafter förut. De kunde vara… användbara. Han backade igen och gav plats för Grendel, som verkade ha samlat tankarna och insett att situationen inte var riktigt lika kaotisk som han trott den skulle bli. Medan Grendel ställde sin fråga så vände Even sig för att slå sig ner bland fällarna igen. Koncentrationen i Nephanias röst ersattes åter av en otålig iver.
     "Jag träffade Kaito i Döda skogen."
     Even stannade upp innan han hunnit lägga sig. Han såg tillbaks på Nephania, den här gången med tankfullare blick. Kaito? Han synade hennes anlete. Lyssnade till ljudet av hennes hjärta och lungor. Vid gudarna, det var ett farligt ljud, och inte ett han kunde fokusera på nu. Han fångade hennes blick och nickade åt henne att slå sig ner.
     "Berätta."