Kvällen skulle snart falla men ännu sträckte solen sina fingrar långt in i Civitas byggnader. Malva låg utsträckt i solen på en liten utbyggnad - en balkong - i stadens absolut översta rad. Solen fick hennes långa välvårdade päls att gnistra och det blänkte om alla hennes guldsmycken. Hennes silvriga blick låg mjukt vilande på sällskapet, den något yngre hane som var Varyas enda son. Hon log vänligt och inbjudande mot honom.
"Åh men Maksim, jag kan säkert göra några smycken åt dig om du vill. Det skulle inte vara något besvär alls, allt för att du ska känna dig välkommen."
Han hade frågat om hennes kraft, guld, metallen tycktes ha väckt något inom honom då han sett henne. Hon förstod det helt klart, det fanns få metaller som var så tilltalande. Det fanns en djup dragningskraft i det.
"Gör du det, förresten? Känner dig välkommen alltså, hemma här i Civitas? Vi är så glada att ha dig här."
Aurora hade varit tydlig med att det var av yttersta vikt att Maksim trivdes.

[Maksim]

Sakta men säkert hade Maksim börjat introducerats för andra vargar än hans mor och Aurora, och eftermiddagen hade spenderats i sällskap med en av Auroras döttrar. Ett litet försiktigt leende vilade på hans läppar när Malva talade till honom. Han visste inte hur han skulle förhålla sig till dem än, ville inte visa sig svag inför dem trots att han mycket väl visste att han var det.
    Leendet avtog aningen vid hennes fråga, och han vände bort blicken och riktade den istället mot staden. Maksim hade tappat räkningen på hur många dagar han spenderat här i Civitas. Det hade till en början varit både jobbigt och påfrestande, och hans tankar hade dagligen skänkts familjen i Norspiret. Men i och med att tiden gick utan något tecken från dem hade en acceptans infallit hos honom. Han orkade inte längre försöka att ta sig tillbaka till Cirkeln. Dels för att det var uppenbart att de inte behövde honom, men också för att det fanns någon som var mer beroende av honom nu. Maksim kunde inte lämna hennes sida, inte när han insett deras likheter och hur de behövde varandra för att överleva.
    “Ja, jag är tacksam över att vara här.” Det låg ett lugnt över hans röst som Maksim själv blev förvånad över. Det var inte hela sanningen, men han visste att han aldrig skulle kunna återvända till Cirkeln igen, inte efter allt som hänt. “Du kanske kan lära mig… att kontrollera metall. Jag har aldrig varit duktig på det, men min bror och hans smycken…” Han tystnade och blickade ned mot det ojämna halsbandet som fortfarande hängde runt hans hals. Maksim visste inte varför han fortfarande hade kvar det. Smycket betydde inget längre, utan det var bara en smärtsam påminnelse om Lev och familjen.
    Maksim insåg inte att minuterna passerade och ett nervöst harklande lämnade honom. Skulle Varya se honom skulle hon bli besviken.

Hennes ansikte var milt och vänligt men hon synade honom noga bakom den mjuka fasaden. Försökte läsa hans reaktioner och avgöra vad det var han tänkte, vad för känslor hennes ord verkligen väckte hos honom. Det var en laddad fråga det visste hon även om hon inte var säker på vilka omständigheterna var. Och hans beteende talade sitt tydliga språk. Han verkade inte oärlig men splittrad, hon hade svårt att föreställa sig ett liv utan båda sina föräldrar och den gemenskap familjen varit hela hennes liv.
"Inte behöver du vara tacksam."
Sade hon överslätande, en lögn, alla som tilläts i Civitas övre delar borde vara tacksamma. Det visste de båda men likväl var det väl artigt att inte trycka det i ansiktet på honom.
"Och det skulle vara en ära Maks, åh, får jag kalla dig det?"
Hennes blick var frågande och varmt. Hon studerade hans något skeva halsband, med klumpiga kedjelänkar och kunde inte hindra en något skeptisk min.
"Jag och min bror Viol slöjdar med metall flera gånger per månvarv, du får säkert vara med nån gång."
La hon till.
"Vi kan nog snabbt lära sig att göra snyggare grejer än det där.."
Hon nickade emot hans för nuvarande enda smycke.
"Men det är ju bra att ha, jag menar, det är ju råmaterial och så."
Ett kort fniss.

Han ryckte till vid smeknamnet. Det fick honom att tänka på syskonen där hemma, nej vänta. Maksim suckade lågt åt det faktum att han ständigt fick påminna sig själv om att han var hemma nu, här i Civitas tillsammans med sin mor.
   “Maks låter lite barnsligt, tycker du inte det?” Ett fundersamt uttryck speglades över hans anlete. Han hade alltid tyckt om smeknamnet Maks, men nu var de bara ytterligare en påminnelse om någon han inte längre var; den rädda, gråtande lilla valpen.
   Den blå blicken vändes gentemot henne igen, mötte hennes aningen misstrogna blick som vilade på smycket kring hans hals. Det var långt ifrån samma klass som hennes egna halsband. Samtidigt tvivlade han på att något utav hennes hade samma betydelse som hans.
   “Det här halsbandet är det enda jag har kvar.” Maksim tvekade. Han visste inte hur mycket Malva och resten visste om honom, hans förra familj… Oavsett varken ville eller borde han dela med sig mer än nödvändigt. Därför nickade han. Halsbandet var trots allt bra material till att göra ett vackrare, mer perfekt smycket. “Men, vi kan använda det till att skapa något finare.”
    Det lilla leendet som vilat på hans läppar växte sig större och ögonen glittrade till av en känsla han inte känt på länge. “Nästa gång ni övar kan du leta upp mig.”

