Det fanns inget kvar i sinnet om vad det var han höll på med, vart han var på väg eller varför han ens sprungit ifrån början. Han hade bara haft en sådan överväldigande känsla av att behöva komma bort. Bara bort. Men nu stod han här, i ett hav av gräs, ensam. Lika arg och bister som innan och ingen att dela det med.
 Den mörka skavande känslan bodde fortfarande i bröstet, men han grät inte mer. Aldrig igen.
 Tänderna knastrade där han bet ihop käkarna för att inte ilsket skrika till himlen, förbanna gudarna och världen och allt där emellan. Vad hade han gjort? Vad hade de gjort för att förtjäna det här?
 Ett mörkt hummande fick honom att hastigt se upp. Vargen var större än honom. Mörkare. Blicken som mötte hans blodröda var vit, och spetsiga horn krönte hanens panna. Uttrycket i anletet var fundersamt, men blicken var skarpare och kallare än is då den studerade honom. Det var något med hanen som var bekant, en känsla som liknade hans syster. Mörkret. Men också Markeringarna. Vem var han?
 "Så Det här är vad jag behövde sona för" hanen lät inte road, men ännu inte förbannad. Sona? Ani hade aldrig ens träffat hanen.
 "Jag har inte tid med dig" fnös Ani, egentligen hade han all tid i världen, men ingen lust att prata med en hane som helt ärligt verkade helt ifrån vettet. Men innan han hann göra an ansats till at läna stod hanen i hans väg. Det mörka anletet förvridet i ett belåtet illmarigt flin.
 "Så, min dotter, har du några syskon som gömmer sig nånstans?" Dotter? DOTTER. Han helt struntade i hans fråga eller antydan som låg i den, ilskan som han bar bubblade och fräste i hans strupe, och hela hans kroppsspråk skrek ut känslan. Brydde sig inte ens om att försöka dölja det, så som hans mor lärt honom.
 "Jag är ingens Dotter" snäste han med tänderna tydligt blottade, raggen rest hela vägen ned till svansen. Lusten att slita det irriterande flinet av den mörkas ansikte vibrerade i hela kroppen. Men Ani var inte dum, hanen var klart äldre än honom.
 "Nähä? Vart kom du ifrån då?" skrockade den mörka rösten med en nedlåtande ton. "Kanske skuttade du bara en dag ut ur marken?" hanen var obehagligt nära, han fick använda vartenda uns av viljestyrka i sin kropp för att inte kasta sig i den andras ansikte och bara slita till dess att hans egen mor inte skulle känna igen honom, det skulle säkert får bort det där flinet och tysta honom. Han skulle få se. Han förärade honom inte ens ett svar på frågan utan såg bara på honom med en hård blick.
"Har du inget bättre för dig? Om du verkligen är min far får du istället leta upp mina systrar, de två skulle Säkert bli glada av en liten återförening" han tvivlade på att de ville det, även om han inte ens visste vad de gjorde nu, hur de reagerat på nyheterna eller om de ens var kvar i templet. Men något av det han sagt var tydligen vad hanen ville höra, för han såg fundersam ut i ett ögonblick innan flinet klöv hans anlete igen.
"Så efter dig finns det bara två kvar? Låter bra för mig" Ingen tid lämnades över till att tänka eller ens undra vad han kunde mena, för sekunden senare var han över honom. Ani kunde känna mörkret, det var i honom, runt honom. En vältrande svärta som matchade hans egen, en osynlig kraft som låg tyngre över hans kropp än fadern som tryckte ned honom hårt i marken. Skrattade maniskt åt situationen.
 "Lilla vän, du ska bara veta allt trubbel ni och eran lilla mor gett mig, den lila hyndan" ännu ett skratt, brydde sig föga om de vredgade morranden som lämnade den yngre vargen.
 "Men snart, snart ska ska jag ha fått rätta till allt" Ani kunde känna hur något lämnade honom, hur hans energi stals ifrån hans egen kropp. Paniken av det tryckande mörkret som fanns inom honom, visste inte längre om det var hans eget som bultade i hans bröst i takt med hjärtat eller om det var faderns. Men allt mörknade snabbt.
 "Snart..." kunde han höra hanen nöjt nästan kuttra igen.

