Under Stunden av Stillhet hade han bett Gudarna om styrka att ta sig igenom det han visste han inte kunde undvika. Egentligen ville han inte alls behöva ta det här samtalet med Even. Egentligen skulle han skicka Aurora och Varya att behöva förklara sig själva medan han såg till att valpen, Maksim, tog sig tillbaka till Ötamon i ett stycke. Men han kunde inte göra det. Ingen av hans döttrar skulle komma levande ur det samtalet, och det var något han inte kunde tillåta. De må vara impulsiva och dumdristiga, rent av korkade ibland, men han älskade dem mer än livet själv.
    Med en trött suck föll han ihop bland fällarna i sitt rum. Även om samtalet inte kunde undvikas hade han inte någon brådska; det var lugnast att vänta till efter Evens måltid.

En tid senare stod han motvilligt utanför vampyrens rum. Innan han hunnit göra sig till känna hörde han Evens röst be honom stiga in. Han mötte den gyllene blicken med ett halvhjärtat leende. Att den andre visste att något var fel var tydligt.
    "Vad har de gjort den här gången?"
Den här gången. Det var just där det största problemet låg. Den här gången. Gång på gång orsakade de problem, och gång på gång tvingades han att städa upp röran de lämnat så gott han kunde. Grendel visste inte hur länge han skulle kunna göra det, och fortfarande hålla dem levande. Så levande det var möjligt i Varyas fall.
    "Överträffat sig själva," suckade han och satte sig ner.
    "Du minns att det visade sig att Varyas valpar fortfarande levde," det var inte en fråga. Han var fullt medveten om att Even mindes. "Aurora hämtade en av dem och tog med honom hit. Utan att prata med någon ur flocken han är medlem av."
Ursinnet i Evens ögon speglade det han själv känt över hela situationen, och han önskade att han för en gångs skull kunde komma med goda nyheter gällande sina döttrar.

Han visste att något hade hänt redan innan Grendel hunnit säga något. Han kunde höra det, känna det, från honom. Grendel var nervös på ett vis han bara blev när han kom med dåliga nyheter. Det halvhjärtade leendet han gav var allt annat än betryggande. Even lade sig ner med en suck.
     "Vad har de gjort den här gången?"
     "Överträffat sig själva."
Even himlade teatraliskt med blicken och sjönk tungt över på sidan. Grendel pausade och släppte ut ett djupt andetag. Verkade stålsätta sig. Even grymtade ett bekräftande när Grendel påminde om Varyas levande valpar. Han mindes dem. Självklart mindes han, även om han aldrig sett någon av dem. Det var vad som slutligen lett Varya till döden och lett till den sista chans hon nu fått. Vid gudarna, hon borde be för att vad som än hänt inte skulle vara det som slutligen dömde henne. Evens tålamod var stort, men där fanns gränser.
     Grendel fortsatte. Aurora hade hämtat en av valparna. Hämtat, från en annan flock, utan att prata med någon om det.
     "Hon har vad?" Even rätade på sig igen, och mötte Grendels blick med ögon som borrade djupt in i den mindre vargens skepnad. En hård morrning spelade under hans ord. Grendel såg ut som att han helst ville befinna sig var som helst förutom där. Even lutade sig närmre i en halvsittande ställning. Han talade genom blottade tänder.
     "Hon har vad, Grendel?"
     "Stulit en valp från en annan flock."
     En skarpare morrning steg ur Evens strupe när han reste sig upp och vände sig bort från Grendel i samma rörelse. Han stegade bortåt ett par steg, innan han vände på nytt. Hans ögon stirrade oseende framför honom medan han vankade och tankarna rusade.
     "Hur många gånger nu?" Hans röst var fylld av bubblande ursinne. "Hur många gånger behöver de bränna sig innan de begriper!? De borde veta bättre! Aurora borde veta bättre!" Han hörde Grendel påbörja någon form av svar, men avbröt innan den mindre vargen hann få fram något. Han fäste blicken vid Grendel igen.
     "Vilken flock? Vilken flock, Grendel? Vilka vargar kan nu komma till Civitas och hitta sin stulna valp och vända sig mot oss? Hur långt sträcker sig deras röster? Hur kan hon inte ha sett det? Varför tänker de fortfarande inte längre än nosen räcker?" En ny, frustrerade morrning. Han vände sig bort igen, sökande efter något utan att egentligen veta vad. "Hur kan hon vara så korkad? Allt vårt arbete. Allt som har offrats för det här. Alla chanser de fått!" De borde ha gjort sig av med dem båda för länge sedan. Han borde ha lämnat dem att dö redan vid de första tecknen. Men nej, Grendel var blödig. Och Even behövde fortfarande honom.
     Evens vankande avbröts abrupt, och det spridda ursinnet som strålat ur honom skärptes i en fokuserad vrede när han vände sig mot Grendel igen. Där fanns något tydligt hotfullt i hans steg när han ställde sig över honom, med nosen så nära att han nästan pressade den mindre vargen bakåt. Han fortsatte med en betydligt lägre, långsammare stämma.
     "Ge mig en anledning till att jag inte ska gå ut härifrån och avsluta båda deras lidande." Avsluta problemen en gång för alla. För vid gudarna, även om Aurora hade gjort väl ifrån sig så var det här bevis nog på att de båda fortfarande blint skulle hoppa ut för ett stup om den andra hoppade först, och tanklöst dra allt Even arbetat för med sig ner i avgrunden.

