Kvällen började sänka sig över slätten, men den vita honan gjorde ingen ansats att börja se sig om efter en sovplats. Trots allt — natten var hennes element. Dessutom hade hon inte råd att slösa mer tid. Det hade redan gått en tid sedan Molok försvann och varje vaksam minut var dyrbar. Nomë vandrade fort och målmedvetet, ignorerade tröttheten i musklerna. Det var förmodligen inte särskilt hälsosamt att hålla ett sådant här tempo någon längre stund, med tanke på att hon nu hade valparna att bära på, men hon brydde sig inte. Molok var viktigare än ett par ofödda valpar som hon helst inte ville ha i vilket fall som helst.
    Hon hade hört talas om utposterna som skulle finnas i Eriinari, och det var dit hon var på väg. För även om det var osannolikt att Molok skulle ha passerat genom en så pass folkrik plats var det möjligt att någon som eventuellt hade sett honom skulle befinna sig där. 
    Plötsligt stack en främmande lukt i nosen, och lite längre fram skymtade hon gestalten hos en varg. Ett tecken på att hon kanske var närmare civilisationen än hon trodde. Nomë blundade kort, svalde ner irritationen och längde på stegen. Tunn dimma omgav benen och tycktes stiga upp från marken, upp ur de heta källorna. Det var inte ett medvetet drag, bara något hon gjorde av vana. Hon kände sig så utblottad utan dimman. 
    "Hallå!" utbrast hon och fortsatte lite lugnare när hon befann sig närmare. Tonfallet var rättframt och bestämt, utan omsvep. Tonfallet hos någon som är så säker på att få sin vilja igenom att alla ödmjuka frågor känns onödiga. "Hej. Har ni tid att svara på en fråga?" 

Mörkret hade börja lägga sig och den bruna unga tiken hade lämnat sin lilla lya och började att vandra längst den karga marken. Varför hon hade dragits hit visste hon inte ens själv, kanske var det ensamheten och kylan. Saknaden efter den vilda bruna familjen var stor men dom hade alla gått åt olika håll och hon hade ingen lust att söka upp dom, inte än iallafall.
Iris tassade försiktigt mellan dom sprutande vattenkällorna, kände efter vibrationer och dofter innan nästa skulle explodera. Efter en viss tid så hade hon lärt sig att dom mer eller mindre sprutade vatten samma tid var och varannan dag. Utan problem skulle hon kunna leda någon annan i en smärtsam död om det behövdes.

- Hallå!
Iris hade känt att någon annan befann sig i närheten men trodde att den bara skulle fortsätta vidare. Istället hade en ljus tik vänt emot hennes håll. Med ett nyfiket uttryck stod hon kvar och följde den vita med blicken.
"Vad kan jag hjälpa er med?"

Ögonen rörde sig snabbt över främlingen, tyst utvärderande, innan hon fäste dem på tikens ansikte. En nätt liten varelse, smidig och snabb men kanske inte överdrivet stark. Det ryckte diskret i Nomës näsborrar; det var länge sedan hon senast stött på en annan individ, och den här tikens lukt var nästan överväldigande. 
   "Jag letar efter någon", förklarade hon sakligt. "En vit fakarg med ett öga och en hel del ärr. Har ni möjligtvis sett honom häromkring?" 
    Chansen var liten, naturligtvis. Det var ett stort område att täcka — kanske hade Molok passerat flera mil härifrån, kanske hade han inte varit här alls. Inte för första gången gjorde sig tanken på att allt det här kanske var i onödan, att han kanske redan var död, påmind. 
    Nomë bet ihop tänderna och tvingade sig själv att tålmodigt invänta svaret, fast varje sekund av ovetande fick det att krypa av frustration i kroppen. Att få ett nej skulle vara som ett kvitto på att hennes ansträngning var värdelös — det var åtminstone så det kändes. Hon balanserade redan på gränsen till att tappa kontrollen helt, och om tiken svarade nej var hon inte säker på att hon skulle kunna acceptera det utan vidare.