[Phenex tycker att han ska ta hand om "problemen" ]

Solnedgången färgade Numoorislättens mjuka gräs i eldrött och brandgult. Blair och Garn hade bestämt sig för att stanna för dagen. Helst hade han velat fortsätta hela natten och hela dagen, men han visste att de behövde vila. Deras uppdrag var abstrakt och otroligt. Hopplösheten sipprade in i Blairs väsen så fort han inte koncentrerade sig på något. Garn märkte det också. Vännens blick var orolig när han drog in Blair i en omfamning. I den stores värme fann Blair lugn, men inte ro.
     Efter en stund somnade Garn. Blair lösgjorde sig ur hans grepp, mumlade ett betryggande jag ska pinka, och såg kärleksfullt hur Garn somnade om igen. Han ville inte störa sin broder med sin egen rastlöshet. Dessutom behövde han faktiskt kissa.
     Blair vandrade över närmaste kulle och nåddes av röster. Vinden låg i hans rygg, och det var inte konstigt att han inte uppfattat dem förut - de var ännu utom synhåll. Nyfiken längde han på stegen, och kikade över nästa krön för att se vad allt ståhej handlade om.
     En av rösterna var vagt bekant, insåg han när han fick syn på de båda vargarna. En större, mörk skepnad över en mindre. Han hade kanske inte känt igen ungvargen om det inte vore för den gröna stenen. En omedelbar våg av skuld sköljde genom Blair. Åh. Han knuffade bort en bild av honungsögon.
     "Ey." Det var inte hans replik, men han fann det användbart. "Tycker du inte att han är lite för liten för dig?" Med sina ord sände han en hård vindstöt för att knuffa bort hanen som var över Leani. Hanen vacklade bort, och Blair var där mellan de två stridande på ett ögonblick. Han stod rakryggad med blicken fäst på anfallaren, och ignorerade Leanis klena morrningar. "Eller har du komplex du behöver kompensera för, hm?" 

Det var en berusande lyrisk känsla, de stulna energierna gav honom en euforisk känsla. Så inne i vad han höll på med, så inne i tanken att upprättelsen låg framför nosen på honom, så nära att han kunde röra vid den, att han inte uppmärksammade den främmande hanen innan hans röst slog emot honom. Öronen ryckte på huvudet men han såg inte upp, såg ut som om han behövde skynda sig. Synd. Han hade faktiskt inte velat skada den yngres kropp, eller ha vittnen. Det hade varit mycket lättare, för honom.
 Han skulle precis kasta sig ner och slita tag i den bruna ynglingen, för att avsluta den första av hans avkommor, men hann inte då en ovanligt stark vind grep tag om hans kropp och kastade av honom ifrån valpen vars namn han inte en brytt sig om att lära sig. Det var oviktigt.
 Flinet var borta ifrån ansiktet för en sekund då han granskade hanen. Brun fakarg utan några utstående markeringar eller mönster. Det enda som riktigt stod ut var ärret i pannan. Orden rörde honom inte i ryggen, hanen skulle bara veta. Ett illa återhållet skratt, som mer blev ett skrockande lämnade honom.
 "Han?" ännu ett skratt. Hanen måste vara dum, men kanske kände han ynglingen? Phenex brydde sig inte.
 "Har märket i pannan nåt med magi att göra eller har du alltid haft så dålig nos?" flinet hade återvänt, manisk galenskap som skrek ut ifrån det förvridna anletet. Energierna ifrån hanen var starka, vilda. De lockade på honom i hans euforiska tillstånd. Som en missbrukare som bara behövde en till dos. Bara litet mer.
 Hanen kastade sig framåt. Han behövde bara komma nära, det var svårare att undkomma hans storlek och styrka om det inte fanns stort mellanrum. Girigt sträckte han sig efter energierna i samband med utfallet. Såg lyriskt på dem när de dansade emot honom.