Malva gav hanen en uppskattande blick och synade igenom honom ytterligare en gång. Det var lite som att hon såg honom igen för första gången, som att hans ord tvingade henne att omvärdera vad hon hade framför sig. Barnsligt, jo kanske, men hon hade kanske inte tänkt på honom som så mycket annat än barnslig. Egentligen, under sin artiga yta, hade hon nog underskattat honom. Men nu sträckte han faktiskt lite på sig och den mörka pälsen glänste svagt i kvällssolen. Han hade ändå lite muskler, och om det var något hon behövde lära sig var det att aldrig underskatta andra. Felbedömde man fel varg kunde det innebära slutet för en. Det första på riktigt genuina leendet bredde ut sig på hennes läppar - men det gick att inte skilja från hennes tidigare förfalskade kopior. Hon var trotts allt en skådespelare, en bra sådan.
"Du har nog rätt."
Svarade hon medan hon reste sig upp. Det var ett konststycke ett resa sig ur virrvarret av päls som var hennes svans utan att snava på sig själv men hon hade övat mycket. Det var inte den mest praktiska av utseenden som var hennes, men hon var iallafall oåterhållsamt vacker. Det var med mjuka rörelser som hon slöt det sista avståndet mellan sig och Maksim. Eftertänksamt nickade hon med i hans ord, det var bra att han verkade villig att lämna allt det gamla bakom sig för en ny start här. Tenebris och Varya förtjänade inget mindre. Och även om Malva var nyfiken på hanens förflutna och hur det kom sig att han över en natt plötsligt dykt upp i flocken så visste hon bättre än att snoka i interna affärer.
Hon stod nära honom och följde linjerna i hans ansikte.
"Absolut."
Bekräftade hon sockersött, han skulle få vara med nästa gång hon skapade smycken.
"Har du något speciellt smycke i åtanke?"
Detta var hennes favoritämne och hon skulle kunna tala om det i evigheter.
"Du skulle passa i dyra metaller, silver eller guld. Som en kunglighet."
Utan tveksamhet sträckte hon sin fram emot honom.
"Och du har så mycket unika drag som kan förgyllas och framhävas."
Menande rörde hon mjukt vid hornet på hans nosrygg med sin egen nosrygg och såg lätt beundrande på de horn hon kände på sig skulle bli riktigt ståtliga då han vuxit klart. För att sedan söka sig djupt in i hans blick och le, en lätt rodnad hettade på kinderna.

Maksim följde Malva med blicken när hon reste sig upp. Hennes päls var spektakulär, och han kunde tydligt se likheterna mellan henne och Aurora. Bredvid henne såg hans rödfläckade päls dyster och färglös ut.
    Huvudet tippades lätt på sned när hon med ens kortade avståndet dem emellan. Maksim kämpade emot lusten att backa undan. Han ville inte vara oförskämd.
    “Du skulle passa i dyra metaller, silver eller guld. Som en kunglighet.” Kanske kallade hans mor honom för en prins av en anledning. “Och du har så mycket unika drag som kan förgyllas och framhävas.”
    Maksim tvingade sig själv att inte vika undan med blicken när hon såg på honom, granskade. Trots att han desperat ville flytta på sig, få ett uns av privacitet, vågade han inte flytta sig ens en millimeter. Han var inte van vid den närhet hon gav honom, trots att hon förmodligen inte menade något illa.
    “Tycker du verkligen det?” Han insåg att han darrade. Lågt harklade han sig och sträckte aningen på sig. Kanske var det ett försök till att intala sig själv att vara mer självsäker, modigare. Det ryckte åter i hans läppar och han vände blicken mot staden. Solen hade nästan helt gått ned nu, och Maksim visste vad som väntade när mörkret infallit. “Jag menar, guld klär mig bäst. Speciellt i solljuset.”

Han vibrerade svagt och hon såg att han kämpade med att hålla blicken i hennes. Detta var inte nya reaktioner men hon njöt likväl av dem. Dock misstänkte hon att Maksims nervositet inte var av samma orsak som de flesta andra hanar i hennes närvaro. Hon hade hört att han behövde finputsas lite, eller som en mindre artig varg skulle beskriva det: var en jävla mes.
"Verkligen, jag hoppas på att få se dig mer ute på Civitas gator i solljuset, klädd i guld."
Hon log varmt och gav honom en till blinkning.
"Jag tror vi skulle kunna ha kul ihop. Inte bara slöjda med Viol alltså."

Maksim nickade skakigt åt henne. Han hoppades också att han snart skulle våga sig ut mer på Civitas gator, ensam. Det var fortfarande en lång utveckling han hade kvar tills han skulle bli duglig nog för sin mor.
    “Det tror jag också.” Hans röst var längre än han förväntade sig och han reste sig hastigt upp, bort från Malvas värme. Solen hade vid det här laget gått ned bortom horisonten. Ursäktande mötte han hennes blick och han log försiktigt. “Nu måste jag tillbaka, mamma letar nog efter mig.” 

"Såklart"
Hon bländade av ett glittrande leende. Helst hade hon velat umgås mer, fiska fram lite mer information ur hanen. Men hon visste också att det viktigaste var att Maksim kände sin välkommen, och att Varya var nöjd.
"Hälsa V från mig."
Hon slöt blixtsnabbt avståndet han lyckats skapa mellan dem och gav honom en ytlig kindkyss på var kind.
"Vi ses."
Lugnt satt hon kvar och betraktade honom då han försiktigt gav sig iväg, njöt av kvällsluften en stund innan hon själv också begav sig hemåt. Hon skulle upp och träna tidigt dagen efter.


[Avslutat]