En vit fakarg med ett öga. 
Iris rynkade lite på pannan och skakade lite oförstående på huvudet. Här befann sig inte många vargar och så vitt hon minns så är detta den enda första vita hon har sett här sen hon kom hit. "Jag är ledsen att göra dig besviken." stämman var klingande och den bruna tiken bet ihop och granskade den vita lite mer noggrant nu när hon befann sig närmare. Den ljusa blicken fästes på det röda smycket tiken bar runt halsen. Med ett litet paff uttryck slet hon bort blicken ifrån smycket, det kunde inte vara samma som det där bruna fulmunnen köpte. 
"Men om du vill så kan jag hjälpa dig att hitta den ni söker efter." hon kände inte ens den vita men hon kunde tydligt se att hon inte var i någon som helst tillstånd att ens springa runt.

Svaret var negativt, kanske inte helt oväntat men definitivt en besvikelse. Hon borde ha vetat bättre än att tro att den här tiken kunde erbjuda henne någon som helst hjälp, borde inte ens ha frågat. Det var slöseri med tid alltihop. 
    "Är ni helt säker?" Inte för att hon trodde att främlingen ljög — vad skulle tiken ha för anledning att gömma den informationen från henne? Det var bara desperationen som talade. Och motviljan mot att acceptera ett nej. 
    Nomë tog ett litet steg närmare tiken och lade huvudet lätt på sned. Halsbandet slog mjukt mot bröstet när hon rörde sig, och hon blev genast lite lugnare. Yrjö var här hos henne. Hon var inte ensam. Inte helt, i varje fall. 
    "Jag vet inte", fortsatte hon till svar på honans erbjudande om att hjälpa henne leta. Nu var tonfallet mindre rättframt och mer uppgivet. "Ni har säkert andra saker att göra. Och han kan vara var som helst."

Iris nickade nöjt åt tikens fråga. 
Fanns inte mycket på denna plats ändå och hon ville härifrån, ännu bättre om hon kunde hjälpa någon i nöd. "Se dig omkring, finns inte speciellt mycket här förutom dödliga gropar med vatten eller stora håriga... djur." hon såg bort emot en hjord noshörningar och ryckte lite på skuldrorna. "Jag vill härifrån och om vi ändå ska åt samma håll så varför inte." åter igen fastnade blicken på det röda smycket och huvudet tippades lätt på sned. 
"Du fick den där av en brun bevingad hane va?" frågade hon lite försiktigt och vände bort blicken från halsbandet. Varför vräkte hon ur sig en så dum fråga. Kanske ville hon veta mer eller var det bara ren nyfikenhet, hon visste nog inte ens själv.

Nomës tankar rusade febrilt — att ha den här främlingen hängande efter sig var det sista hon behövde just nu. Hon öppnade munnen för att avböja erbjudandet, men hon hann inte ens börja förrän tiken ställde en fråga som fick henne att stänga munnen och rynka pannan. 
    Du fick den där av en brun bevingad hane va? 
    Och med 'den där' syftade tiken helt vårdslöst på halsbandet som vilade mjukt i den lockiga pälsen över Nomës bröstkorg. Som om det inte var hennes bror hon talade om. 
    "Varför frågar ni det?" Tonfallet var med ens betydligt vassare. 
    Nomë gjorde en diskret knyck med nacken och granskade misstänksamt den främmande vargen, som fortfarande saknade namn. Hon måste ha sett när Blair införskaffade det. Men Nomë struntade blankt i hur han hade fått tag i det. Halsbandet var hennes, det var den enda fysiska sak hon hade som påminde henne om Yrjö. Om tiken försökte antyda att Nomë inte hade rätt till det … Något maniskt gick att glimta i dimmvargens bleka blick. Den otåligt krypande känslan i kroppen var tillbaka.