Blair la huvudet på sned, och ett litet leende lurade i mungipan. Två lustigkurrar, alltså? Nåja. Han tänkte inte låta det störa honom. Med ena bakbenet sparkade han till Leani, inte för att skada men inte heller särskilt försiktigt.
     "Upp", beordrade han lågt, men avståndet mellan alla var såpass litet att även den tredje hanen skulle höra. "Spring om du är rädd om livet." När han var yngre hade han varit ivrig att hamna i slagsmål, och han bar ärr över hela kroppen som bevis på det. Han var inte direkt pigg på att slåss, men han tänkte inte låta Leani göra samma misstag. Det här var ingen plats för en valp, vilket hanen oundvikligen var i Blairs ögon.
     Blairs blick lämnade aldrig anfallaren. Fakargen öppnade munnen för att säga något mer, men blev avbruten när hanen kastade sig framåt. Blair pilade åt sidan, men fann sig begränsad i sina rörelser av att han var fast besluten om att hålla valpen och den vuxna åtskilda. Han duckade för ett par käftar, och kontrade med ett eget hugg för att försöka tvinga bak den andre.
     Ännu var han inte orolig, men han kände hur kroppen var tröttare än vanligt. Kanske var det vandringen, men känslan var så bekant. Som en blixt insåg Blair vad det var han kände - Shiva hade demonstrerat flera gånger - och en morrning krusade nosryggen. Nåja. Han grep tag i bandet till Garn och ryckte bestämt i det. De var fler som kunde spela fult. Han högg igen.

Utan att spendera en tanke hade Garn instinktivt tagit sig upp på tassarna när han känt hur Blair ryckt i det osynliga bandet som fanns dem sinsemellan.
Blair. Han såg sig om ut över området med burdusa rörelser men möttes endast av slättens böljande gräs i mörkret. Garn greppade hafsigt om deras band och fann inom kort en riktning. Han satte av. Behövde finnas vid sin brors sida. 
Med stadiga, långa kliv passerade han ett krön när diffusa röster och ljuden av illavarslande morrningar nådde honom, kort därpå dök även tre mörka siluetter upp i hans synfält.
Garn tänkte sällan igenom alla beslut han tagit i livet, och med denna gång var det ingen skillnad. Han brummade högt för att uppmärksamma att han var på plats och satte sedan av mot den större individen som var i full färd med att hugga efter hans bror. Hans Blair. Nosryggen krusades och tänderna blottades. Garn skulle aldrig visa någon nåd mot den som anföll hans andra hälft. Med sitt momentum och styrkan som han själv besatt försökte han handlöst tackla fienden för att få denne bort från sin älskade bror.

Attacken flyttade inte främlingen nog för att komma åt hans valp, men han skulle säkert få fler chanser, fortsatte det såhär skulle hanen inte ha energi kvar till att stå emot, fantastiskt. Han såg hur ynglingen rörde sig bortåt på fakargens order, och det var första morrningen som var i ren ilska som lämnade honom. Nej. Den här lusen skulle inte få ta detta ifrån honom. Det var hans rätt, bara hans, att bestämma om den lilla masken skulle få leva. Ett smutsblod inte värdig ätten som den bar i sina gener.
 Den vita blicken låstes i en grön och han kastade sig framåt, högg efter honom med blixtrade tänder. Energierna dansade, ett vackert skådespel som bara var för hans ögon - och plötsligt flög han genom luften igen. Det var som om blivit träffad av ett rullande stenblock. lungorna tömdes på luft och det tomma utrymmet fylldes av djuriska morrningar,en flyktig tanke slog honom om han blivit översprungen av en björn. Vilket skulle visa sig inte vara långt ifrån sanningen. Den grå bjässen var över honom, han kunde känna de långa tänderna rispa hål på hans hud, sekunden senare sprängdes den kalla kvällsluften i värme och ett rött ljus. Ren energi som strömmade ut med den Phenex som utgångspunkt. Åter stod han på benen.
 Hade han varit i ett sinnestillstånd där han kunde tänka klart skulle han insett att detta var något han inte kunde hoppas på att vinna, men i den galenskap han var fångad i såg han bara en ny energikälla.
 Om det funnits en smula av förnuft kvar i hans anlete hade masken helt spruckit och fallit undan. Kvar fanns bara vanvett och allt som lämnade honom utöver de djuriska morrningarna var ett fnittrande han inte möjligen kunde hålla tillbaka. Han hade aldrig varit så levande som då.
 Ett klot, av samma röda ljussken som explosionen, bildades mellan hans käkar när han kastade sig efter den nya motståndaren, om han skulle hålla detta uppe måste han få tag på en av dem, vilken som helst. Men helst den stora. Det svindlade nästan för honom när han tänkte på mängden energi som behövdes för att hålla den besten igång, och på hur han kunde få den för sig själv. Hans bara hans.

