Han hade umgåtts med ett gäng inte mycket äldre vargar hela dagen och till och med lyckats med bedriften att bli bjuden på mat av en av dem. Bara man var trevlig kom man undan med det mesta hade han insett. Nu var solen på väg ner i väst och han hade just sagt adjö till sitt sällskap. Umgänget hade gjort honom upprymd men också trött och snart var det dags att återvända till sin tillfälliga boning. Men han kände sig inte redo riktigt än utan gick runt och drog på gatorna i staden. Gick alla omvägar han kunde för att promenaden till stadens utkant skulle ta så lång tid som möjligt.
Den kalla vinterluften och stadens brus var lugnande för honom, andras avlägsna röster hade alltid varit en del av hans vardag. Men här fylldes gatorna av så mycket mer än samtal. Just nu vacker musik och sång som lockade på hans uppmärksamhet. Nyfiket tassade han framåt på lätta tassar och fann sitt mål bara en gata bort. Gatumusikanter hade ställt upp sig för ett sista uppträdande innan natten. Det trummades på trummor och sjöngs i stämmor. En av sångarna var vildare än de andra och gick på framtassarna som en bonus till framträdandet. Roat slog han sig ner i halvcirkeln som bildats runt musikanterna och lyssnade. Då hon då drogs det ett skämt som fick publiken att skratta, eller gjorde ett trick som fick alla att dra efter andan. Dew var fascinerad över vad han såg och vände sig till vargen bredvid sig.
"De är rätt fantastiska eller hur? Hörde du om de sa var de lärt sig allt det här?"
Rösten var rätt låg för att inte störa showen.

[Meilyr]

Meilyr hade spenderat dagen med att jaga utanför Civitas murar, han trivdes med att få komma ut från stadens trängsel. Jakten hade resulterat i två harungar, ingen vidare jaktlycka men det var allt något. Och han var egentligen inte i behov av byteshandel men man visste ju aldrig vad man kunde hitta. Han tog sig åter in i staden och där var det nästan genast en ungvarg som ville byta två gröna svansringar mot hararna, han godkände bytet mest för stackarn verkade  som om han inte haft något att äta på dar. Ringarna var antagligen inte värda ett smack och Meilyr hade ingen som helst intresse i smycken, den nya materialistiska sidan av Civitas var inget som han tyckte särskilt mycket om. Men han tog tacksamt emot dem och gick sedan vidare, vargar hade börjat dra sig undan och Meilyr gissade att det redan höll på att bli kväll. Han kände inte sig inte alls sömnig, tvärtom kände han fortfarande den svaga kicken av adrenalin han haft när han jagat. Han tog sig ner i ett av vattenkanalerna för att tvätta bort rester av det fasttorkade blodet han hade kvar i pälsen, han vadade ner och stannade sen upp. Meilyr tog ett djupt andetag och tryckte sen ner huvudet under vattnet, det var iskallt. Kylan ilade till genom skallen och ända ut i svanstipparna, han ruskade på sig så vattnet stänkte och steg sen ut ur vattnet. 

Kanske hade han rensat öronen för ljudet av musik och skratt fångade nu hans uppmärksamhet. Han höjde intresserat huvudet och det ryckte i hans öron, Meilyr lät sitt kraftfällt leka sig fram längs gatan och möttes av en samling med vargar. Underhållare var ingen nyhet för Meilyr längre och han uppskattade alltid deras sångare, han satte tassarna åter i rullning och smög sig sakta in i klungan med vatten fortfarande droppande från ansiktet. En varg viskade bredvid honom och Meilyr vände vant huvudet åt sidan, han var inte helt säker om orden var menade åt honom. “Jag tror nog det är helt deras egna begåvningar och vargar som de verkar ha en tendens att hitta varandra var de än kommer från” sa han ändå och la huvudet lite på sne och log. Sedan vände han tillbaks blicken mot föreställningen och svängde svansarna lite i takt med musiken “Det är synd.. Jag har inte hört någon sjunga i rävtunga ännu.”. Han saknade sångerna från öarna och det skulle lätta hans hemlängtan en aning.

