"Om det finns någon där som lyssnar... Så snälla hör mig..." Hennes röst är knappt hörbar i den högljudda natten. Insekterna sjunger för henne och i fjärran kan främmande ljud höras. Månens ljus reflekteras i de bärnstensfärgade ögonen som är glansiga och blanka av tårar.
    Vasilisa är förtvivlad. Först hennes dotters död, sedan hennes brorssons försvinnande, och nu verkar det som om de små liven kämpar för att hållas sams. Det var som om högre makter gav igen för deras synder, och straffade deras oskyldiga barn. 
    Ett högt snyftande lämnar henne och hon ser på det ljusa klotet på himlen. Hennes sargade ansikte är målat av sorg och skam. Tankarna går till de som inte längre finns vid deras sida. Kanske om hon hade varit försiktigare, mer uppmärksam och ansvarsfull... så hade Yelizaveta och Maksim fortfarande funnits bland dem. 
    Tveksamt biter hon sig själv i läppen. Hon är redo att göra vad som helst för att få tillbaka Maksim och hålla sina barn i säkerhet... 
    Ett smärtfyllt läte lämnar henne när hon med en hastig rörelse lägger sig ned. Hennes skador är fortfarande inte helt läkta och smärta strålar igenom hennes kropp vid minsta rörelse. Trots det har hon tagit sig en bra bit ifrån fästningen huvudpunkt. Efter attacken hade hon blivit ständigt uppvaktad och inte lämnats utan sällskap ens en minut. Den egentid som hon vet att hon behöver, har hon inte fått. Än är det endast Tenn och Midir som vet vad som faktiskt hänt den natten i Civitas. Till Kolzak hade hon inte vågat nämna Varyas namn och det faktum att hon försökt döda henne. Vasilisa ville bespara sin bror den smärtan, speciellt nu i denna svåra stund.
    "Jag vet hur många misstag jag har begått." Hennes röst är högre nu, mer samlad. "Men jag vädjar. Låt det inte gå ut över mina barn. Eller mina brorsbarn. Är det någon som ska straffas för våra snedsteg, så är det jag."
    Vasilisa är osäker på vem det är hon tilltalar, vem hon ber till. Hennes familj har aldrig varit direkt troende, men efter attacken gentemot Måntemplet hade en av dem uppenbarat sig framför dem. Det går inte att förneka, och om en av dem finns, vad hindrar dem andra?
    "Snälla. Var god mot min bror. Liksom mig har han gjort många misstag, men han lär sig. Han förtjänar att för en gångs skull vara lycklig. Och vart än hans son är... Led honom tillbaka till oss."
    Vasilisa sliter bort blicken från månen och ser sig omkring. Känslan av att någon iakttar henne spökar, men hon lyckas inte uppfatta något i skuggorna. Kanske är det Yelizaveta som från en annan plats iakttar henne. Hon skakar på huvudet. Det är ren inbillning, intalar hon sig själv och vänder åter fokus till sin bön. Med ett djupt andetag sluter hon sina ögon och lågt börjar hon att sjunga på en av Maksims favoritmelodi. En liten stund till tänker hon stanna, sedan måste hon börja röra sig tillbaka för att inte väcka oro.

[Ensaminlägg jag skrev ute i Afrikas vildmark, mest en rant om allt som hänt och vad Vassya går igenom.]