Hade Blair vetat vad ett tåg var, hade han jämfört kollisionen mellan Garn och främlingen som när ett tåg träffar en häst. Synen tvingade fram ett lågt skratt, omöjligt att hejda. Det fanns ingen plats för honom att komma närmare, tills brodern tvingades bakåt av ett rött ljus.
     Blair morrade till, ovanligt vildsint för att vara han, och kastade sig fram för att träffa Phenex i sidled. Han skulle gladeligen sätta sig själv framför Garn i alla situationer, även om bjässen inte behövde hans beskydd. Han bet den andra, hårt och brutalt, och kände sig eget blod strömma när hans hugg återgäldades i skuldran. Blair knuffade bort honom, och sände flera vinande vindpiskor för att fläka upp sår över hans kropp. Han kände fortfarande av energikraftens påverkan, och visste att de behövde döda främlingen snabbt innan kraften fick överhanden.

Han fnös och backade motvilligt, försökte fästa blicken på hanen bakom ljuset men det stack honom ilsket i ögonen. Garn frustade. Vad fick snubben all kraft ifrån? Till skillnad från han själv som i samtid med att explosionen knuffat honom bakåt, börjat känna sig slö och saggig. 
När broderns osynliga vindpiskor tycktes hålla främlingen stången för stunden slängde Garn en hastig blick till Blair, som han kände vid sin sida, med ögon som talade om hans förvirring. I samma ögonblick föll den mindre hanen över honom med ett flertal kvicka hugg, hud rispades men det sista han delade ut fäste sig stadigt i skinnet på Garns hals. Det röda ljuset spelade fortfarande mellan käkarna på främlingen och gav hela ögonblicket en mer dramatiskt uppsyn.
Garn vrålade högt och försökte först våldsamt ruska bort individen, vars krafter endast verkade bli starkare. När han inte lyckades trots Blairs hjälp slängde han båda frambenen om den mindre hannen i en omfamning. Han föll till marken med Phenex i sina armar samtidigt som han pressade hans kropp allt hårdare intill sig.

Den bruna fakargen mötte upp honom istället, tänder som rispade hål på huden, osynliga piskor. som fläkte upp långa sår i den mörka fällen. Med en mindre kraft ansträngning lyckades han slita bort den bruna och kastade sig åter efter den stora grå. Krävde energierna han bar på. De flesta bett tog inte. Mest små sår som inte skulle göra någon egentlig skada i längden. Men med varje bett kom han åt energin. Det fanns ingen känsla som kunde mäta sig med ruset den gav honom. Hanen hade blivit lite slöare och han kände käkarna låsa fast sig om den väldiga halsen. En berusande känsla av triumf när han kände de dansande energierna mellan käkarna.
Den känslan var nog för att han krampaktigt skulle hålla kvar när den gråe kastade sig och ruskade för att få av honom. Hur yr och vimmelkantig känslan än gjorde honom. Euforisk.
Han var så utom sig och borta att han inte reflekterade över hur den grå plötsligt låg över honom, eller hur han pressades samman med en väldigt kraft. Hur hans skelett och kropp skrek efter att få komma loss. Allt han kunde se var energierna, och hur de så lätt kunde vara hans.

Hon hade känt honom i närheten, brodern, och den stora energiexplosionen hade tillkallat hennes uppmärksamhet. Phenex var knappast hennes favorit bland bröderna, han hade ännu mycket att bevisa för henne, men då hon kunde känna hans energi flämta blev hon likväl rädd. Rädd och arg, och med långa språng gav hon sig av mot tre vargars stridande energier. På bråkdelen av en sekund tog hon in scenen, två mot en, Phenex nedtryckt av ett monster till varg.
"Oi!"
Vrålade hon för att tillkalla främlingarnas uppmärksamhet men hon saktade inte ner det minsta. Detta var den typen situation hon tränat för, hon fick inte låta känslor och panik ta överhanden. Utan att så mycket som ge honom en blick sköt hon iväg olja emot fakargen och lät energin värma och ladda upp den till flera mindre explosioner vilka klippte av hans väg fram till sin vän. Till hennes bror. Till henne. Ögonblicket senare dundrade hon in i den grå, lade all kraft hon hade i tacklingen och lyckades faktiskt rucka honom lite. Han tappade taget om hennes bror och stapplade något steg bort. Helst hade hon velat slita i den grå, brottas och jaga iväg honom, men fokuset behövde ligga på att skydda sin nära. Genast ställde sig bredbent över Phenex tillplattade, blödande kropp. Ansiktet var hopskrynklat i en arg grimas och svansen stod i en båge över ryggen.
"Du rör honom inte."
Ett djupt morrande rullade upp ur hennes strupe och hon stirrade ner främlingen. Det bästa vore om de bara gav upp, backade undan så hon kunde ta hand om sin bror. Hon dolde det väl men skräcken växte likväl inom henne för hon kände hur han gled ifrån henne där under.