Han nickade instämmande åt hanens ord, det lät som det kunde stämma. Talanger drogs till varandra. Det måste vara ett fantastiskt liv att vara gatumusikant ändå, att få lägga sin tid på sång och dans istället för jakt. Det lilla tygstycket som låg framför dem hade redan börjat fyllas upp av värdesaker. Tänk att ha råd att byta till sig mat utan att behöva göra något annat än sin passion. Inte konstigt att dem var välkoordinerade, de hade hela dagarna till att öva. Inga distraktioner. Vilket liv.
Han kände ett pirr i sin mage då han föreställde sig, undrade när han skulle finna sin talang. Hanens nästa ord drog honom dock ur sina tankar och med spetsade öron vända han återuppmärksamheten till den mångsvansade.
"Rävtunga?"
Upprepade han frågande.
"Hur låter det?"
Kanske var det bäst att backa bort från föreställningen om de skulle prata så mycket, lite trevande tog han några steg bakåt som ett förslag.

Meilyr kom och tänka på svansringarna han lämnat kvar och dingla på foten, han tog ett steg närmare tygstycket och viftade av dem från benet. Det klirrade fint när de föll tillsammans med de andra värdesakerna. Meilyr backade tillbaka med ett nöjt leende på läpparna, då hade han hittat ett bättre hem åt ringarna med, vilken lyckad kväll. Rävtunga? Främlingen hade visst lyssnat in på hans ord trots allt, Meilyr vände huvudet mot honom åter. Han hade visst aldrig hört rävarnas språk tidigare och det var inte förvånande, det var utdöende. Men Meilyr var inte någon som sa nej till någons nyfikenhet, så han följde med hanen bort från föreställningen. Artisterna hade redan fått ihop så mycket värdesaker att de snart skulle börja avsluta ändå. 

Han var lite osäker på vad han skulle säga på rävtunga för att få fram det som bäst, sen kändes det väldigt konstigt att bara säga något rakt ut. Istället kom han och tänka på en av de många sånger han lärt sig under tiden med rävarna, han stannade upp och gav ifrån sig en liten harkling. Han satte sig ner och lät kraftfälltet omforma dem båda två i en liten cirkel och stängde sen in och ut ljudet i den lilla bubblan, så nu hördes inget annat ljud än deras andningar. Meilyr kände att han inte ville bjuda hela civitas på sin kråkröst, så det här fick duga. Så började han sjunga, någonstans mitt i glömde han bort texten så han skrattade till och avslutade med ett “Vad tycks?”. Han lät sakta omvärldens ljud sippra tillbaka in igen. “Rävarna själva är inte riktigt lika fina i mun, de skulle säkert tillagt något tjut eller två.” sa han och flinade.


[ https://www.youtube.com/watch?v=ASQXj28pI44&list=PLno9aC1A6f6EUARlSTxEHgwQfltpzV4mo&index=24 det här är sången jag tänkt han sjunger. ]

Stadsljuden runtom mattade av och tystnade till slut och Dew såg sig lika fundersamt som fascinerat om. Men han hann inte fråga något om det innan den andre börjat sjunga. Det var en stillsam melodi som visade upp språket bra, hade han förstått vad det betydde hade han nog kunnat följa med i berättelsen ganska bra. Nu var det mest bara ljud och stavelser efter varandra. Då hanen kom av sig log han och nickade imponerat.
"Det är ett väldigt vackert språk."
Bekräftade han.
"Jag hade velat se ett framträdande som det där" han nickade emot musikanterna de just lämnat "på rävtunga, speciellt med nämnda tjut."
Hans havsblå ögon glittrade, orden var genuina men yttrades också för att hålla samtalet rullande och för att vara lite inställsam hos främlingen.
"Jag heter Dew, förresten."
La han sen till, insåg att han fått höra hanens sjunga innan han hört hans namn.

Meilyr kände värmen sprida sig i kroppen när hanen verkade uppskatta hans språk, han hade hoppats på det men man visste aldrig riktigt vad man skulle förvänta sig. Han nickade tacksamt, jo han skulle inte ha något emot att se några framträdande rävar, men de var allt för skygga och han hade inte ens sett en enda rävnos i hela Civitas under sin tid här. “Jaa.. det skulle jag med” sa han lite svävande och vände blicken mot musikanterna som sjöng sin sista sång. Hanen presenterade sig som Dew, åter ett nytt namn att hålla reda på. 

