När skymningen drog in över dalen så hade den unga honan redan spenderat en stund till att träna på sina krafter. För tillfället så var det främst växterna som hon försökte få bukt med, och det gick allt bättre för var dag som gick. Hon hade kommit rätt så långt med särskilt kraftträningen sedan hon gick med i flocken, något som hon verkligen uppskattade. 
Mycket fokuserad så stod hon med tassarna brett isär över marken, blicken envetet fäst vid en punkt framför henne. Så till slut klöv sig jorden och ett frö grodde till en mindre planta. Den blev inte särskilt stor eller imponerande, snarare lite krokig och svag. Det var dock ett välkommet framsteg och hon ett leende sprack upp i ansiktet på henne.
''Äntligen!'' utbrast hon. Äntligen någonting konkret, något faktiskt fysiskt tecken på att kraften fanns där, och att den utvecklades. 
Hon började känna sig färdig för tillfället och var precis på väg att vända om för att bege sig tillbaka till hjärtat av reviret då solens nu mörkare strålar reflekterades på en yta i närheten. Nyfikenheten tog över och hon gick närmare för att gräva upp det som visade sig vara en blåskimrande sten med svarta inslag. Mycket vacker. 
Den första tanken som slog henne var att detta var någonting som Delshay skulle vilja se, så hon borstade bort det värsta av jorden innan hon plockade upp den i munnen och började jogga tillbaka mot flocken.

Det tog henne ett tag att hitta honom, efter en och en annan hjälpsam vägvisning från flocksyskonen. Hon ökade på takten igen då hon fick syn på hans ryggtavla längre bort där han suttit och pratat med Sixten, som nu verkade på väg att gå vidare.
''Del!'' ropade hon, något förvrängt på grund av stenen hon hade i munnen. 
''Seh va ja hittah'' fortsatte hon då hon kommit nära nog och lade ner stenen mellan dem med ett leende på läpparna. 

| Privat med Delshay. Det här är ädelstenen hon hittade |