Han följde Even med blicken när han vankade av och an i rummet.
    "Jag vet inte. Jag antar att det är samma flock som den där Kolzak tillhör, men det lät inte på Varya som att hon visste om de hade något namn."
Med lite tur var det bara en namnlös, mindre familjeflock, men med tanke på hur mycket tur hans båda döttrar hade med konsekvenser skulle det inte förvåna honom om det var mycket, mycket värre än så.
    "Alla chanser de fått!"
Grendel ryckte märkbart till när vreden tycktes riktas mot honom. Det var just det han hade hoppats undvika. Motvilligt satt han kvar när Even kom närmare, och han blev återigen påmind om hur mycket mindre han var än honom.
    "Ge mig en anledning-"
Han kunde inte motivera det hela med 'Jag älskar dem', eller att han inte ville se sina döttrar dö. För det skulle inte spela någon roll. Inte för Even. Inte när de ännu en gång riskerade allt de byggt upp.
    "Om sanningen ska fram börjar jag få slut på anledningar."
Han hatade att säga det, även om det var sant. Kunde inte börja kontrollera sig själva skulle de snart vara mer problem än en tillgång, och då fanns det endast en väg de kunde gå.
    "Vi har pratat om Varya förut, men vill vi att hon ska vara till någon nytta alls kan vi inte ta Aurora ifrån henne. Framför allt inte nu när hon fortfarande anpassar sig."
Varya hade inte varit mentalt stabil på länge, om ens någonsin, men efter förvandlingen hade hon blivit extra skör.
    "Dödar vi Aurora riskerar hon att gå rakt ut i solen eller göra något annat dumt som avslöjar henne, och då kommer vi få ett nytt problem på halsen."

"Då får vi kalla tidigare."
"Sen har vi Ivo och deras valpar. Hur lojala är de utan henne?"
     Even fnös ut en hård morrning, men rätade på sig och vände om för att vanka på nytt. Det var sant. Han visste det. Men vid allt heligt önskade han att de slapp fler bakslag. Det var för många på kort tid, och för många sammanlänkade händelser. De hade inte kommit såhär långt för att falla nu, inte än.
     Kanske hade han varit för snäll. Kanske.
     "Och valpen?" Even stannade långsamt igen. "Vad händer när någon frågar vad den gör här? Om den berättar att den blivit stulen? När dess flock hittar den?"