Blair kunde inte känna annat än tillfredsställelse när han såg Garn sakta men säkert krossa den. Han tog ett språng fram för att avsluta hanens liv med ett bett, men blev stoppad. Det var med en ny morrning som han såg en ny gestalt tackla bort Garn från den liggande.
     "Du rör honom inte." Blair placerade sig mellan henne och sin bror. Han visade tänderna, och rubbades inte av hennes morrning.
     "Han började", svarade han med iskall kyla. "Och vi vill inte ha vidare konflikt. Vi ska gå. Men", han kunde inte hindra morrningen som rullade ut. Att hon ens rört Garn provocerade honom något så innerligt. "Om du rör min bror igen, så kommer jag döda dig här och nu, så får ni dö tillsammans." Blair naglade fast henne med blicken, men nickade sedan åt Garn. Lugnande pulser vibrerade över deras band. Tillsammans började de backa från platsen, utan att släppa den främmande honan med blicken. Han var redo att svara på minsta utfall, men hon gjorde inget. Det var två mot en, och han hade menat sitt hot. Han hade aldrig haft auran av någon som tomhotade, och det verkade ha gått fram.
      De avlägsnade sig från platsen.

[Yolo PP utan tillåtelse hihi men Blair och Garn sticker !!]

Han visste inte hur mycket som var brutet, det var nog lättare att hitta de delar som var hela. Världen var som dimmig. Suddig. Han kände knappt udden av smärtan än, fortfarande höjd på de energierna som dansande höll på att lämna honom. Det var knappt så att han märkte när kollisionen fick den gråa besten att lämna honom, när trycket lättade. Han låg och maniskt skrockade, kunde inte röra på sig och det rosslade i strupen av vätskor han inte kunde identifiera. Blicken flackade över den bjärt färgade omgivningen, alla färger var så klara, det var bara konturerna av allt som inte riktigt gick att urskilja.
 Ljudet av några som talade, eller morrade, gissade han. Det var svårt att urskilja, men han tyckte se Lamia. Hennes vita huvud och svans var svårt att inte känna igen. Han skrattade igen.
 "Åh, kom inte hit och stjäl min roliga stund" rösten höll inte jämnt tonläge och det var mest lyriskt svammel.
 "Ni ska alltid stjäla mitt strålljus" mumlade han osammanhängande och försökte lamt vifta med en tass i luften i en gest.

Djupa morranden rullade upp för hennes strupe som svar på fakargens klena hot men hon stod stilla, valde att bara stirra ned dem medan de skyndsamt backade från platsen. Broderns gälla röst gurglade fram genom en blodfylld mun och ångesten växte i hennes bröst. Det var något motvilligt som hon såg ner på hanen under henne, ville inte inse det som hans tillstånd då tydligt sade. En glädjelös fnysning som hade kunnat vara ett skratt lämnade henne och hon skakade på huvudet.
"Ssshh Phenex, det kommer bli okej."
Med en känsla av total hopplöshet försökte hon sig på att vyssa honom till ro. Han verkade själv inte förstått hur illa skadad han var och kanske var det bäst så.
"Allt kommer bli bra.."
Men Lamia började inse hur flyktigt hans liv var, den enda chansen han hade var att bli helad och hon hade inga sådana krafter. Visst hade hon lyckats jaga iväg hans förövare men hon var helt värdelös nu när det verkligen gällde. Det enda hon kunde göra var att vara där för honom, tvingas se på medan han dog. Med en enorm smärta speglad i sina röda ögon la hon sig ner intill sin bror, drog in honom i en mjuk omfamning och grät.


[Avslutat]