“Du kan kalla mig för Meilyr”. Meilyr reste sig upp och hans ögon smalnade lite, som om han granskade ungvargen. “Så Dew, vad gör du här i Civitas? Artist livet som lockar?” Hanen kunde inte vara från staden, isåfall skulle inte ett par musikanter få honom att tappa hakan. Meilyr svängde lekfullt med svansarna bakom sig medan han inväntade ett svar.

"Trevligt att råkas."
Hälsade han färdigt med en liten nickning. Tyckte allt att ordningen deras samtal gått i var lite komisk.
"En otroligt trevlig dam har lånat ut sin bostad till mig så för tillfället bor jag här. Och mer än ett bra tak över huvudet och gott om bekvämligheter är det inte mycket som varken fört mig hit eller håller mig kvar."
Svaret var sanningsenligt och följdes av ett litet skratt, den äldre damen trodde dock antagligen högre om honom än vad han förtjänade tack vare vita lögner. Han hade helt enkelt skamlöst charmat till sig allt han behövde utan att behöva ge mycket tillbaka.
"Om du vill kan jag visa dig hur jag bor, det är bara några kvarter bort."
Hans leende var stort och genuint, Dew gillade sällskap, och dessutom hade han gärna lämnat den kyliga vinden bakom sig. Blicken var redan vänd åt det håll hans tillfälliga hem låg, redo att ge sig av.
"Vad gör du här förresten?"

Dew lät som han i sina unga år. Inte mycket till planer, bara tog till sig världen i sin takt och inget som höll honom fastkedjad. Han verkade vara en ungvarg men han kunde inte vara helt säker. Meilyr höjde lite förvånat på ögonbrynen när Dew frågade om han ville se hur han bodde, han undrade om han någonsin fått en sån inbjudan tidigare. Kanske var hanens betalning till den gamla damen en varg varje fullmåne? Tanken fick det att rycka i mungipan, varför inte, han hade inte så mycket annat för sig. 
“Om hon inte har något emot att du tar hem gäster? Annars är det bara att visa mig vägen.” sa han uppmuntrande och började gå jämsides med Dew. Vad gör du här förresten? Han gissade att hanen bara frågade för att vara trevlig, men det fick gå. 
“Jag hade aldrig besökt Civitas förut och hoppades att jag kanske skulle stöta på någon ur min familj. Men istället fick jag bara känna på detta hektiska stadsliv. Om jag ska vara ärlig så är jag mer än klar att ge mig av”. Om Qu skulle ta emot honom så hoppades han innerligt att de inte skulle kedja fast honom här. “Vart kommer du ifrån då?”

"Det är lugnt, hon är inte hemma."
Svarade han med en lugnande röst, avsåg inte gå in på detaljerna i uppgörelsen om han inte blev aktivt korsförhörd på det. Den rävliknande hanen gick tursamt nog snabbt vidare till andra ämnen och Dew lyssnade uppmärksamt. Han nickade intresserat med - fortfarande helt omedveten om den andras synnedsättning - och utstötte något enstaka hummande. Men det följade frågan tog på honom lite hårdare än vad han ville erkänna. Kanske var det så att tanken på att söka - men inte finna - sin familj redan lämnat målet öppet och när en fråga om hans egna härkomst direkt följde detta var det en fullpott. Han log lätt nervöst för att försöka dölja hur personligt han egentligen tog på detta.
"Tro det eller ej men Islagunen"
Rösten var glad och stabil och han eliminerade minsta risk för stelhet med ett rungande skratt.
"Det är därifrån jag fått den blå färgen förstår du, tror något pigment förfrös där uppe i norr. Dem flesta stäppisar går annars i väldigt varma färger som matcher det typiskt varma hemklimatet, men inte lilla jag inte."
Fortsatte han med tydlig humor i rösten. Att skämta om sitt ursprung var hans absolut bästa försvarsmekanism - ifall han själv verkade trygg i att vara udda så lade få något extra fokus på det.